Min skuld

11 12 2010

Jag abdikerar från alla de tronar jag byggt åt mig själv. Fäller ner min lans och lägger manteln bakom mig. Det får vara nog med självpåtagen enslighet och ensamhet och det får vara nog med att gömma mig för allt och alla. Jag ställer mig naken och blek under stjärnorna för var och en att beskåda. Lägger mitt vemod bakom mig även om jag gråter när jag själv så behagar. Det är en lyx jag kommer unna mig resten av livet. Allt annat gör jag för henne. Bryter loss de safirer jag sytt in under min panna och ger till henne, för henne att äga, för henne att slösa.

Det är så det måste vara. Jag har gömt mig så länge att jag slutat veta om att jag gör det. Levt mitt liv på endast mina egna premisser och någonstans har jag förlorat mig själv och mina ord. Tungan rör sig men inget kommer ut. Hon är värd bättre, hon är värd allt. Därför måste jag lära mig inte bara tålamod, men kärlek. Att ge, inte bara ta. För. Givet.

Det är svårt att leva. Det är än svårare att älska. Men det svåraste är att vara älskad och värd det.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: