Ingen jävla ordning på tillvaron

14 12 2010

Kangaroo and joey

Image via Wikipedia

Det är då själva fan att det alltid ska vara någon jäkla uppförsbacke att ta sig upp för. Att man aldrig, någonsin, kan få lite sinnesro. Om något blir väldigt otroligt bra, så är det något annat som rasar. Å andra sidan kan man ju välja att se det på andra sättet med. Att om något rasar så finns det alltid något som är bra, som man kan hänga upp livet på.

Jag har svårt för att göra så dock. Till att börja med. Sen brukar min sorglösa sida slå till och jag håller mig till att koncentrera mig på det som är bra. Men innan dess så blir jag gärna rödglödgat deprimerad. Just nu har jag inte kunnat vända på tankarna än. Det kommer, det vet jag, men just nu så känns det som att jag helst vill lägga mig under en sten i skogen och bara skrika rakt ut. Tre-åringen i mig rasar för fullt och sprider ord som ”orättvist” och ”stackars, stackars lilla mig”.

Mina pengar är slut och lite till. Jag har inte råd att hämta ut mina mediciner, tobaken håller på att ta slut, jag kan inte sova ordentligt, jag har ätit havregrynsgröt med vatten till i en vecka. Hunden är tokig, katten är sur, musiken som spelar i mina högtalare är tråkig, gitarren stämmer ur sig hela tiden, inget finns det att titta på tv, min kvinna är i en annan jävla stad och jag borde tvätta men har inte pengar till att fylla på tvättkortet. Det är kallt i lägenheten, kallt ute och mina sängkläder luktar skumt. Nu fattas bara att strömmen går, att vattnet fryser i ledningarna och att tandkrämen tar slut. Förresten, det gjorde den igår när jag tänker närmare på saken. Så klart. Självfallet. Givetvis.

Min husspindel har dött och hänger som ett ruttnande litet spindelvrak i mitt tak. Kläderna kliar, jag har fått exem i händerna och en finne på näsan. Jag orkar inte raka mig. Skorna ger mig skoskav. Ryggen värker. Huvudet värker. Sa jag att pengarna är slut och att det inte kommer nya förrän på måndag? Om jag missade att säga det så kan jag berätta att så är fallet. Måndag för helvete. Måndag. Fatta!

Dessutom så fick jag avbryta min nya medicinering mot min bipoläritet eftersom jag fick utslag. Så nu sitter jag här, deppig, bipolär, ensam, kär och fattig utan medicin. Uppförsbacke. Snacka om uppförsbacke. Jul, hur fan kunde jag glömma att det strax är jul och att mina barn kan se fram mot att få varsin tom tändsticksask från sin ömma fader.

Så klart är det inte så jävla farligt egentligen. Inte om man betänker hur det kunde varit. Jag kunde suttit och gjort allt det där utan att vara kär. Så egentligen är allt rätt så bra. Förutom allt som inte funkar då, allt som bara vägrar funka.

Men på fredag kommer flickan med tåget igen och stannar tills på måndag. Tills dess har jag lånat pengar av mor, städat upp mig själv, klappat hunden och mår väldigt bra igen.

Men ändå. Kan det inte bara få fungera sådär behagligt någon gång?

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: