Träden i mitt liv

14 12 2010

A Croatian soldier from Lika can be noticed we...

Image via Wikipedia

Det finns något trösterikt i fallande mörker, något som ibland kan sprida mer ljus i min själ än den allra starkaste sol. Jag blir sittande i köket, vid fönstret och tänker. Det var länge sedan jag tänkte. En liten tanke brukar växa till en lavin i min skalle och ta över hela min varelse, göra mig oförmögen att känna annat än het puls och svidande liv. Men ibland får jag kontroll på tankarna, låter dem spela i mig utan att tappa tråden eller lusten att fortsätta.

Känslan i mig är att jag trots allt är hemma igen. Även om det finns saker som krånglar och ställer saker på kant hela tiden så finns det ett ljust spår att följa. Precis som det spår jag övergivit tidigare var svart och drog ner mig. Jag har en bild någonstans på mig själv där jag sitter och ser glad ut. Det var precis när jag började falla, men innan jag släppt taget. Långt innan jag slog i marken. Men det visste jag inte då så klart. Hade jag vetat resan jag skulle bege mig ut på hade jag nog inte sett så glad ut. Frågan är om jag alls hade orkat försöka le?

Men om tio år kanske jag kan finna ett liknande kort. Där jag i efterhand kan se att jag där hade börjat min resa uppåt. Troligen finns det ett sådant kort. Jag vet bara inte vilket av dem som det är. Lika lite som jag kan peka på när fallet började kan jag säga med bestämdhet när resan upp påbörjades.

Det är väl det man börjar lära sig av livet. Man vet precis ingenting. Märkligt blir det allt lättare att leva ju mindre jag förstår. En gång för många, många år sedan, första dagen på ett av alla sommarlov, satte jag mig uppe i ett träd, tände en cigarett och det är första gången jag kan påminna mig om att jag aktivt njöt av livet. Att jag var medveten om livet, inte tog det för givet. Där uppe på den där knotiga grenen med en stulen gul Commerce och junigrönskan runt omkring mig. Jag vet inte, jag har försökt återskapa det där ögonblicket sedan dess. Det går sådär. Min fascination för träd är monumental. Jag tycker de är den allra vackraste skapelsen av dem alla. Frodiga eller knotiga, ensamma eller grupperade tätt tätt. Som drömmar, som liv i en bild. Doften och det man kan känna från dem.

Men skogen är full av träd, jag behöver inte längre stjäla mina cigaretter, sommaren kommer en gång om året och jag har börjat förstå att jag inte förstår och att det ska vara så. Självhatet finns där, det kommer jag nog få leva med resten av mina dagar. Men jag kan hantera det bättre. Börjar tänka på att inte förgöra mig själv så förbannat. Kanske har jag slutat tycka så förbannat synd om mig själv. Lite i alla fall.

På fredag kommer hon med tåget. Min feber, min vätska, mitt hjärta och mitt hopp. Orden som hon tar med sig i sig är underbara. Översvämmar mig, tar bort min lust att försvinna. Hon är den där stunden i ett träd när man är 13 år och sommarlovet har börjat.

Så vackert kan livet vara. Synd bara att jag slösat så mycket tid på att göra våld på mig själv och allt och alla runt omkring mig. Jag vill sluta vara eld och bli svalkande vatten. Jag vill inte förgöra, jag vill ge liv.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: