I väntan på min drottning

16 12 2010

da: Kryptkirken under Vor Frue Kirke er den æl...

Image via Wikipedia

Sömnens land är en plats för återhämtning och läkande. Efter att ha sovit endast sporadiskt och aldrig mer än tre timmar i stöten i två veckor har jag inatt sovit som en gris. Djupt och drömlöst och när jag vaknade var jag pigg och utvilad. Sådär lagom trött att man längtade efter en kopp kaffe och en cigg. Förnöjd och glad. Så underbart. För dem som säger att sömntabletter är något dåligt kan jag bara säga att så länge man slipper dem ska man vara nöjd, men om man behöver dem så kan de rätta ut ett helt snett liv. Leve dem.

Redan klockan 7 var jag uppe och snurrade. Drack det där kaffet och sen var det promenad med en hund som fick upp ett spår i skogen och bara drog. Försvann. Där gick jag och ropade som en besatt. Hon har aldrig gjort så förut så jag blev mycket orolig. Men efter ca 20 minuter kom en mycket upprörd hund springande. Frågan är vem som blev mest rädd när hon försvann, hon eller jag. Mitt tips är att hon blev vettskrämd för hon blev så glad när hon såg mig att hon studsade runt som hon gör när jag kommer hem efter att ha varit i stan eller något. Gott så. Nu ligger hon i soffan bakom mig och stensover. Det tog nog på hundkrafterna tror jag.

Förövrigt så känns livet på topp. Efter att jag fått mina mediciner så mår jag så förbannat mycket bättre. Det visar bara på hur viktiga de är för mig fortfarande. De ger mig möjlighet att leva ett normalt liv. Utan dem så blir jag bara en ångestskugga som irrar mellan säng och stolen i köket för att röka och tillbaka igen. Men som sagt, nu mår jag bra igen.

I morgon kommer flickan. Kvinnan. Mitt syre. Mitt blod. Min livsnerv. Det känns helt fantastiskt att få träffa henne igen. Hon stannar över helgen och sedan tar det nog ett tag innan vi träffas igen. Hon har åtaganden hemma som hon måste stå upp för så det får vi bara ta. Att jag skulle åka dit, till kollektivet, är väl kanske inte riktigt realistiskt än. Vi väntar med det tills vi känner oss riktigt trygga med varandra och så att jag kan koncentrera mig på att lära känna de andra när jag väl åker dit. Sen är det ju det där med hundvakt med. Men vi får härda ut. Allt för kärleken som hon sade häromdagen. En vacker dag så flyttar jag väl kanske dit och då får vi träffas hela tiden. Så underbart. Men det är då det.

Så idag ska jag handla lite mat, jag har fått låna lite pengar av en väninna och i morgon ska jag låna lite till över helgen av kära mor. Så idag går tiden åt till att handla lite, städa och putsa så att det är fint i morgon när hon kommer. Jag är så glad så glad.

Just nu känner jag att det inte finns något vackert att skriva, inga fina ord, det räcker med de hederliga som man använder när man talar. Kanske kommer något senare men just nu så är det bara trivsamt att skriva. Jag älskar att skriva. Det är samma kick som folk får av att motionera eller spela musik eller tävla i en sport eller vad de nu får en kick av. Att skriva ger mig lugn och en känsla av att faktiskt behärska det jag gör. Att skriva ger mig liv. Att skriva ger mig allt jag behöver. Nästan. Kunde man bara komma på ett sätt att dra in lite pengar på det med vore det perfekt. Men jag har väldigt svårt att se varför någon skulle betala för det jag skriver. Finns det någon som tror det så säg gärna till och ge mig förslag på hur jag ska göra för att nå dit. För det är ju det jag vill. Skriva. Jag har inte längre några problem med att säga det. Det är så jag vill leva mitt liv. Skrivandes. Fotandes. Kanske börja måla lite. Dreja, det är Cecilija som vill jag ska prova det så varför inte?

Jag vill skapa. Jag är inte längre rädd att säga att jag är en konstnär. Kanske en meningslös och talanglös sådan, i alla fall vet jag att en del tycker det. Men det är vad jag är. Konstnär och bohem. Bipolär med trolig ADHD. En sådan person ska inte stå och jobba på fabrik eller skriva en massa meningslösa  rapporter vid ett skrivbord. Inte undra på att jag gick sönder när jag våldförde mig själv på min egen natur. Jag borde varit starkare tidigare i livet och stått upp för vem jag är. Jag borde lyssnat till mina engelsk och svenskalärare på gymnasiet som sade att jag borde byta linje och läsa mer teori och förberedande kurser, att jag borde ägna mitt liv åt att skriva. Men jag vågade inte. Det lät så pretantiöst att säga att man vill bli författare eller journalist. Jag kommer delvis från arbetarklass och där får man aldrig vara pretantiös. Min fot i medelklassen, genom min far som alltid uppmuntrade mitt läsande och som själv skrev väldigt vackra brev, hade nog ingen emot att jag var pretantiös, men den delen var inte så stark som den tillbakahållande arbetarklassen.

Men nu är jag vuxen och tar beslut utifrån mig själv och jag har bestämt mig för att skriva och skapa är min grej. Min livsuppgift. Cecilija och vår kärlek är så mycket baserat på att vi gör det så jag kan slappna av och faktiskt göra det jag vill. Släppa rädslan. Eller snarare, låta rädslan vara kvar som drivkraft.

Nog om det. Idag var det mycket pladder märker jag. Så jag ska dricka lite kaffe och sedan städa lite. Sen affären och sedan kanske en stund med en bok. Livet är fan underbart.

I morgon kommer hon och jag längtar efter dunket i rälsen.

En av mina absoluta favoritlåtar. Videon är underbar med. Precis så här känner jag nu för tiden.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: