Chans

21 12 2010

Kärleken är inte min specialitet. Jag blandar ihop saker som skett med andra med det som jag har. Det blir obegripligt för den jag älskar just nu. Cecilija säger att jag älskar för mycket. Det är i alla fall det jag tror hon säger. Kanske är det så. Kanske. Jag bad henne säga åt mig när jag blir för klistrig och det gjorde hon och då blev jag sårad. Sådan jävla dubbelmoral. Så dumt. Nu vill jag bara få vara hennes men hon säger att hon inte vill ha mig längre och inuti mig är det tomt och tyst. Ska det vara såhär, att när man funnit allt man letat efter ska man skrämma bort det bara för att man är så jävla rädd för att bli övergiven igen? Det verkar du helt snurrigt ju. Jag har bönat och bett om en chans till. En chans att visa att jag inte är sådär galet tokigt smetig som jag var nu i helgen när jag ville allt och allt på en gång. Jag kan bara hoppas men jag tror tyvärr inte. Det gör ont. Om det är så så slutar jag tro på kärleken. Att leva med någon är en konst och den konsten verkar inte jag kunna behärska.

Hennes benvärmare ligger i mitt sovrum. Jag får väl skicka dem med posten misstänker jag. Även fast jag vill att de aldrig ens ska lämna mitt sovrum och att när de gör det så är det på hennes ben, hennes ben som går ut med hunden på kvällen och sedan kommer in, varm och rödkindad och avslappnad. Ångest är ett troll som gör vad det vill med oss människor. Två människor kan missförstå varandra bara genom att ångesten sitter mellan dem oavsett hur nära de sitter. Den förvrider verkligheten och får orden som kommer ut att bli skeva och vinda och fula och elaka.

Nu säger nog många, ”vad var det jag sade. Han kan inte leva med någon. Han är dömd till ensamhet.” Jag har samma röst i mitt öra. Allt är mitt fel återigen. Men jag har nog aldrig fått ett förhållande att ta slut genom att älska för mycket. Det är så sorgligt. Men jag vet ju att jag kan lägga band på mig. Men vet hon om det? Hon litar inte på det. Vågar inte vara med någon som har något att ge, eftersom hon själv är skadad i sitt hjärta av andra som gett och sedan tagit. Så vi skrämde bort varandra just för att vi älskade, inte för att kärleken höll på att ta slut. Nu kanske hennes är det och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska göra med livet. Hur jag ska behärksa det. Ut i snön med hunden och bara gå och gå och gå. Bara vara hennes fast hon inte vill ha det jag erbjuder. Jag ville ge henne allt, månen och stjärnorna men det gjorde henne rädd. jag borde backat. Så som jag gjort flera gånger tidigare under våra veckor ihop. Men jag rusade på som ett ånglok. Frustande av kärlek och livslust. Medan hon satt och mådde dåligt och ville få vara, bara få vara.

Så jag kan bara hoppas att hon ger mig en chans till. En chans där jag kan visa att jag lärt mig av det som skedde. En chans där jag kan resa mig upp och vara det hon vill jag ska vara, mig. Bara mig och inget annat. Det var mig hon ville ha, inte hela världen eller presenter eller månen.

Så ledsen.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: