The more you ignore me the closer I get

22 12 2010

Mörkret dröjer sig kvar. Sömnen har varit drömlös och bitter. Jag vet inte, men det känns inte som att jag vill vara vaken alls. Skulle helst vilja sova och bara vara i det där tillståndet av ickeexistens man är i då. Men världen pockar på. Räkningar skall betalas, julklappar köpas, mat ätas och hunden behöver gå ut. Man kan inte smita undan livet, hur gärna man än vill. Så jag sitter och röker dagens första cigarett och dricker kallt kaffe från gårdagen. Tänker på orden som rullar runt i min skalle och försöker puzzla ihop dom till en begriplig bild. Tänker om och om igen, ”nej”. Det är en puzzelbit som man inte kan göra speciellt mycket med. Den passar liksom inte in någonstans. Den ger inget. En bit som är tom.

Bara dagar före jul. Hur ska jag kunna koppla av och njuta av julen? Jag vet inte men vet lika väl att det är nödvändigt. Inte för min egen skull men för andras. Så jag stålsätter mig och drar på mig en mental tomtedräkt.

Jag sitter på filten hon gav mig. Den ligger i soffan och bredvid mig ligger kudden hon använde när hon låg och tittade på film. Jag vill inte röra den, rubba den. Så länge den ligger där den ligger är det som att hon bara är ute i köket och strax kommer in igen. Hennes fimpar är kvar i askkoppen och hennes doft kvar i mitt minne. Jag rör inget av det. Låter det vara. Hoppas med hela mitt hjärta och medvetande att hon återkommer. Att allt kommer bli bra. Att jag får den där chansen jag bett om. Leva låta leva.

Dagen knackar mig på axeln och vill att jag reser mig upp ur mina drömmar. Jag vill bara sudda ut hela helgen. Eller förresten, inte hela. Första dagen var underbar. Precis så underbar som jag visste den skulle vara. Men sedan kom tiden och förstörde allt. Eller snarare bristen på tid. Det som gjorde varje andetag febrigt. Men det som skett har onekligen skett. Det går inte att sudda ut eller ta bort eller glömma. Jag kan bara hoppas att hon kan se det som något som inte skulle ske men som vi kan lära av och bli bättre av.

Den värsta otåligheten har gett med sig. Det går inte att leva ett liv där man ständigt tar av livets alla frukter redan innan de har blivit mogna. Men det är lite så jag har gjort. Ätit omogen frukt och sedan blivit förvånad när jag fått ont i magen. Jag måste lära mig den stora och vackra konsten av tålamod. Vänta tills allt mognat och fallit på plats innan jag skördar. Jag hoppas att jag kan göra det. Annars är jag dömd till ständig magont.

Så låt dagen börja. Låt dagen bli vad jag vill den ska bli. Låt mig vara med och skapa en vacker dag, väl värd att minnas. Det ligger på mig att göra det. Ingen annan kan måla på min livsduk.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: