Som fötterna bär mig

23 12 2010

Nils Dahlgren (1891-1948), Swedish actor.

Image via Wikipedia

Ofta när jag tror mig ha fått ordning på saker och ting upptäcker jag att jag är hopplöst lämnad bakom all ordning hela världen. Det är som när man städat hela lägenheten och går in i sovrummet och upptäcker att man glömt hela jävla rummet. Smulor i sängen och använda snusar på sängbordet och smutskläder i högar.

Så det är jul nu sägs det. Människor åker fram och tillbaka över landet för att umgås under jäktat avkopplande former. Alla säger samma sak, att de önskar att julen kunde vara lugnare, inte så stressig, att den kunde vara billigare, att man önskar att det inte skulle köpas så mycket julklappar. Men ingen gör så. Ingen lyssnar, ingen lyssnar ens på sig själv. Så märkligt.

För vad betyder egentligen julen för oss när den blir fylld av så mycket som är motsatsen till det vi säger oss vilja uppnå med den? Är den inte ofta då en lögn?

Så jag tänker inte glömma att städa sovrummet nu. Det som tar tid får ta den tid det tar. Jag vägrar springa för att hinna vila. Därför sitter jag här istället för att stå i en milslång kö i Knalleland. Därför dricker jag mitt kaffe i lugn och ro. Faller jag in i den där fällan med julstress så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö, för då har jag bevisat för mig själv att jag inte kan hålla ett enda löfte till mig själv. Hur ska jag då klara av de resterande 362 dagarna på året om jag inte ens reder ut julhelgen?

Nyår har jag redan klarat upp. Förr om åren så var det en enda lågande jakt på att ”ha roligt”. Att ha roligt betydde att man skulle dricka snordyrt vin som bubblar och umgås med folk man inte känner. Nu för tiden så tittar jag på tv, slänger en blick ut genom fönstret klockan 00.00 och fortsätter sedan titta på tv. Det är ett tempo som passar mig.

Det är väl kanske där knuten ligger. Att vara trogen sitt eget tempo och inte följa andras bara för att man tror att det är så man ska leva sitt liv. Eller, snarare, det är så jag måste få leva mitt liv. Hur andra lever sina liv struntar jag mer eller mindre i. Det är upp till dom och det finns så klart de som älskar att springa som galningar vid jul.

Men det är inte jag. Därför sitter jag fortfarande här. Gör det jag tycker är trivsamt. Kanske det jag tycker är tryggt.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: