Minnen från mammas gata del I

24 12 2010

Illustration from a contemporary Swedish newsp...

Image via Wikipedia

Jag ångrar ingenting. Inget av allt det jag gjort mot mig själv eller mot andra. Ångra är för förlorare. Däremot försöker jag desperat lära mig av mina misstag. Det är en nödvändighet. Förutan lärdom i livet kommer man ingenstans. Eller fel, jag kommer ingenstans. Ibland, allt för ofta, blandar jag ihop mina egna behov och önskemål och mål och tankar med andras och tror mig själv ha facit till ett liv med stolthet och rakhet. Men var och en har sina egna sätt att tackla livet.

Så jag försöker vandra nedför min moders gata med rak rygg. Möta alla de nu åldrade grannar som en gång i tiden, en gång runt 1977 samlades på ett möte och hade mig att stå i mitten och höra att allt som var fel på gatan var mitt fel och att barnen inte skulle få leka med mig. För så var det. Men nu går jag på samma asfalt täckt med snö och möter dem en efter en, de som fortfarande lever.

Men det fanns redan då folk som var stolta över sig själva och stod emot mobben. En familj som tog med mig på resor i sin slitna Mercedes, för fadern i familjen hade fått för sig att det var det enda bilmärket man kunde ha. Vi åkte runt och i den bilen fick jag lära mig vad ordet strippa betyder. En tant som tar av sig kläderna inför män.

Det är bara att någonstans i mig lever det där mötet kvar. Ett ihopraffsat möte för att jag råkat kasta en sten i skallen på en vän. Det var så klart inte meningen att träffa hans skalle. Det blev bara så och jag och min vän från den vänliga familjen gömde oss i skogen eftersom jag trodde att jag blivit en mördare. Min vän från den vänliga familjen finns på min fejanlista och är tränare i innebandy nu för tiden. Alla har gått åt olika håll men mötet där jag stod i mitten och vägrade gråta, bland en massa vuxna människor som borde vettat bättre, lever kvar. Säg åt ett barn att det är odugligt och det duger inget till längre. Varför ens försöka med något alls om man är oduglig?

Skit samma. Nu ska jag gå ut med hunden, genom samma port som jag en gång bars in genom som nyfödd. Vi ska gå på den där gatan, Klintegatan, och jag går rak och tydligt. Den här gången vet jag bättre än att jag skulle vara oduglig.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: