Det finns inget normalt.

27 12 2010

Leon Rugilo

Image via Wikipedia

Det normala finns inte. Icke att det existerar. Det är en dröm som var och en när för att kunna vara tillsammans utan att bli galna. Tror jag. Men det kanske inte är normalt att tro det. Förresten, jag är ju inte normal. Alltså, återigen, jag tror inte att det normala finns, men om det gör det så är jag i alla fall inte det. Sjuk som en råtta som har käkat råttgift, fast i själen. Det finns det som föraktar min inställning. Men jag funderar på det där och börjar allt mer tro att de inte föraktar utan är livrädda för att bli avslöjade som bluffar. Själv ställer jag mig först i bluffkön. Jag borde stå där, som den bluff jag är. En stolt bluff till och med. En som inte viker undan. Inte längre. Inte aldrig. Inta allt.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Om jag vore sugen på att leda ett parti skulle jag säga det. OM jag inte ville det skulle jag säga det. NU. Inte förr, men nu.

Så jag sitter här och tycker en massa som ingen egentligen bryr sig om. Egentligen är det väldig få människor som skulle förstå att jag dött. Det skulle ta månader innan man fann min maskätna kropp. Den enda som skulle oroa sig vore min mor. Alla andra är vana vid att jag håller mig på min kant, håller mig borta, håller mig själv stenhårt i tungan. Förutom när jag talar.

Det är en märklig tanke. När jag var 9 år, 1979 ringde telefonen en vinterdag. Det var vaktmästaren i huset där min farbror bodde som ringde tillbaka till min far. Farsan hade bett honom gå in och kolla till min farbror för ingen hade hört av honom på några veckor. Farbror Åke var död som en sten. Blåsvart på benen och med torkat slem i munnen hade han legat där och varit död och hade det inte varit för farsan så hade han väl legat där i någon månad till. Vi var där, jag kände för första gången lukten av död. Den som jag känt senare så många gånger i mitt arbete, men aldrig så stark. Det var en söt, tung, äcklig lukt. Den tog död på allt mitt hopp om mänskligheten och jag var bara 9 år.

Min farbror var en av dem där. De som söp. De som gick med urinfläckade byxor på torget i stadsdelen där jag bodde och som jag ivrigt sökte varje gång jag var ute. Han var snäll. Även om han hade jagat min mor över hela torget en gång och skrikit ”finnjävel” till henne. Men det var ok, vi var inte finnar, vi var Ingermanländare. Han gav mig pengar och när farsan var där och jag var liten fick jag röra ner socker i vätskan från flaskan med skeppet, Explorer. De drack sådan grogg. Undrar om någon gör det nu för tiden? Det var gott, det vet jag för jag tjyvsmakade en gång. Inte starkt alls. Inte som jag nu vet sprit kan smaka. Men så rörde jag ner en helvetes massa socker med. Grejen var att röra ner tillräckligt så att det fortfarande gick att röra ut men inte så mycket att det blev socker kvar i botten när de äldre druckit ur skiten.

Men när tänker på allt det där, på hur jag fortfarande går förbi huset och lägenheten han bodde i och kan komma ihåg precis hur den såg ut, allt från köksluckor till den magnifika lampan i vardagsrummet, så undrar jag vart fan jag kommer från. Ska en barndom vara så? Sitta och röra ner socker i vodka, eller sitta i korvkiosken på gatan jag bodde i och äta rå korv medan faran och Korva-Bengt snattrade om allt och inget. Eller sitta hos den där gubben som var halvblind och dubbelamputerade för han hade socker, men drack fortfarande som en rövare.

Men det är ju det som gjort mig till mig. Kanske är det det som gör att jag inte visar mig på veckor för någon förutom grannar och busschaufförer. Kanske är det det som gör att jag stänger ute världen allt medan jag saknar den och vill ha den på en silverbricka. Jag vet inte längre.

Jag bara hoppas att ingen som finner mig finner mig otäck. Plus att det är många, långa, vackra, lyckliga år dit.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: