En filmstjärna berättar.

27 12 2010

Opel Kadett B Automatic

Image via Wikipedia

Det är en annan värld här på mammas gata. Helt annorlunda än den tysta tillvaron på min egen gata. Det slår i dörrar, det spelas hög, riktigt hög, musik. Folk ringer på dörren och springer iväg. Någon har kastat ut en massa fimpar och ölburkar från sin balkong. Precis utanför går en tung genomfartsled där långtradare och bussar och bilar dundrar förbi. Jag som är van vid gammelmans-livet i min värld blir förvirrade och känner mig förrådd när jag ser hur gatan där jag växte upp har förändrats. Var det så här framtiden såg ut på riktigt?

Tvärs över gatan ligger en fabrik av något slag. När jag var liten var där bara en stod äng där gräset växte ohotat och stolt. Sedan kom lastbilar och traktorer och män i blå kläder och byggde ett bageri där. Det är länge sedan det bakades bröd där men byggnaden står kvar och ängen är blott ett minne. En gång, runt 1975-76, fann jag och mina vänner en man som låg i gräset och sov med en cykel över sig. Det såg ut som att han hade lagt sig under cykeln som i tron att den kunde värma honom som ett täcke. Vi blev lite skraja, vi trodde han var död eftersom han inte vaknade fast vi pratade till honom. Dessutom var det en stor våt fläck i skrevet på hans byxor. Vi hade aldrig sett en vuxen man som pissat ner sig tidigare.

När mina föräldrar fick reda på vårt fynd så gick min far ut på ängen och hjälpte den oerhört berusade mannen att resa på sig. Jag har ingen aning om vart mannen tog vägen sedan. Men i flera dagar efteråt brukade jag och mina vänner gå ut på ängen för att studera det nermejade gräset där karln hade legat. Som jag nu förstår så hade väl mannen varit full som en alika och ramlat av cykeln och sedan bara legat kvar där i sommarsolen. Egentligen inget man borde komma ihåg från sin tidiga barndom, men jag kommer på mig med att varje gång jag ser långt gräs som är nedtrampat komma ihåg den där mannen under cykeln. Han hade en brun hatt kommer jag ihåg nu. Att män hade hatt var inte så där vansinnigt ovanligt på den tiden. Nu får tiden så har ingen hatt längre. Synd egentligen måste jag säga. Det är stilfullt med hatt. Även om man ligger under en cykel på en äng så ser man rätt så stilig ut om man har hatt.

Men nu får jag inte sitta kvar längre. Mor kräver uppmärksamhet från mig. Hennes tålamod är ytterligt kort nu för tiden. Själv blir jag spänd och förbaskat så fort hon säger något. Minnen från barndomen sitter kvar i skallen, jag glömmer liksom bort att hon är gammal och sjuk. När hos sagt samma sak för tusende gången vill jag bara skrika rakt ut men håller det inom mig. Försöker vara tålmodig. Jag vet inte, när jag jobbade hade jag ett oändligt tålamod, alltså innan jag blev sjuk. Men nu kan jag inte ens reda ut när min egen mor säger samma jävla sak för millionte gången. Så jag får ta tag i dagen. Göra allt jag tänkt plus det hon tänkt och det hunden vill.

Kanske skulle man bara cykla ut på en äng och lägga sig. Ibland känns det som det allra lättaste att göra.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: