Huru en man söker sin själ bland smutstvätten.

27 12 2010

Adolf Hitler, head-and-shoulders portrait, fac...

Image via Wikipedia

Jag vet verkligen inte vem jag är längre. Alltså, jag är ju friskare i själen än på många, många år och allt mer frisk blir jag. Men det har lämnat mig med så många frågor. Min terapeut frågade mig för ett halvår sedan ”Jonas, om du blir av med ångesten i den här sekunden och vet att den aldrig kommer tillbaka, vem är du då?” Ja du, sade jag. Jag vet inte. Jag är nog där nu. Ångesten håller jag inte längre stången, den bara dyker inte upp så ofta. Depressionen, den svarta hunden, kommer på besök var och varannan dag, men jag har köpt koppel till den och vet hur jag ska göra för att den ska sitta fint. Så vem är jag nu då?

Jag kan ju inte ens identifiera min klass. Uppväxt mitt mellan medelklass, nästan borgarbracka, och arbetarklass. Som man har jag vandrat från arbetarklass till medelklass till sjukskriven, den allra lägsta nivån. Den som arga unga män kallar WT. Med tatuering och allt. Skrot i ansiktet och funderingar på att lackkläder och höga klackar är det bästa på en kvinna.

Jag är inget, för mig är jag allt. Hur ska jag kunna bidra med en identitet för mina barn när jag inte känner min egen? Jag är ytterst förvirrad och en smula uppbragt. Det gör mig illa att inte kunna peka på en av alla mina spegelbilder och säga, den där är jag. För det kan jag inte. Ångesten och depressionen försvann, de som jag identifierat mig genom i så många år och kvar blev bara mitt kött och mina tankar. En värld utan karta. En värld utan identitet.

Så jag blandar ihop mina drömmar med det som är verkligt och mina drömmar med andras drömmar och mina drömmar med mina egna drömmar. Inget blir klart, bara en massa halvklippta pappershjärtan i brunt papper och med silverkanter och nu är julen redan över. Jag hann inte, jag kan inte. Ibland undrar jag om jag vill ens.

Jag har fått en vacker kvinna, en konstnär, en bohem, en sådan som mig, en som gått den långa vägen i världen, en som varit med om allt och sett allt och hört allt och varit allt, att älska mig. Vad gör jag då? Vad gööör jag då? Bort mig. Så klart. Bort och förutan skräck över det. Hon har ett vackert hjärta så hon ger mig någon sorts chans igen. Men själv blir jag isslagen i hjärtat över rädsla över att göra det igen. Jag kan inte göra det igen. Jag får inte göra det igen. Jag måste lär mig, bli bättre, helare, finare, vackrare, snällare, mindre dumdum.

Kanske beror det på att jag fortfarande inte kan se vad hon kan se i mig. Jag är kanske rädd för att förstå att jag är bättre än jag tror mig vara. Jag har varit så sönder och samman och trasig och ful och elak och dum och tanklös och allt som inte är bra. Tänk dig ett bränt löv på hösten. Sådan har jag varit. Till nytta för ingen. Endast kol och trådar.

Men det är väl dags att resa sig. Något jag säger gång på gång men det beror ju bara på att jag förstår att det är det jag måste göra det. Jag vill inte sluta som min allra bästa vän i skogen med blodet fullt av kemikalier och livsleda. Men jag tror inte jag gör det. Jag har inte hans goda hjärta. Jag är för egenkär för att ta död på mig egen existens. Egenkär och livrädd för att det verkligen skulle finnas ett helvete och att jag fick bli dagens bacon varje sekund bredvid Hitler. Alla mina pretentioner om att vara o-troende slår ihop med min tro. Min tro på att aldrig våga tro.

Så därför mina vänner och kverulanter, därför skriver jag. Jag kan inte annat. Jag duger inte till annat. Jag måste få göra det. Jag är bara mina ord, tom som en ballong bestående av ett hölje av ord. Stick hål på mina hål och jag försvinner.

Det här skrev jag när jag var 17 år, då när jag inte kunde hålla mig från att skriva, så jag skrev på allt och ibland på mig själv:

”Stackars lilla Rune vår vän. Knappt hunnit kallna i graven än. Hans bäste kamrat och hans sköka till fru, rullar i sängen som älskande nu. Rune, ja Rune, du vet nog ej än, men du får nog veta, någon dag, kanske sen. Folk pratar och tjattrar, strax ovan din grav. Rune din skit, ditt skepp gick i kvav.”

Jag har inte lärt mig något sedan dess.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: