I väntan på omfamningen

1 01 2011

Karl Marx’s grave, motherfuckers!

Image by Mike Monteiro via Flickr

När jag vaknade var solen redan på väg ner under skogsbrynet på andra sidan Viskan. Vi var uppe länge igår, jag och Dipp. Katten sov som vanligt mellan varven, men själv så låg jag och läste till klockan 4 och Dipp tuggade på ett av alla sina ben. Sista gången vi var ute var vid halv 4 på morgonen. Det hade regnat, som ett hån mot vintern. Natten var svart och alla raketer och människor hade slocknat. Kanske var det en vacker stund i mitt liv, men den där oron som jag hade hela dagen igår satt som en sjukdomshärd i magen på mig.

Idag har jag inte gjort något alls. Bara såsat omkring i min morgonrock. Man får göra det på nyårsdagen. Det är kallt och jag fryser, vill helst in under en varm dusch, men får väl ta Dipp på en promenad innan jag gör det. Igår klarade hon raketer och smällare bra, men lite orolig blev hon allt när det smällde som mest. Men vem blir inte det när himlen helt plötsligt börjar brinna och sprängas i bitar?

Det kommer bli en tidig kväll idag tror jag. Tröttheten som slagit rot i mig kräver sömn. Eller i alla fall att jag lägger mig på soffan och tittar på en film eller något liknande. Men just nu sitter jag och tittar på den nya digitala fotoramen som står på min sideboard. Fantastiskt egentligen, att man kan lägga över sina kort på ett minneskort och sedan rullar de runt i tur och ordning. Vem kunde drömt om en sådan sak för bara tio år sedan? Bilder på kvinnan jag älskar varvas med bilder på mina föräldrar, mina barn, mina djur och lite annat som faller mitt estetiska öga i smaken. Men just nu måste jag erkänna att bilderna på kvinnan är de jag mest tittar på ♥. Ett pirr i både hjärta och hjärna och i den dunkla drift som från början är till för att vi skall reproducera oss, vi människor.

Men varför sitta här och fundera när man kan klä på sig jacka och skor och ge sig ut i världen för att låta Dipp njuta lite av friheten jag portionerar ut i hennes liv? Det finns ingen bra anledning så jag reser mig väl upp och tittar till världen utanför. Vissa saker kvarstår ändå, vart man än är, saker som kärleken eller Försäkringskassans nya hårda regler eller Kronofogdens skoningslösa jakt på mig så att jag aldrig får en skuggan av en chans att betala tillbaka och göra rätt för mig. Då kostar inte en promenad att jävla öre.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: