Räddad av Marilyn Monroe

14 01 2011

Captioned as "Konung Ingjald Illråda brän...

Image via Wikipedia

Jag sitter och inväntar mörkret. Idag är en sådan dag när allt det ljusa skrämmer och bränner. Jag vill inte vistas bland den smutsiga snön eller under solens strålar. Låt mörkret komma så att jag kan gå ut. Ta med jycken till promenadstigar bara vi känner till, våra hemligheter. Men först måste det vita bli svart.

Sedan ska jag lämna mitt hem och min katt och min jycke och åka till tant mamma. Jag lämnar jycken som en pant på att jag måste hem idag igen. Ingen sömn ska ske i hennes hem. Vad hon än säger. För jag är det mörka, jag är det svarta. Jag är den skyldiga. Den som borde hänga på kors till allas beskådan och bespottad som någon med hela världens skulder på sina axlar.

Men det räcker med mina egna. Inget mer än mörker kräver jag. Men det är ett måste.

Den kommer nu. Jag känner skymningen i ryggen. Den gör mina tangentnedslag lättare. Jag kan inte längre se att det jag skriver blir rätt annat än på den vita skärmen. För den måste var vit. Men jag fyller den så gott jag kan med svarta bokstäver. För att förmörka min ångest. Förminska min tillfälliga depression. Ge lite ordning på tankarna och känslorna och kunna fara iväg mot en värld jag förstår.

Hunden ligger på golvet. Hon vet att vi väntar. Hon ligger med sorgen i sitt bröst över att inte få springa i ljuset. För hennes husse, jag, ger henne inte den möjligheten mer idag. Hon har fått springa fritt i skogen en gång medan jag stod med bankande hjärta och rökte. Rökte och önskade att jag drack. Stod med kanske ett eller två piller för mycket i kroppen. Det sägs så i alla fall. Att en av de mediciner jag ätit i flera år gör det bipolära värre. Så den ska bort. Men inte än. Inte förrän den nya medicinen fungerar som den ska.

Nu gick hunden in i det mörka sovrummet. Det där jag satt upp folie på fönstren för att skapa en svart värld när jag stänger dörren om mig. Fast det gör jag sällan. Jag har dörren öppen, bara ett kompostgaller så att hunden håller sig hos mig medan katten får gå som den vill. Men hon gick in, kanske tror hon att hon kan påskynda mörket och utgången? Jag vet inte, jag sitter fortfarande i det allt för ljusa. Men mörkret kommer.

Så jag väntar.

 

En uttråkad hund kan ställa till det.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: