Visa angående skrivandet

14 01 2011

Löpsedel för Afton-Tidningen 29 april 1910, då...

Image via Wikipedia

Jag upprepar ju, likt en papegoja, att jag alltid skrivit. Nå, nu har jag funnit lite av det jag skrev som 17-åring, då när jag jobbade på gummifabriken. På rasterna och mellan rasterna och medan jag jobbade i det monotona labbet skrev jag på de lappar man skulle ha för att skriva upp provresultaten. Jag har hittat de där arken och finner att jag skrev om döden mest hela tiden.

Försökte finna mina ämnen och mitt språk. Det är inte vad det blev, språket. Jag har ett annat nu, ett som är mitt på allvar. Men då letade jag. Här följer lite av det jag skrev.

”En gång gick jag under den blå stekskyn, gick medan stolen brände mina sulor. En hundviftar på svansen åt mina glada språng. Åt höger en avgrund så djup som en nagel, rakt upp min kam. Jag gick på stormiga hav för att möta mitt öde. Ett öde rum i mitt hjärta. Hej du, en tröst i mitt öra. Varifrån denna bröst koma ifrån, en stilla funderande fundering”

 

”En bulle så söt, en hel tallrik gröt, du till vänster, en katt till höger. Ett språng i en gränd, en lampa som är tänd. Himmel uppåt, jorden neråt. Ett nystädat rum, en onyanserat brum. Du jämte mig och jag sitter här, bredvid dig.”

 

”Kasta ditt liv i ett frysskåp min vän, Kasta dig handlöst , men ej i graven än min vän. För det är du ej redo än. Släng dina skor i en låda kamrat. Släng dina tankar, dina ord, ditt prat. Du gnäller och gnatar var dag min vän. Skäller och tjatar så trogen igen. Men nu är du död, ända till slut. Själen har löst sin hårdaste knut.”

 

”Ruttna du gamle man, ruttna som en gam. Ett päron i träden, en katt som är stum och jag som är dum. Rummelidum, så dum. En mask kan krypa, dig vill jag strypa”

För helvete, jag höll på med rim. Jag avskyr rim. Men så var det då. Det roade mig att skriva, bara låta bokstäver falla ihop och falla isär. Men som 17-åring har man sällan något att berätta. Jag hade det inte i alla fall. Förutom att jag visst var ofantligt arg och fylld med ångest. Men det visste jag ju inte om då. Det bra pös ut på pappret.

Det är givetvis ren dynga det jag skrev. Medvetna stavningsfel som att skriva bröst i stället för tröst och tröst istället för röst och allt däremellan och dumma idéer om att solen kan värma skosulor. Men någonstans där finner jag att jag redan då borde förstått att jag var mig själv. Att jag redan då borde sett resan jag skulle göra. Jag inser att någon läkare redan då skulle gett mig diagnosen bokstavsbarn och jag inser att jag förspillt en massa år på att vara arg.

Så nu skriver jag fan så mycket bättre. Även om medvetna stavfel fortfarande roar mig, det gör de.

 

En liten man som ville bli poet men arbetade på gummifabrik.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: