Saturday morning coming down

15 01 2011

Jag klurar lite på diagnoser. En läkare sade en gång till mig, mellan skål och vägg, att läkarvetenskapen ännu befinner sig på stenåldern. Så rätt det är. För det är ju så fast vem vågar säga det på riktigt? Då får ju folk panik, för läkare ska kunna bota ALLT. Allt från taskig ekonomi till cancer och benbrott och sneda näsor och smala läppar. Vi går dit för att de ska fixa till våra söndriga världar.

Jag undrar vad mina diagnoser kommer vara när jag är gammal. Troligen kommer man då ha kommit på ett antal nya och jag kan ge mig faen på att jag har vartenda av dem. Jag har en skev hjärna brukar Jonas Inde säga och det där känner jag igen mig i. Min hjärna är skev. Sned och inte riktigt vriden. Skruvad åt fel håll. Det är inte det att jag är dum, för det är jag inte. Jag bara fattar mig inte på vissa saker. Matematik är för mig helt obegripligt. Jag behöver miniräknare för att räkna ut 1+1 och då rör jag till siffrorna så att det blir fel ändå. Pengar är något man använder. Punkt slut. Oavsett om man har dem eller inte. Jag förstår mig inte på tid. Jag kan för mitt liv inte beräkna tidsåtgången till något.

Men dum är jag ju inte. Mina betyg var om inte bra så hyffsade för en som knappt satte sin fot i skolan sista året. På högskolan briljerade jag. Men det är lätt att göra det på högskola om man har förmågan att ordbajsa och den konsten behärskar jag in till sista kommatecknet. Jag kunde prata bort en hel dag om det var så. När vi hade hemtenta satte jag mig allt för ofta sista dagen och skrev ihop något som lärarna sedan höjde på ögonbrynen åt och skrev ”utmärkt” på.

Men återigen. Jag har inget som helst sinne för det subtila. Ändå kan jag känna av minsta doft av stämning i ett rum när jag går in i det. Sen blir jag som en elefant i en porslinsaffär. Säger saker man absolut inte får säga, opassande skämt, ja hela boken om de maniska människorna i vår värld. En kollega frågade en gång ”har du inga spärrar, du gör ju som du vill?Nä, jag har nog inte det verkar det som.

Men nu har jag ju papper på att jag inte har det. Så nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan röka inne på vårdcentralen om jag vill. För jag är ju sned, skev i skallen. De slänger visserligen ut mig, men med ett beklagande.

Alltså, missförstå mig rätt, jag skulle inte röka inne på vårdcentralen. Det skulle verka ohyffsat, helt knasig är jag inte. Men ändå. En viss del av en människa måste få vara megalomisk. Hur ska man annars leva? Känna sig liten och fånig hela tiden?

Nä tack.

 

Det är inte jag som ser ner på er, det är ni som ser upp på mig.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: