När man inte har något att säga pratar man mer.

17 01 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Den här dagen är förlorad. Inte slut på något sätt, bara redan bakom mig. Jag har snällt tagit min medicin i rätt dos på rätt klockslag, ändå får jag inte till det. Kanske är jag bara mig själv som vanligt när jag inte orkar göra ens det allra minsta för att roa mig själv. Hunden har jag gett en boll fylld med godis som är tänkt att ramla ut när hon leker med den. Hon är högeligen road, själv är jag bara mig självUttråkad och uttorkat.

Ute regnar det men de talar om kommande kyla. Hela världen kommer att frysa till blank hård is. Det är långt till  våren. Just nu känns det som att vintern bara har börjat. Med sin kyla och sin brist på motivation. Mörker och smutsig ihop-plogad snö. Nä, mina vänner. Idag är redan igår. Så fort mina mediciner börjar verka ska jag lägga mig ner och påbörja resan mot i morgon.

Vissa dagar bara är tomma. De har inget innehåll. De flyter omkring i världstiden som såpbubblor men utan de vackra färgskiftningar som en såpbubbla har. Bara en stilla reflektion av den egna livstiden. Medan det mörknar tänder jag en cigarett till. Jag har slutat hänga vid fläkten. Skit samma liksom. Jag bor här, jag vädrar och det är mina problem om allt det vita i taket blir gult. Det är jag som ska leva med det. Så jag är fri, rökar lite vart jag vill, när jag vill.

Jag måste sluta röka.

På den digitala ramen på min sideboard växlra bilderna mellan mina älskade barn, ♥Den vackra Hanna Cecilija den Underbara♥, mina föräldrar och bara bilder på sköna ting. Som skrotbilar. Jag tycker de är vackra där de står och förfaller allt mer. Det finns ett ställe, nära mitt hem, ett hus som är övergivet. En gammal verkstad. Utanför står det bilar som rostar sönder, sönderslagna och med stora bitar i plåten som bara fattas.

Vi hänger där, jag och jycken Dipp, lite då och då. Jag har kollat och det finns av någon märklig anledning inget glassplitter på marken så Dipp får gå som hon vill där. Jag utforskar varje vinkel, varje vrå, av platsen. Betraktar förfallet och tänker på inget alls. Det gör mig gott.

Jag måste sluta röka.

Nu ska jag värma lite kaffe, röka en cigg eller tusen och sedan gå ut i allt det hala med Dipp. Inte för att jag vill, men för att jag måste.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: