En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

21 01 2011
puffan78

Du har en inneboende kämpaglöd och det är inspirerande. Glöm inte att du är viktig, för att du är du och ingen annan. Visst gör det ont att störta ned i helvetesgapet; att plötsligt inse att man faller utan att ha något mjukt att landa på. Men på något sätt, så måste det ju finnas en studsmatta där nere, även om det är svårt att tro under fallet – för visst kommer man tillbaka upp upp upp, alltid på något sätt? Det kanske är studsmattan som kallas för hopp. Och så länge det finns liv, så finns det hopp och jag är säker på att du fixar det och inte ger upp. Du måste inse ditt värde och förstå att du är värdig kärlek, oavsett diagnos, störtdykningar och icke så vita dagar och nätter.

Gillar dig. Keep up the good work. Du är starkare än du tror. *kram*

21 01 2011
WoB

Jo det har jag nog faktiskt tror jag och kan jag inspirera bara en enda människa så är det ju guld värt kan jag känna. Jo, det gör ont, så förbannat ont men av någon anledning så studsar jag upp fortare och fortare igen. Det där med att studsmattan är hopp blir ju lite skojsigt, en dubbelmening i ordet hopp. Men helt klart är det sant, för när jag levde mitt liv utan hopp om en förändring eller en framtid så var allt nattsvart hela tiden medan jag nu kan åka ner då och då, men med hoppet tillbaka i mitt liv så är det lättare att stå ut och göra något bra av det. Så jag säger tack så jättemycket!!! *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: