Huru vår hjälte förlorade sin barndom till en glödlampa.

27 01 2011

Self-portrait of Swedish writer August Strindberg.

Image via Wikipedia

Dom kallade mig kråkan kommer jag ihåg. För att jag valde tennisracket istället för slagträ när vi spelade brännboll. Det finns de som kommer ihåg det och tycker jag ska skratt med dem åt det. Fortfarande. Som om min barndom var ett jävla skämt för någon annan att våldta.

Jag kommer ihåg hur jag fuskade till mig feber för att kunna vara hemma från skolan. Termometern, den min mor troligen stulit från sitt jobb som undersköterska på lasaretter. Den tunna, med kvicksilver som en liten knopp i ena änden, under tungan medan mor tittade på och sedan på med sänglampan och trycka knoppen mot glödlampan. 38.3 brukade vara lagom. Sen fick jag sova ut, sen fick jag choklad på sängen och en mor som var oroad för att jag hade förkylning så ofta.

Jag satt på den lurviga heltäckningsmattan i mitt stora rum och lekte att jag var Tintin. Ensambarn. Läste i böckerna om de fem eller de sex eller Bill eller Lucky Luke eller Strindberg. I min låtsas-sjuka värld fanns det ingen skillnad. Det var flykt allt.

Det var möten i skolan när jag inte var där. Jag var borta lite för ofta. Lite för tätt. Så det var möten där man pratade om att jag måste få plats och allt någon måste välja mig på rasternas fotboll. Som om jag brydde mig om fotboll. Som om jag inte förstod att det varit möte. Så när jag kom tillbaka ställde sig den största hycklaren av dem alla, Jörgen eller vad han nu hette, och talade om att det var jobbigt att alla inte tyckte om honom. Som om någon tyckte någon om honom alls. Han bara fanns där. Helt utan spår. Helt utan identitet. Jag var jag och han var en amöba och jag skulle förmås att känna igen mig i honom?

Sen i några veckor valde alla mig först i skolan. Tills intresset för att vara snäll gick över till intresset att bli bäst tog över. Då stod jag alltid sist igen. Så en dag, många dagar, brast det och jag slängde bänkar omkring mig, slog folk i skallen. Men sen fuskade jag till mig feber igen och allt började om.

Den där Jörgen försökte få igång en mobb mot mig på gymnasiet kommer jag ihåg. Men då var tiderna annorlunda. Jag var annorlunda. Mina vänner var annorlunda. De bjäbbade emot, jag sade ifrån och sedan stod vi i en klunga och mina vänner sade åt mig att Jörgen var en idiot och att jag inte skulle bry mig. Men jag hade slutat bry mig för många år sedan redan då. Jag var mig. Jörgen var fortfarande bara en amöba.

Ps, Jörgen heter egentligen Jörgen.

 

Ett annat mobbingbarn.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: