Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: