Haft mycket, nu inget.

25 02 2011

Orden kommer inte till mig mer. Bloggen är mest irriterande. Ett forum för mina egna brister. Orden är slut. Det är nog mediciner. Läkaren lovade mig att jag inte skulle förlora DET, kreativiteten. Men orden är slut och jag ser ingen utväg. Bloggen är en boja.

Faen vad livet är komplicerat.





Chesterfield i mina rum.

24 02 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Vi har varit på äventyr. Att åka till affären är alltid ett äventyr för både mig och jycken. För mig eftersom jag alltid tycks bli förvånad över hur lite pengar som blir över, jycken helt enkelt för att hela livet är ett äventyr för henne. Vi stod i en evighet och väntade på bussen tillbaka. En evighet och en kvarts oändlighet.

Det är så när man väntar på en buss. Knepet är att tända en cigarett. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad klockan är. Tidtabellen går efter mina tända cigaretter. Det är bara ett halvt bloss innan bussen kommer. Bästa sättet att sluta röka på torde vara att åka mycket buss. Man hinner liksom inte att röka.

Ute är det kallt, här inne i min bubbla är det varmt men luktar rök. Här hemma hinner jag tända hur många cigaretter som helst. Chesterfield. Den sort som min fader köpte åt mig. Han var nog galen min far. Vilken pappa köper cigg till sin son liksom? Men så var han också av den gamla stammen. Själv är jag av yngre art är ännu dummare eftersom jag vet hur farligt det är att röka och ändå röker.

Jag tror jag ska lägga mig igen. Vi har nog ätit något olämpligt, jag och min jycke. Det är fart på oss om man säger. Katten skiter i våra bekymmer. Men så skiter hon som vanligt med. Jag finner mig själv i valet och kvalet. Lägga sig i sängen eller lägga sig i soffan. Titta på film eller läsa bok. Eller titta på insidan av ögonlocken. Det blir väl som det blir.

I natt drömde jag att jag hade maskar inuti mig, maskar som kom ut i stora bölder på skinnet. Jag vaknade med febrig puls och skräck i hjärtat. Men jag borde vant mig vid det här laget. Jag drömmer alltid mardrömmar. Sällan vackra rosa. De som sovit med mig säger att jag fäktar och lever om på nätterna. Jag tror dem. Det är sällan jag vaknar utvilad. Jag nämner det inte som något att tycka synd om mig för. Jag nämner det för att det är så bara.

Nu har jag brandvarnare i varje rum utom i köket, en brandsläckare i hallen och en klisterdekal på ytterdörren där jag kan läsa att jag måste komma ihåg att släcka de levande ljusen. Men jag tänder aldrig levande ljus. Det tycks mig för farligt.

Jag är trött nu.

 

Chesterfield cigaretter, en klassiker.

 

 





Tankar innan man stiger av.

24 02 2011

På bussen trängs alla vi som inte har tillgång till den heliga bilen. Immiga rutor och svettandes kroppar. Det är lite för varmt och lite för trångt och lite för högljutt och lite för besvärligt för att man ska tycka att det är toppen att åka buss.

Medan bussen rusar och bromsar, ibland nästan samtidigt, så funderar jag på vad jag ska göra med mitt liv. Vilken väg jag ska vandra härnäst. Svaret blir varje gång att jag inte har någon som helst aning. Tiden bara går och jag liksom hänger med. Vägrar ta kommandot kanske en del tycker. Själv så anser jag mig bestämma väldigt mycket genom att välja att inte välja. Varje gång man väljer en väg så smalnar möjligheterna av lite.

Så jag låter dagarna gå, tar dem som de kommer. Vaknar när jag sovit färdigt och somnar när jag är trött. Äter det jag har hemma och använder de pengar jag har. Att spara pengar verkar ytterst oförnuftigt i en värld där man aldrig vet om nästa dag ens kommer.

En del kallar mig därigenom bekymmerslös. Själv fallet är det fel. Jag är snarare en person som ser bekymmer där inga finns. Helt enkelt för att det inte går att leva utan bekymmer när man vill det. Det är snarare så att ju mer avslappnad man blir inför livet ju mer bör man spänna sig. Det är en tämligen hård värld och jag är väldigt mjuk.

Vek säger en del.





Stel i själen.

21 02 2011

Front cover of Sgt. Pepper's Lonely Hearts Clu...

Image via Wikipedia

Jag märker hur jag allt mer stagnerar. Fastnar i en gången tid. Det speglas i mina listor på Spotify, på de tv-program jag ser och de filmer och böcker jag tar del av. Någonstans har nyfikenheten på livet börjat träda tillbaka och kvar är bara samma samma.

Det skrämmer mig. Så jag söker efter något nytt som kan skaka om mig, sådär som BeatlesAbbey road” gjorde någon gång runt 1980, på det där sättet som Bukowski gjorde runt 1985 och som Kent gjorde runt 1991. Men jag återvänder hela tiden till samma samma. Det är inte det att jag är feg, jag bara vill inte. Nytt intresserar mig inte längre. Jag är nöjd med mitt Beatles, min Bukowski, min Dylan. Över allt svävar Elvis, som han gjort sedan 1977.

Kanske ska jag vara nöjd?

 





Fast.

19 02 2011

Uppretade svenskar utanför ryska ambassaden på...

Image via Wikipedia

Jag borde resa på mig nu. Borde bege mig. Men jag har liksom fastnat här. Precis innanför din skärm. Jag söker slå mig ut, gräva mig förbi. Det enda som händer är att jag får ömma knogar och brutna fingrar. Att fastna gör ont. Men så har det nog varit hela mitt liv. Jag har gjort allt för att känna en smula frihet men allt som oftast trasslat in mig än mer i fällorna. Fast och förnekande sin egen svaghet.

I mina högtalare sjunger en kraftfull röst att den aldrig mer kommer bli kär. Aldrig mer älska. För att kärleken fastnat hos någon. Blivit kvar, som en fånge. Jag känner igen den där känslan. Hur man söker sig fri men endast finner att man bara kan välja att gå utan sin kärlek. Det är sådant som gör att man fryser även den allra vackraste sommardag.

Men nu ska jag undfly internet.





Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Inte klar än.

18 02 2011

All makes and models

Image by Gino via Flickr

Inget är som väntans tider sägs det. Världen finner mig i soffan, framför datorns bleka ljus. Där utanför fönstren befinner sig resten av världen. Jag låter den vara ett tag till. Väntar på posten. Viktigt viktigt.

Vi har redan hunnit med en runda till Viskafors torg. Jag handlade cigaretter till mig själv och ett tuggben till jycken Dipp. Katten fick specialmat. Alla är glada, alla är nöjda. Bara nu posten kunde komma med. Jag väntar på att de ska komma med en datorskärm jag köpt på rea. Något får man unna sig. Eftersom jag sitter vid datorn mest hela tiden så underlättar det om jag kan ha en del program på en annan skärm. Jag unnar mig mer att göra.

Dipp, jycken, står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut medan katten ligger vid köksfönstret och tittar ut i en annan riktning. Jag sitter och tittar på väggen. Det är allt jag orkar. Det blir för mycket att titt ut. Det blir kaos i skallen jag är usel på att vänta. Jag har inte det i mig liksom. Inget är som väntans tider. Precis. Inget är lika nedbrytande och nästan farligt.

Sedan skall jag sätta mig på bussen till staden för att hjälpa min mor till frisören. Det är så man gör som ensambarn. Som enda sonen. Man hjälper kvinnan som burit en, som matat ens motvilliga mun, som köpt presenter och julklappar även fast pengarna även fast trutit. Man hjälper för allt man kan, när man kan.

Fast när jag tänker tillbaka så hade vi det nog rätt bra ställt , pengamässigt alltså. Ingen guldsked i munnen men väl en silversked. Det är sådant man måste komma ihåg, inte villa bort minnen som inte finns.

Inget är som väntans tider och jag får väl vänta lite till då.

 

 

Känner mig lite ofärdig.

 

 








%d bloggare gillar detta: