Haft mycket, nu inget.

25 02 2011

Orden kommer inte till mig mer. Bloggen är mest irriterande. Ett forum för mina egna brister. Orden är slut. Det är nog mediciner. Läkaren lovade mig att jag inte skulle förlora DET, kreativiteten. Men orden är slut och jag ser ingen utväg. Bloggen är en boja.

Faen vad livet är komplicerat.





Chesterfield i mina rum.

24 02 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Vi har varit på äventyr. Att åka till affären är alltid ett äventyr för både mig och jycken. För mig eftersom jag alltid tycks bli förvånad över hur lite pengar som blir över, jycken helt enkelt för att hela livet är ett äventyr för henne. Vi stod i en evighet och väntade på bussen tillbaka. En evighet och en kvarts oändlighet.

Det är så när man väntar på en buss. Knepet är att tända en cigarett. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad klockan är. Tidtabellen går efter mina tända cigaretter. Det är bara ett halvt bloss innan bussen kommer. Bästa sättet att sluta röka på torde vara att åka mycket buss. Man hinner liksom inte att röka.

Ute är det kallt, här inne i min bubbla är det varmt men luktar rök. Här hemma hinner jag tända hur många cigaretter som helst. Chesterfield. Den sort som min fader köpte åt mig. Han var nog galen min far. Vilken pappa köper cigg till sin son liksom? Men så var han också av den gamla stammen. Själv är jag av yngre art är ännu dummare eftersom jag vet hur farligt det är att röka och ändå röker.

Jag tror jag ska lägga mig igen. Vi har nog ätit något olämpligt, jag och min jycke. Det är fart på oss om man säger. Katten skiter i våra bekymmer. Men så skiter hon som vanligt med. Jag finner mig själv i valet och kvalet. Lägga sig i sängen eller lägga sig i soffan. Titta på film eller läsa bok. Eller titta på insidan av ögonlocken. Det blir väl som det blir.

I natt drömde jag att jag hade maskar inuti mig, maskar som kom ut i stora bölder på skinnet. Jag vaknade med febrig puls och skräck i hjärtat. Men jag borde vant mig vid det här laget. Jag drömmer alltid mardrömmar. Sällan vackra rosa. De som sovit med mig säger att jag fäktar och lever om på nätterna. Jag tror dem. Det är sällan jag vaknar utvilad. Jag nämner det inte som något att tycka synd om mig för. Jag nämner det för att det är så bara.

Nu har jag brandvarnare i varje rum utom i köket, en brandsläckare i hallen och en klisterdekal på ytterdörren där jag kan läsa att jag måste komma ihåg att släcka de levande ljusen. Men jag tänder aldrig levande ljus. Det tycks mig för farligt.

Jag är trött nu.

 

Chesterfield cigaretter, en klassiker.

 

 





Tankar innan man stiger av.

24 02 2011

På bussen trängs alla vi som inte har tillgång till den heliga bilen. Immiga rutor och svettandes kroppar. Det är lite för varmt och lite för trångt och lite för högljutt och lite för besvärligt för att man ska tycka att det är toppen att åka buss.

Medan bussen rusar och bromsar, ibland nästan samtidigt, så funderar jag på vad jag ska göra med mitt liv. Vilken väg jag ska vandra härnäst. Svaret blir varje gång att jag inte har någon som helst aning. Tiden bara går och jag liksom hänger med. Vägrar ta kommandot kanske en del tycker. Själv så anser jag mig bestämma väldigt mycket genom att välja att inte välja. Varje gång man väljer en väg så smalnar möjligheterna av lite.

Så jag låter dagarna gå, tar dem som de kommer. Vaknar när jag sovit färdigt och somnar när jag är trött. Äter det jag har hemma och använder de pengar jag har. Att spara pengar verkar ytterst oförnuftigt i en värld där man aldrig vet om nästa dag ens kommer.

En del kallar mig därigenom bekymmerslös. Själv fallet är det fel. Jag är snarare en person som ser bekymmer där inga finns. Helt enkelt för att det inte går att leva utan bekymmer när man vill det. Det är snarare så att ju mer avslappnad man blir inför livet ju mer bör man spänna sig. Det är en tämligen hård värld och jag är väldigt mjuk.

Vek säger en del.





Stel i själen.

21 02 2011

Front cover of Sgt. Pepper's Lonely Hearts Clu...

Image via Wikipedia

Jag märker hur jag allt mer stagnerar. Fastnar i en gången tid. Det speglas i mina listor på Spotify, på de tv-program jag ser och de filmer och böcker jag tar del av. Någonstans har nyfikenheten på livet börjat träda tillbaka och kvar är bara samma samma.

Det skrämmer mig. Så jag söker efter något nytt som kan skaka om mig, sådär som BeatlesAbbey road” gjorde någon gång runt 1980, på det där sättet som Bukowski gjorde runt 1985 och som Kent gjorde runt 1991. Men jag återvänder hela tiden till samma samma. Det är inte det att jag är feg, jag bara vill inte. Nytt intresserar mig inte längre. Jag är nöjd med mitt Beatles, min Bukowski, min Dylan. Över allt svävar Elvis, som han gjort sedan 1977.

Kanske ska jag vara nöjd?

 





Fast.

19 02 2011

Uppretade svenskar utanför ryska ambassaden på...

Image via Wikipedia

Jag borde resa på mig nu. Borde bege mig. Men jag har liksom fastnat här. Precis innanför din skärm. Jag söker slå mig ut, gräva mig förbi. Det enda som händer är att jag får ömma knogar och brutna fingrar. Att fastna gör ont. Men så har det nog varit hela mitt liv. Jag har gjort allt för att känna en smula frihet men allt som oftast trasslat in mig än mer i fällorna. Fast och förnekande sin egen svaghet.

I mina högtalare sjunger en kraftfull röst att den aldrig mer kommer bli kär. Aldrig mer älska. För att kärleken fastnat hos någon. Blivit kvar, som en fånge. Jag känner igen den där känslan. Hur man söker sig fri men endast finner att man bara kan välja att gå utan sin kärlek. Det är sådant som gör att man fryser även den allra vackraste sommardag.

Men nu ska jag undfly internet.





Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Inte klar än.

18 02 2011

All makes and models

Image by Gino via Flickr

Inget är som väntans tider sägs det. Världen finner mig i soffan, framför datorns bleka ljus. Där utanför fönstren befinner sig resten av världen. Jag låter den vara ett tag till. Väntar på posten. Viktigt viktigt.

Vi har redan hunnit med en runda till Viskafors torg. Jag handlade cigaretter till mig själv och ett tuggben till jycken Dipp. Katten fick specialmat. Alla är glada, alla är nöjda. Bara nu posten kunde komma med. Jag väntar på att de ska komma med en datorskärm jag köpt på rea. Något får man unna sig. Eftersom jag sitter vid datorn mest hela tiden så underlättar det om jag kan ha en del program på en annan skärm. Jag unnar mig mer att göra.

Dipp, jycken, står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut medan katten ligger vid köksfönstret och tittar ut i en annan riktning. Jag sitter och tittar på väggen. Det är allt jag orkar. Det blir för mycket att titt ut. Det blir kaos i skallen jag är usel på att vänta. Jag har inte det i mig liksom. Inget är som väntans tider. Precis. Inget är lika nedbrytande och nästan farligt.

Sedan skall jag sätta mig på bussen till staden för att hjälpa min mor till frisören. Det är så man gör som ensambarn. Som enda sonen. Man hjälper kvinnan som burit en, som matat ens motvilliga mun, som köpt presenter och julklappar även fast pengarna även fast trutit. Man hjälper för allt man kan, när man kan.

Fast när jag tänker tillbaka så hade vi det nog rätt bra ställt , pengamässigt alltså. Ingen guldsked i munnen men väl en silversked. Det är sådant man måste komma ihåg, inte villa bort minnen som inte finns.

Inget är som väntans tider och jag får väl vänta lite till då.

 

 

Känner mig lite ofärdig.

 

 





En ny tid, nytt liv.

17 02 2011

Gammal

Image via Wikipedia

Mörkret där ute är kompakt. Skogen där på andra sidan Viskan är bara en svart silhuett. Själv så är jag uppe. Redan. Jag är lite osäker på varför jag vaknade tidigt. Men det är väl som det ska vara. Nu för tiden lägger jag mig tidigt och vaknar tidigt. Som en gammal människa. Är jag på väg att bli gammal? Svaret jag ger mig själv är att jag ju är det. Men det är långt till den äkta ålderdomen. Än är jag ung. Svaret gör mig lugn.

I mig är det lite som att en dimma lyft på svarta vingar och försvunnit. En ny värld börjar visa sig. Medicinen jag tar verkar göra nytta. Jag jublar när jag sakta börjar känna igen mig själv. Jag är ju en människa som pysslar mest hela dagarna. Eller, jag var en sådan människa och nu börjar jag sakta bli mig själv.  Jag får saker gjorda. Ärligt talat får jag mer gjort varje dag än jag fått på flera veckor då när jag var som sjukast.

Det är gott att leva.

 

 

Eftertänksam.

 

 





Passus.

16 02 2011

TYSTNAD

 

 

 

UNDERBART!





På väg till ingenting.

15 02 2011

Bronze Pinocchio Statue by Jim Dine in Borås/S...

Image via Wikipedia

Idag slår hjärtat onödigt hårt. Onödigt fort. Det är en puls som nästan ekar i öronen, som visar sig i hoppande hud på halsen. Hjärtklappning och den där känslan av att allt är tråkigt. Den gamla bekanta känslan. Den som inget förutom tidens gång råder bot på.  Därför låter jag tiden gå. Skruvar upp brandvarnare i taket, spikar upp tavlor på väggarna. Saker som har legat i snart tre år i lådor. Jag bor ju här nu. Äntligen bor jag här. På riktigt. Skaffat nyckelbricka och registrerat mina saker. Ingen må stiga in i mitt hem utan inbjudan. Här regerar jag.

Så jag hänger upp tavlor och gitarrerna på väggen. Gör min boning till ett hem som andas av mitt liv. Känslan är god. Om jag inte bara vore så uttråkad. Om jag bara fick ner pulsen lite.

Jag funderar på hur jag ska kunna gå ner i vikt. Det är nödvändigt. Inte för det rent estetiska, utan för att jag vill bli gammal. Tja, receptet är väl som alltid, äta mindre, röra sig mer. Borde ju funka kan man tycka.

Har en bra hårdag idag. Vartenda slinga ligger snällt där jag vill den ska ligga. Så jag sprayar håret stenhårt och går i kylan utan mössa. Av ren fåfänga. Så dumt.

Det får bli att lägga sig och läsa lite. Innan jag åker in till staden för att umgås med vänner och dessutom kika till mor.

Man har så roligt som man gör det. Nu när jag nästan är frisk så kan jag ju faktiskt välja.

Sommar tack!





Meningen med meningslöshet.

14 02 2011

Chateau Saint-Germain-de-Livet

Image via Wikipedia

Vilken helt meningslös tiden är de sista dagarna innan man får pengar igen. De som säger att pengar inte spelar någon roll har helt rätt. Pengarna i sig gör väl ingen skillnad i livet. Men allt det man kan skaffa och få och behålla för pengar. Det är det som gör livet lite lättare. Lite vackrare, lite gottare.

Men, jag sitter just nu och bara väntar på att det ska bli fredag. Det skulle sitta bra med lite pengar. Jag har mycket jag skulle vilja köpa eller behålla. Försäkringar, mat, nya gitarrsträngar, tobak. Sånt smått. Inget är som väntans tider. De är alltid vidriga. Eller, nu tog jag väl i, men jag har inget tålamod. Allt åt mig NU!

Det är sådana här dagar man får trösta sig i det lilla. En promenad med hunden. Läsa en bra bok. Titta lite på tv och sedan gå och lägga sig tidigt. I väntan, ty sådana är tiderna.

Det börjar redan mörkna utanför mina väggar. Det är helt ok för mig. Jag tänder en lampa. Lika ljust, bara mysigare.

Äh. Jag tar en kopp kaffe till tror jag allt. För som sagt, det är en meningslös dag.





Passus.

13 02 2011

Solen skiner. Den skiner och värmer. Jag har suttit vid en gavel på ett övergivet hus medan jag lyssnade till takdroppet och hundens jämna andetag. Den där värmande känslan på mitt ansikte, doften av brunt fjolårsgräs och smältande snö.

Underbart. Helt enkelt bara underbart. Så jag går ut igen. Kliver rakt ut i världen.





Att vakna till livet.

12 02 2011

Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan F...

Image via Wikipedia

För mig är aldrig glaset halvfullt eller halvtomt. Det är fullt eller tomt. Punkt. Det är inget val jag gör för att det ska vara så. Det bara är sån jag är. Det är en del av min personlighet. Mellanlägen funkar inte. Hur jag än försöker spara lite av det jag fyller mig med. Fullt/tomt. Det där gäller det mesta. Sömn, vakenhet, alkohol, koffein, nikotin min ekonomi, mina relationer till andra människor.

Lycklig/olycklig.

Men jag börjar skönja en förändring i mig. Något växer fram. Eftertanke och kanske något litet mått av klokskap. Jag har börjat hejda mig när jag just ska till att välta omkull. Det är väl kemin i min hjärna som sakta börja ändra sig med hjälp av mina mediciner. Om det är så kan jag inte annat än tacka och ta emot. Buga och bocka och vara tacksam för de möjligheter det ger mig att kunna vara i ett mellanläge. Så som man borde var. Att slippa alla tankar som trängs. Känna hur de ställer sig prydligt på rad och vänta på sin tur. Slippa leta efter nycklar, plånbok, kalender, glasögon, boken jag läser eller mobilen. Kanske bli lite mindre tankspridd.

Det är små saker som gör att jag känner skillnaden. Saker som att jag kan hålla mig till tre koppar kaffe när jag gått upp på morgonen. Ciggen räcker helt plötsligt i två dagar. Jag kan sitta och kika på Tradera utan att lägga en massa bud på saker. Jag får mer gjort om dagarna. Jag kan läsa en bok utan att hela tiden behöva gå tillbaka för att läsa om det jag nyss läst. Titta på en film utan att ta en massa små raster. Som sagt, små saker, men de sker hela tiden.

Är det så här att vara ”normal”? I så fall gillar jag läget. Helt klart. Ångesten över livet har börjat lägga sig. Depressionerna, den svarta hunden, håller bara i sig en dag eller två. Om ens det. Jag ser fram mot dagen när jag går upp på morgonen. Mina papper är i ordning, för första gången på en evighet är de sorterade in i pärmar. Ett liv bakom en svart pärmrygg.

Så återigen. Jag tackar läkemedelsindustrin för möjligheten att fånga livet igen.

 


 





Utan plan, med full framtid.

12 02 2011

August Fick, a German philologist

Image via Wikipedia

Gårdagens mulna, grå himmel har bytts ut mot en blåskimrande molnlös himmel. Snön som föll har lagt sig till ro, kritvit och gnistrande. Viskans vatten har åny fryst. Visserligen är det bara en tunn, tunn skorpa på vattnet, men det tröga kalla vattnet är återigen täckt. Själv är jag utsövd och glad. Det är en sådan dag. Utsövd och glad. På morgonkvisten drömde jag att jag skulle ställa upp i en någon sorts uttagning i någon sorts musiktävling. Men jag kunde inte för mitt liv greppa gitarren. Halsen var för smal. Varje sträng låg tätt till sina närmaste vänner och jag kämpade med greppen.

Men precis innan jag vaknade fick jag låna min sons gitarr. Det var egentligen han som skulle spela men jag fick något ryck och ställde upp jag med. Sen vaknade jag. När allt ordnat sig men innan jag spelat vaknade jag. Undrar vad den där drömmen betyder? Att jag har svårt att greppa livet, få tag i saker? Skit samma, nu är jag vaken.

Hunden ligger i ”sin” fåtölj och sover. Hon är lite trögstartad på morgonen. Men å andra sidan så är hon ju full av liv under dagen så det är bara skönt att få läsa tidningen och dricka kaffe i fred. Jag är trögstartad jag med. Det tar sin lilla tid innan jag känner att jag är redo för livet. Det är som att jag skakar av mig natten genom att liksom vila mitt mellan natt och dag. Vänta i mig själv.

Det är ännu en dag som ligger vidöppen framför mig. Jag har inga planer, inget uppdrag att slutföra. Det blir som det blir. Det är rätt så gott att det är så.

 





Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





Vita skuggor.

8 02 2011

Freedom

Image by afloden via Flickr

Jag älskar när snön faller i februari. När man vaknar upp på morgonen och världen är helt vit. För i februari vet jag ju att snön kommer smälta bort under dagen. Lämna spår i fjolårsgräset, bli till skimrande iskristaller. Snö i februari är vackert. Snö i november är ondskefullt och elakt. Det luktar vår där ute i världen. Vita tak och smältande ispölar. Hundskit som ligger i klickar mest överallt. Spirande, någonstans under allt, grönt gräs som tar sats, som funderar på om det vågar sig upp än. Det är vackert, det gör mig lycklig.

Igår natt regnade det. Där jag låg i min säng, med en snarkade hund bredvid mig, hörde jag smattret på mitt takfönster. Smatter på ett tak är fint när man ligger en hösteftermiddag och läser en bok. Hysteriskt vinterregn när man ska sova på natten är bara irriterande. Det vet jag nu. Jag suckade och vände mig, suckade igen och vände mig igen. Om. Och om. Tänkte djupa tankar om kärleken och livet och det jävla regnet. Det var därför jag blev så förvånad när det var dags att sömndrucken stappla upp ur sängen och jag tittade ut och fann världen vit.

Men vi gick ut, jag och hunden. Jag med magen full av kaffe och hon i sin tur med pellets. Det var en rofylld promenad. En sådan som ger hopp och lindring. En sådan som livet borde bjuda på varje dag. Om livet vore rättvist. Men det vet vi ju alla att det sällan är. Igår gick vi en sista promenad i regnet. Kallt regn som om det vore en halv grad kallare skulle vara snö. Vattnet i vattenpölarna visste inte om det skulle vara vatten eller bli till is. Det tvekade och famlade sig fram i sina små bassänger. Klaffs sade skorna. Regnet talade inte. Det bara föll, tyst och intensivt.

Det här är den dag jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Den är vidöppen som en kvinnas famn om hon älskar en. Den är min att klottra full med minnen. Jag vet bara inte vart jag ska börja och snart är den över. Allt är städat. Jag börjar förstå att jag städar väldigt ofta. Men vadfaen. Jag har ju inte mycket annat att göra. Jag har tid. Plus att jag mår både fysiskt oc psykiskt illa av oreda och dammtussar. De rispar mig i själen. Så jag dammsuger och putsar och sprayar och donar.

Men allt det där är gjort. Allt är rent. Det är här en dag när jag som så ofta får en vag panikkänsla. Förr fyllde jag alltid den tomma tiden med alkohol. Jag har inte råd att göra det längre. Nu pratar jag inte ekonomi. Nu pratar jag liv. Att fylla tom tid med alkohol gör den bara än mer tom. Det blir inget alls gjort. Förresen så vill jag inte dö. Jag har bara inte kommit på hur jag ska ducka. Vad jag ska göra istället. Så jag drabbas av handlingsförlamning. Dricker för mycket kaffe och röker för mycket och längtar efter en enda dag jag kan fylla med något vettigt. Istället sitter jag här. Fast det känns å andra sidan faen så mycket vettigare än väldigt mycket annat jag kunde göra.

Igår var jag beredd att se mig som ensam. Men jag kanske inte är det. Vad vet jag. Jag skaffar mig tålamod. Sätter mig själv på prov. Försöker stilla hjärtats ivriga slag, de som bestämmer sig för fort. En tandborste som jag skulle ta bort får var kvar ett tag till. Jag får komma igång saker och ting. Att andra människor har sin egna takt. Att min kanske ofta är i otakt med resten av de omkring mig. Att jag får lära mig att vänta in.

Ibland suddar man ut sig självt från kartor utan att det behövs. Bara för att man har så jävla bråttom och hela tiden måste till målet även fast man inte ens vet i vilken riktning man ska börja gå, springa, åt. Än mindre vart målet ligger.

Det är väl dags för lite kaffe. Ringa lite samtal. Kolla vad jag ligger efter med, vad jag måste göra och vad jag kan strunta i. Greppa tag i livet. Det förtjänar det, mitt liv.

 





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





När man vaknat.

7 02 2011

You saw the world through mine eyes

Inatt sov jag så gott. Jag drömde att jag hade möjlighet att åka tillbaka till min barndom och rätta till saker i mig som gått fel. Berätta för den lilla pojken hur han skulle leva sitt liv utefter sina förutsättningar, utefter de misstag han annars skulle göra så ofta i sitt liv. I drömmen fanns alla hus kvar, de som är byggda nu fanns inte, endast i mitt medvetande. Det var ängar där fabriker nu finns, skog där nu vägar går. Jag var en liten palt i 70-tals kläder och fyll av drömmar och tro på sig själv.

Jag hade äntligen kommit till skott och lagt in en extra madrass. Det kanske är det som gjorde sömnen så stark? Jag kommer ihåg hur jag försökte prata i drömmen, men det var svårt, trögt. Troligen så pratade jag väl i sömnen och fick inte ut orden riktigt. Sovrummet, med förklistade fönster, är svart som natten även sedan solen gått upp. Allt för att helga min sömn. När jag vaknade försökte jag flera gånger somna och drömma vidare. Ibland kan man ju det. Då när drömmen blir som att titta på en film, en som man själv är med i. Alla murriga trappuppgångar var så verkliga. Skidbacken på den gård jag bodde på var sommargrön. På sluttningen fanns de två ekar som nu bara är en. Den ena tog de bort för några år sedan. Men i natt fanns de båda kvar. Med löv stora som handflatan på den vuxna man jag nu är.

Jag växlade mellan nutid och dåtid. Jag kommer ihåg hur jag grävde upp några gamla minnen som vuxen man, i drömmen alltså. Jag kommer även ihåg hur jag som barn grävde ner dom. Men hälften är sanning. Som barn, kanske 6-7 år, så grävde jag och en vän ner en plåtlåda med inplastade saker, ett litet brev och en krona. Jag undrar fortfarande om den där lådan ligger kvar. Det borde den göra, för det lilla skogspartiet vi grävde ner den i ligger kvar, orört av människan, bara av naturen.

När jag gick upp tog det en bra stund innan jag hade slappnat av. Jag fick massera mina käkmuskler, de var så spända att jag knappt fick in en cigarett mellan läpparna. Medan jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe så levde den där tanken av möjligheter kvar i mig. Tänk över möjligheten att få backa alla band. Börja om från början men med den vuxnes erfarenheter. Fast sådan gör sig bara i drömmen.

Idag är en svår dag. Jag saknar ♥henne så det gör ont, men det har sjunkit in att det som var så bra bara var något som skedde en kort stund i mitt liv. Det är bara att försöka lära sig av det underbara som var och gå vidare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. För som sagt. Jag har det ju rätt bra. Trots allt. Jag har rest mig, även om jag ramlar då och då så är själen frisk. Inte som då för länge sedan, känns det som, då när jag inte kunde glädja mig åt något alls i livet. Då när jag låg platt fall i min säng. Då när jag inte ens orkade duscha. Nu är allt annorlunda. Så nu ska jag bara hämta andan igen. Sedan vet jag ju att jag klarar detta, precis som jag levt mig igenom otaliga farväl förut.

Hon gav mig möjligheter inom mig. Det kan ingen ta ifrån henne. Eller mig. Sedan är människan sådan att man bara kan göra sitt bästa. Gör man det så brukar det mesta ordna sig. Troligen är det inte sista gången jag drömmer om min barndom. Om 40 år vill jag inte drömma att jag vill åka tillbaka till den här tiden och behöva berätta hur jag skulle gjort. Då vill jag drömma om att jag har gjort mitt allra bästa, att det blev rätt bra till slut.

En drömmare är jag. Jag har alltid drömt, natt som dag. Mina nätter är ivrigare, på dagen är det lugnare tankar som fyller mig. Vissa saker får jag acceptera om mig själv och drömmeriet är en sådan sak. Jag kommer nog alltid att kasta mig rakt ut i livet, jag kommer nog alltid bli lite bränd, då och då. Men återigen, jag står själv, på egna ben. Nu för tiden. Det har tagit tid, kraft, vilja och mod att komma hit. Misslyckande på misslyckande. Men hela tiden har jag växt. Jag bara såg det inte när jag var som minst på jorden. Dagarna i morgonrock är över. Det går att resa sig. Det går att finna tillbaka till livet. Men tålamod måste man finna vara en dygd och tålamod är inte min starka sida. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

Så. Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Eller snarare en espresso. Sätta mig ner i köket och försöka lugna pulsen. Försöka vara tacksam över vad jag fått och inte bitter över vad jag förlorat. Tänka goda tankar och så de elaka ifrån mig. Försöka bli en bättre människa och sedan ska jag resa mig från stolen och bege mig ut i världen igen. Ut med Dipp, min hund. Ut i den friska nästanvår-luften. Kanske tar jag bussen till stan. Kanske stannar jag kvar i Viskafors. Kanske går vi en promenad i stadsparken, nu när snön endast ligger kvar som spridda kalla smutsiga fläckar i världen. Vintern är snart över. Det är dags att, om bara några veckor, leta fram tunnare jackor och vända ansikte mot en värmande sol.

Jag får fortsätta leta efter lyckan och någonstans tror jag allt att den finns.

 





Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





Passus.

4 02 2011

Nu för tiden är det rätt så enkelt att bryta sina tankar om sig själv och det enorma lidande man står ut med. Bara genom att kolla runt lite på nätet så kommer man tämligen snabbt fram till att man är korkad om man sitter i en varm lägenhet i ett fritt land och gnäller för att man är trött. För ärligt talat, även jag inser ju att jag inte är mitten av universum. Även om det tar emot att komma på det.

I aviserna kan man läsa om arabvärldens stora match, hur folk, människor, dör, för den där friheten som jag tar för givet. Man kan läsa att Lena Nyman är död. Man kan läsa att Glenn Hysén absolut inte kommer lämna Göteborg och någonstans där börjar jag fundera på vad som är viktigast i världen och kommer fram till att det då rakt inte är jag själv.

Nätet är en glädjedödare. Kan man inte ens få tycka riktigt hederligt, gammaldags, synd om sig själv i fred nu för tiden.

Så jag tar mitt brustna hjärta och min snuviga näsa och beger mig ut med hunden. Jag lär inte bli skjuten på vägen. Jag lär inte förlora min frihet. Jag lär inte flytta till Stockholm och förhoppningsvis dör jag inte på många, många år.

Fasen, jag som tyckte jag fått fart på ”tycksyndomsigsjälvandet”.

Aldrig får man vara glad.








%d bloggare gillar detta: