När en enkel man summerar 35 månader

1 02 2011

Kommer Kleijn

Image via Wikipedia

Vänta lite, jag ska bara sätta på en kanna kaffe på bryggning så kommer jag tillbaka så kan vi börja.

Nu är jag här igen. Jo. Det var alltså så att jag satte mig på bussen på förmiddagen, ramlade ur och ramlade in på hyresvärdens kontor. ”Finns det några nycklar för mig att kvittera ut”, var min fråga. Sålunda fick jag två nycklar i min hand, ett papper att skriva under och vips, fast jag lovar, det har inte gått så vips alls, var jag betrodd att hyra en lägenhet i eget namn igen. Så jag är i mål?

Jag satte mig, i ren förpaffning, på bussen till staden. Den staden där jag tidigare bodde men nu bor utanför. 35 månader har jag bott i en lägenhet under övergångskontrakt. Nu bor jag under eget namn och jag borde vara lycklig. Jag vet inte. Tanken slog mig, som ett berg i skulten, att jag blott är tillbaka på samma ställe i livet som jag var 2007. Allt som jag satt där och funderade så fångades min blick av två, plus en massa små,  vattendroppar på fönstret som skilde mig och världen. Två små vattendroppsögon och en liten vattendroppsmun som log. Ett tecken kanske en del säger. Jo, man skådar det man vill säger jag.

Men inte fan är jag tillbaka på samma status som jag hade då, för länge sedan. Sedan dess har jag lärt mig. Sedan dess har jag växt. Jag är inte vuxen än. Jag är inte ens i det mentala målbrottet. Inte mitt. Men jag är på väg. Jag växer ur mina shorts dag ut och dag in. För varje morgon är det en knapp till jag får låta bli. Så jag är inte där jag var då. Jag är längre, snabbare, vackrare, lite dummare, men helt klart större.

Så vägen in satt jag och stirrade på mina droppar och tänkte dumma tankar. En del för så faller det var kloka. Men tyvärr kan jag inte sålla mellan de kloka och de dumma. Jag bara tänker. Kanske får jag en diagnos som sätter stopp för mina tankar. Men än så länge har jag tre nycklar i min knippa, ingen som jag inte bjudit in kan komma in i min lägenhet, jag får ha ♥min älskade kvinna♥ sovandes över och om vårt sam…förstånd stör någon är det jag och ingen annan som får ta tag i det hela. Så jag är glad.

Förvirrad, men glad.

Varför är jag då inte lycklig?

 

 

Alltid på väg 🙂

 

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: