Medan det rinner droppar utefter mina kinder.

2 02 2011

Mallorca_191

Image by gravitat~on via Flickr

Om man söker på Googlevilket material är det i muttern i perkulatorn” så kommer man rätt snabbt till min blogg. Hur faen går det där till? Vad är det i min blogg som gör att man kommer dit om man söker på ovanstående? Sådant kan jag fundera på när jag sitter i köket och röker. Även fast jag nu för tiden röker i vardagsrummet med. Det är ju min lägenhet, har du glömt det?

Jag söker svar. På så mycket. Söker svar på varför i hela fridens namn jag ska behöva stå ut med mig själv när alla andra kan gå sin väg. Jag röker och dricker kaffe och mycket mer blir det inte. Förutom de dagar jag dricker. Då blir det inget alls gjort. Varken skrivande eller pratande eller levande. Bara tid som går. Att dricka är överskattat.

Jag har än en gång tagit åt mig för mycket av livet. Försäkringar, ny diagnos, ny kärlek, nya tider, tandläkare och terapi. Jag hinner inte med. Jag orkar inte med. Jag sitter stilla, ändå svettas jag. Vätskedroppar som rinner ner för mina kinder. Ner på tröjan. Inre stress. Min terapeut säger åt mig att jag aldrig kan sikta på att det ska vara som förut. Då när jag, ett tag, kunde ha tusen och återigen tusen bollar i luften. Hon säger att jag ska sikta på mindre. Eller, det säger hon inte rakt ut, men det är budskapet jag läser.

Jag vill rätt mycket. Kan så lite. Det är frustrerande och irriterande och nedbrytande. Jag vill mer än jag kan. Hur tacklar man en sådan sak? En del kan mer än de vill och det verkar enklare. Att aldrig utmana sig själv verkar enklast. Själv så är jag bara fel och ful och skev och längtande. Nu för tiden. Jag tänker mycket men tänker sällan rätt. Det brukar bli fel. Det tenderar att bli snorfel. Oerhört fel. Jättefel.

Så nu har jag tänkt till igen och finner mig själv svettandes över ingenting. Jag längtar men den jag längtar efter vill inte försöka längta efter mig. Kärleken är svår, allt för svår för mig. Det är dags att sikta på att bli den där Pissgubben Carlzon jag tänkt bli. Ensam. ”Han var en enstöring”, kommer grannarna säga efter att de funnit min bleka döda kropp. Visst är det underbart att frossa i självhat ibland? Tycka riktigt, riktigt synd om sig själv?

Jag är hungrig.

Men svetten torkar jag bort. Känner just inte för något men går ut med hunden. Ut och ställer mig medan hon rusar omkring för att göra sig av med alla hormoner i sin hundkropp. Själv har jag nog inga hormoner alls.


Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: