Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 

Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

2 02 2011
puffan78

Åh… om du bara visste hur lika dig jag känner mig idag. Många dagar för den delen… Ensamhet. Sedan har jag dagar då hela stora tjocka familjen är samlad och då kan jag önska mig ensamhet istället. Men jag menar en speciell ensamhet, den där utanförskapskänslan typ… dessutom har jag nyss blivit sviken. Och det gör ont.

Äsch. Vet inte hur jag ska förklara. Men jag känner så väl igen mig i dina ord. Jag känner mig ensam.

KRAM till dig, du fina medmänniska! ❤

3 02 2011
WoB

Det allra värsta är väl att man ibland kan känna sig ensam även fast man är omgiven av människor. Det är nog inte alla som känner så, jag hoppas att de flesta slipper känna så.

Kram!!

4 02 2011
regnnatt

Puffan berömde dig i sin blogg, jag följde spåret hit och vill bara säga ”hej, jag läser”… Du skriver ärligtrakt så att det träffar hjärtat. Så fint, så fint. Tack! För ja, ensamheten mitt bland många, den finns. Ju.

4 02 2011
WoB

Tack för att du läser!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: