När man vaknat.

7 02 2011

You saw the world through mine eyes

Inatt sov jag så gott. Jag drömde att jag hade möjlighet att åka tillbaka till min barndom och rätta till saker i mig som gått fel. Berätta för den lilla pojken hur han skulle leva sitt liv utefter sina förutsättningar, utefter de misstag han annars skulle göra så ofta i sitt liv. I drömmen fanns alla hus kvar, de som är byggda nu fanns inte, endast i mitt medvetande. Det var ängar där fabriker nu finns, skog där nu vägar går. Jag var en liten palt i 70-tals kläder och fyll av drömmar och tro på sig själv.

Jag hade äntligen kommit till skott och lagt in en extra madrass. Det kanske är det som gjorde sömnen så stark? Jag kommer ihåg hur jag försökte prata i drömmen, men det var svårt, trögt. Troligen så pratade jag väl i sömnen och fick inte ut orden riktigt. Sovrummet, med förklistade fönster, är svart som natten även sedan solen gått upp. Allt för att helga min sömn. När jag vaknade försökte jag flera gånger somna och drömma vidare. Ibland kan man ju det. Då när drömmen blir som att titta på en film, en som man själv är med i. Alla murriga trappuppgångar var så verkliga. Skidbacken på den gård jag bodde på var sommargrön. På sluttningen fanns de två ekar som nu bara är en. Den ena tog de bort för några år sedan. Men i natt fanns de båda kvar. Med löv stora som handflatan på den vuxna man jag nu är.

Jag växlade mellan nutid och dåtid. Jag kommer ihåg hur jag grävde upp några gamla minnen som vuxen man, i drömmen alltså. Jag kommer även ihåg hur jag som barn grävde ner dom. Men hälften är sanning. Som barn, kanske 6-7 år, så grävde jag och en vän ner en plåtlåda med inplastade saker, ett litet brev och en krona. Jag undrar fortfarande om den där lådan ligger kvar. Det borde den göra, för det lilla skogspartiet vi grävde ner den i ligger kvar, orört av människan, bara av naturen.

När jag gick upp tog det en bra stund innan jag hade slappnat av. Jag fick massera mina käkmuskler, de var så spända att jag knappt fick in en cigarett mellan läpparna. Medan jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe så levde den där tanken av möjligheter kvar i mig. Tänk över möjligheten att få backa alla band. Börja om från början men med den vuxnes erfarenheter. Fast sådan gör sig bara i drömmen.

Idag är en svår dag. Jag saknar ♥henne så det gör ont, men det har sjunkit in att det som var så bra bara var något som skedde en kort stund i mitt liv. Det är bara att försöka lära sig av det underbara som var och gå vidare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. För som sagt. Jag har det ju rätt bra. Trots allt. Jag har rest mig, även om jag ramlar då och då så är själen frisk. Inte som då för länge sedan, känns det som, då när jag inte kunde glädja mig åt något alls i livet. Då när jag låg platt fall i min säng. Då när jag inte ens orkade duscha. Nu är allt annorlunda. Så nu ska jag bara hämta andan igen. Sedan vet jag ju att jag klarar detta, precis som jag levt mig igenom otaliga farväl förut.

Hon gav mig möjligheter inom mig. Det kan ingen ta ifrån henne. Eller mig. Sedan är människan sådan att man bara kan göra sitt bästa. Gör man det så brukar det mesta ordna sig. Troligen är det inte sista gången jag drömmer om min barndom. Om 40 år vill jag inte drömma att jag vill åka tillbaka till den här tiden och behöva berätta hur jag skulle gjort. Då vill jag drömma om att jag har gjort mitt allra bästa, att det blev rätt bra till slut.

En drömmare är jag. Jag har alltid drömt, natt som dag. Mina nätter är ivrigare, på dagen är det lugnare tankar som fyller mig. Vissa saker får jag acceptera om mig själv och drömmeriet är en sådan sak. Jag kommer nog alltid att kasta mig rakt ut i livet, jag kommer nog alltid bli lite bränd, då och då. Men återigen, jag står själv, på egna ben. Nu för tiden. Det har tagit tid, kraft, vilja och mod att komma hit. Misslyckande på misslyckande. Men hela tiden har jag växt. Jag bara såg det inte när jag var som minst på jorden. Dagarna i morgonrock är över. Det går att resa sig. Det går att finna tillbaka till livet. Men tålamod måste man finna vara en dygd och tålamod är inte min starka sida. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

Så. Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Eller snarare en espresso. Sätta mig ner i köket och försöka lugna pulsen. Försöka vara tacksam över vad jag fått och inte bitter över vad jag förlorat. Tänka goda tankar och så de elaka ifrån mig. Försöka bli en bättre människa och sedan ska jag resa mig från stolen och bege mig ut i världen igen. Ut med Dipp, min hund. Ut i den friska nästanvår-luften. Kanske tar jag bussen till stan. Kanske stannar jag kvar i Viskafors. Kanske går vi en promenad i stadsparken, nu när snön endast ligger kvar som spridda kalla smutsiga fläckar i världen. Vintern är snart över. Det är dags att, om bara några veckor, leta fram tunnare jackor och vända ansikte mot en värmande sol.

Jag får fortsätta leta efter lyckan och någonstans tror jag allt att den finns.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: