Chesterfield i mina rum.

24 02 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Vi har varit på äventyr. Att åka till affären är alltid ett äventyr för både mig och jycken. För mig eftersom jag alltid tycks bli förvånad över hur lite pengar som blir över, jycken helt enkelt för att hela livet är ett äventyr för henne. Vi stod i en evighet och väntade på bussen tillbaka. En evighet och en kvarts oändlighet.

Det är så när man väntar på en buss. Knepet är att tända en cigarett. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad klockan är. Tidtabellen går efter mina tända cigaretter. Det är bara ett halvt bloss innan bussen kommer. Bästa sättet att sluta röka på torde vara att åka mycket buss. Man hinner liksom inte att röka.

Ute är det kallt, här inne i min bubbla är det varmt men luktar rök. Här hemma hinner jag tända hur många cigaretter som helst. Chesterfield. Den sort som min fader köpte åt mig. Han var nog galen min far. Vilken pappa köper cigg till sin son liksom? Men så var han också av den gamla stammen. Själv är jag av yngre art är ännu dummare eftersom jag vet hur farligt det är att röka och ändå röker.

Jag tror jag ska lägga mig igen. Vi har nog ätit något olämpligt, jag och min jycke. Det är fart på oss om man säger. Katten skiter i våra bekymmer. Men så skiter hon som vanligt med. Jag finner mig själv i valet och kvalet. Lägga sig i sängen eller lägga sig i soffan. Titta på film eller läsa bok. Eller titta på insidan av ögonlocken. Det blir väl som det blir.

I natt drömde jag att jag hade maskar inuti mig, maskar som kom ut i stora bölder på skinnet. Jag vaknade med febrig puls och skräck i hjärtat. Men jag borde vant mig vid det här laget. Jag drömmer alltid mardrömmar. Sällan vackra rosa. De som sovit med mig säger att jag fäktar och lever om på nätterna. Jag tror dem. Det är sällan jag vaknar utvilad. Jag nämner det inte som något att tycka synd om mig för. Jag nämner det för att det är så bara.

Nu har jag brandvarnare i varje rum utom i köket, en brandsläckare i hallen och en klisterdekal på ytterdörren där jag kan läsa att jag måste komma ihåg att släcka de levande ljusen. Men jag tänder aldrig levande ljus. Det tycks mig för farligt.

Jag är trött nu.

 

Chesterfield cigaretter, en klassiker.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: