Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.

Annonser




Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





Rätter jag glömt.

20 03 2011

Stockholm presented as a capital worthy a powe...

Image via Wikipedia

Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.

Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.





När man själv är alldeles ny.

19 03 2011

Czech Republic Praque

Image by jadis1958 via Flickr

Jag vet att jag tjatar. Men jag är nyfrälst i mitt liv. Om någon skulle berättat för mig för 20 år sedan hur de kommande 20 åren skulle bli hade jag nog hoppat framför ett tåg. Så fort jag hört det som skulle bli berättat hade jag hoppat. Som tur är så var det ingen som då visste hur det skulle bli att vara mig. Allra minst jag själv.

Men något djupt inuti min hjärna är förändrat. Någon kemisk process är förändrad. Något jag inte förstår men som jag inte bryr mig om. Resultatet är förbluffande, det räcker för mig. Det är allt jag behöver veta. Jag vet att jag tjatar, men jag är fan lycklig. Inte bara nöjd utan lycklig. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot dagen. Jag ser fram mot just den dagens liv. Allt är annorlunda. Det är nog så här man ska må börjar jag förstå. Inte att varje sekund vara några sekunder från att hoppa framför det där tåget. Men inte våga.

Så idag då? Vad ska jag göra idag?

Leva för tusan. Så klart.





När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?





Att vakna till livet.

12 02 2011

Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan F...

Image via Wikipedia

För mig är aldrig glaset halvfullt eller halvtomt. Det är fullt eller tomt. Punkt. Det är inget val jag gör för att det ska vara så. Det bara är sån jag är. Det är en del av min personlighet. Mellanlägen funkar inte. Hur jag än försöker spara lite av det jag fyller mig med. Fullt/tomt. Det där gäller det mesta. Sömn, vakenhet, alkohol, koffein, nikotin min ekonomi, mina relationer till andra människor.

Lycklig/olycklig.

Men jag börjar skönja en förändring i mig. Något växer fram. Eftertanke och kanske något litet mått av klokskap. Jag har börjat hejda mig när jag just ska till att välta omkull. Det är väl kemin i min hjärna som sakta börja ändra sig med hjälp av mina mediciner. Om det är så kan jag inte annat än tacka och ta emot. Buga och bocka och vara tacksam för de möjligheter det ger mig att kunna vara i ett mellanläge. Så som man borde var. Att slippa alla tankar som trängs. Känna hur de ställer sig prydligt på rad och vänta på sin tur. Slippa leta efter nycklar, plånbok, kalender, glasögon, boken jag läser eller mobilen. Kanske bli lite mindre tankspridd.

Det är små saker som gör att jag känner skillnaden. Saker som att jag kan hålla mig till tre koppar kaffe när jag gått upp på morgonen. Ciggen räcker helt plötsligt i två dagar. Jag kan sitta och kika på Tradera utan att lägga en massa bud på saker. Jag får mer gjort om dagarna. Jag kan läsa en bok utan att hela tiden behöva gå tillbaka för att läsa om det jag nyss läst. Titta på en film utan att ta en massa små raster. Som sagt, små saker, men de sker hela tiden.

Är det så här att vara ”normal”? I så fall gillar jag läget. Helt klart. Ångesten över livet har börjat lägga sig. Depressionerna, den svarta hunden, håller bara i sig en dag eller två. Om ens det. Jag ser fram mot dagen när jag går upp på morgonen. Mina papper är i ordning, för första gången på en evighet är de sorterade in i pärmar. Ett liv bakom en svart pärmrygg.

Så återigen. Jag tackar läkemedelsindustrin för möjligheten att fånga livet igen.

 


 





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 








%d bloggare gillar detta: