Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





Ilska. Punkt. Bara ilska.

2 02 2011

Ibland sitter man på bussen och minns. Ibland känner man igen sig. Ibland vill man skriva hem och berätta.

Ibland klaffar bara allt.

 

Nobody’s mad like me, I don’t know how to speak,
Sometimes my eyes are open, sometimes my knees are weak.
Nobody’s mad like me, I like to see the sky,
But I would rather see it baby from the other side.

Riding on wings of fire, nothing could get me higher.
Nobody knows me, knows what I desire.

I know where the lightning strikes,
I know why the vampire bites,
I’ve spoken with the restless dead,
I know the minds of rats,
And the wrong side of the tracks,
I hear the devils in my head.

Nobody’s on your side, forgotten how to scream,
Sometimes your eyes are blind, sometimes you’re in my dreams.
Nobody’s on your side, you think you’re oh so smart,
But you got a stone cold stone, not a beating heart.

Riding on wings of flame, never be this high again.
Nobody sees you, nobody sees your pain.

I know where the black flags fly,
I know where immortals die,
I have heard the mountain giants tread,
I have seen the death of worlds,
I know the wizards words,
I hear the devils in my head.

Nobody crazy like me, I’ll make you believe,
Sometimes I wear other faces, sometimes I sit and grieve.
Nobody’s crazy like me, I know the nights alive,
But you can’t be too sure just who’s on your side.
Ride the electric storm, to the infected dawn.
Nobody would believe what we have spawned.

I know the way to hell,
I know the padded cell,
I have seen many heroes die.
I know your nightmares too,
And who sends them to you,
The one who makes the children cry.
I see the cruel insane,
I feel their unknown pain,
I feel the knives inside their heads.
I see we are all doomed,
I see blood on the moon,
I hear the devils in my head

 






Gitarr. Inget mer. Bara gitarr.

2 02 2011

Johannes Magnusson (1804-1875) Fotot taget sen...

Image via Wikipedia

Så slår mig tanken. Tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk, betänk, att jag är den som gjort rätt? Det är en tanke som slår sig till ro, ger mig ro. Jag byter kläder på datorn, skrivbordet får sin gamla skrud. Damer med klandervärdig moral. Inget ro, inget oro.

Det slår mig och det gör ont. Tänk om jag faktiskt den här gången inte varit den som var fel? Jag kommer allt närmare en sanning i det tror jag. Annars brukar det vara mig det är fel på. Om man nu ska säga att det är fel på någon. Men banne mig, det är icke så fallet den här gången. Jag har försökt hålla liv i någon som varit dött.

Så alla bokstäver har varit slöseri med tid. Min tid. Jag hade kunnat ägna alla de timmarna jag längtat åt något annat. Fundera på den meningen. Den går att vända ut och in och hit och dit.

En enkel man har än en gång fallit för ett enkelt knep. Fått höra samma ord. Men kan inte klandras för fallet. Inte den här gången. Så märkligt.

 

Så jag dricker lite mer kaffe, funderar på vad jag skulle gjort för de där pengarna jag lagt ut på ingenting och tänker att de var väl menade att slängas bort. Kaffe, cigaretter och mitt egna sårade ego. Något att somna till, i. Kanske skulle jag börja i andra änden? Nära, inte långt borta. Inte tro på alla smickrade ord som sedan byts ut mot negativa eptitet i samma andetag. Kanske skulle jag?

Long way to ruin.

Vissa texter lever man i. Ler i. Finns i. Ibland är det rätt, ibland så fel. Men ärligt talat.

Vad annat kunde jag göra?

 





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Brev till de gudar jag inte tror på

14 01 2011

Vore-faldne

Image via Wikipedia

Jag önskar att jag inte vore så jävla trasig och skruvad och sned i skallen, jag önskar att jag inte vore så medvetet omedvetet elak, inte så fylld av aggression. Jag önskar att jag själv visste när jag briserar och faller isär. Jag önskar, så innerligt och så ärligt att jag inte gjort en del av de kvinnor som älskat mig så illa att de avskyr mig. Jag önskar lika innerligt att en del kvinnor jag älskat så mycket gjort mig så illa att jag i min tur avskyr dem, henne.

Jag önskar att jag kunde vara ett bättre stöd för ♥Den vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och jag önskar av hela det som är jag att jag inte kommer fucka upp den relationen med.

Jag önskar att jag inte svikit och övergivit mina barn som jag gjort. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan reparera allt det sveket.

Jag önskar att allt som jag består av att jag inte vore en missbrukare som inte kan hålla sig från att göra allt för mycket, allt och allt igen. Röka, dricka kaffe, dricka alkohol, skriva, läsa, promenara eller äta eller sova. Allt gör jag för mycket. Allt jag gör blir för mycket. En kvinna sade en gång till mig att jag är så mycket. Senare i vår relation sade hon att jag var för mycket. Jag önskar att jag inte vore allt det jag är.

Jag önskar jag kunde handskas med pengar. Jag önskar jag kunde handskas med vänner. Jag önskar jag kunde handskas med sanning och konsekvens. Jag önskar att jag inte vore bipolär eller att jag inte hade sån klockren ADHD.

Jag vill vara frisk. Jag vill vara som många andra. Gå till ett jobb jag trivs med och komma hem och inte vara fylld av ilska och trötthet och skälla på allt och alla. Jag önskar jag kunde aktivera min hund med. Klappa min katt mer.

Jag önskar att jag kunde få vakna en enda morgon pigg.

Jag önskar ibland. Att. Jag. Inte. Vore. Jag.

 

Innan jag visste vad jag skulle behöva vara.

 

 

En man lika vilsen som jag som skrek på HJÄLP och folk trodde bara han var rolig. Känner igen det där!





Visa angående skrivandet

14 01 2011

Löpsedel för Afton-Tidningen 29 april 1910, då...

Image via Wikipedia

Jag upprepar ju, likt en papegoja, att jag alltid skrivit. Nå, nu har jag funnit lite av det jag skrev som 17-åring, då när jag jobbade på gummifabriken. På rasterna och mellan rasterna och medan jag jobbade i det monotona labbet skrev jag på de lappar man skulle ha för att skriva upp provresultaten. Jag har hittat de där arken och finner att jag skrev om döden mest hela tiden.

Försökte finna mina ämnen och mitt språk. Det är inte vad det blev, språket. Jag har ett annat nu, ett som är mitt på allvar. Men då letade jag. Här följer lite av det jag skrev.

”En gång gick jag under den blå stekskyn, gick medan stolen brände mina sulor. En hundviftar på svansen åt mina glada språng. Åt höger en avgrund så djup som en nagel, rakt upp min kam. Jag gick på stormiga hav för att möta mitt öde. Ett öde rum i mitt hjärta. Hej du, en tröst i mitt öra. Varifrån denna bröst koma ifrån, en stilla funderande fundering”

 

”En bulle så söt, en hel tallrik gröt, du till vänster, en katt till höger. Ett språng i en gränd, en lampa som är tänd. Himmel uppåt, jorden neråt. Ett nystädat rum, en onyanserat brum. Du jämte mig och jag sitter här, bredvid dig.”

 

”Kasta ditt liv i ett frysskåp min vän, Kasta dig handlöst , men ej i graven än min vän. För det är du ej redo än. Släng dina skor i en låda kamrat. Släng dina tankar, dina ord, ditt prat. Du gnäller och gnatar var dag min vän. Skäller och tjatar så trogen igen. Men nu är du död, ända till slut. Själen har löst sin hårdaste knut.”

 

”Ruttna du gamle man, ruttna som en gam. Ett päron i träden, en katt som är stum och jag som är dum. Rummelidum, så dum. En mask kan krypa, dig vill jag strypa”

För helvete, jag höll på med rim. Jag avskyr rim. Men så var det då. Det roade mig att skriva, bara låta bokstäver falla ihop och falla isär. Men som 17-åring har man sällan något att berätta. Jag hade det inte i alla fall. Förutom att jag visst var ofantligt arg och fylld med ångest. Men det visste jag ju inte om då. Det bra pös ut på pappret.

Det är givetvis ren dynga det jag skrev. Medvetna stavningsfel som att skriva bröst i stället för tröst och tröst istället för röst och allt däremellan och dumma idéer om att solen kan värma skosulor. Men någonstans där finner jag att jag redan då borde förstått att jag var mig själv. Att jag redan då borde sett resan jag skulle göra. Jag inser att någon läkare redan då skulle gett mig diagnosen bokstavsbarn och jag inser att jag förspillt en massa år på att vara arg.

Så nu skriver jag fan så mycket bättre. Även om medvetna stavfel fortfarande roar mig, det gör de.

 

En liten man som ville bli poet men arbetade på gummifabrik.

 

 





Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 





Passus

6 12 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna.

Image via Wikipedia

Jag har det där elaka draget i mig. Mördar med tungan. Mördar i tanken. När världen blir så där mörk att jag inte står ut. När jag inte kan tygla min otålighet, den som förstört så mycket. Då blir jag någon annan. Eller, då blir jag en del av mig som jag inte vill kännas vid. Gapar och skriker och säger så elaka saker jag bara kan, drar näven i väggen gång på gång, kastar glas. Försvinner in i en värld där bara jag själv och mina frustration finns, där jag tar mig rätten att köra över, som en ångvält. Jag måste döda den delen av mig. Men hur dödar man en del av sig själv utan att resten stryker med på köpet?

Det har visst en del med min manodeppresivitet förklarade läkaren för mig. Det är när man är på botten och toppen samtidigt som det där händer. När världen tycks gå lite saktare än man själv. När man vet precis vad man vill och tycker och folk inte fattar. När det brusar i skallen för att man är så fylld av sitt egna självförakt att man försöker få andra att känna det samma inom sig. Så att man gör sig förstådd.

Så jag kan bara hoppas att medicinen jag nu tar kan jämna ut den där kemiska obalansen. Göra mig mer levelheaded som de säger i Norge. Få mig att sluta sluka livet som om det vore något som skall slukas tills det går över. Jag vill inte förlora min kreativitet. Jag vill inte förlora de sakerna som jag faktiskt är bra på. Bara sudda ut det som drar ner mig och andra i bottenlösa hål.

Nu när jag äntligen har hittat och fångat mina drömmars kvinna måste jag hålla kvar vid henne. Eller snarare få henne att vilja hålla kvar vid mig. Hon är allt jag letat efter. Kreativ, känslig, galen, snabb som en kulspruta, vacker, så vacker, kysser underbart, har ett bagage som lärt henne livets hårda skola. Vill skapa med mig. Skriva och göra musik, hon säger att jag kan men jag tvivlar. Men jag ska ge det ett eller millioner försök. Hon drömmer som samma saker som jag, är min spegelbild fast unik. Då duger det inte att tappa fattningen varje gång jag spiller lite kaffe på tröjan.

Sådant får man arbeta med. Medicin eller inte medicin. Läkemedel är kryckan, men jag måste gå själv. Det är sådant jag tänker medan jag sitter i köket under köksfläkten och röker och läser Keith Richars självbiografi. Det är sådant jag tänker på när jag ska somna. Hur jag ska bli en bättre människa. För henne, för min mor, för mina barn, för alla de stackars kvinnor jag plågat genom tiderna, för de kvinnor som plågat mig och som jag vill visa att de gjort bort sig totalt när de rövknullade mina känslor.

Det är kaos i skallen.





I förkylningens tambur finner du mig

2 11 2010

IMG_0669.jpg

Image by Gadjo Cardenas Sevilla via Flickr

GHAAAAAAAH! Jag blir tossig. Uppvarvad som en liten durecellkanin men utan lust att göra något alls. Ute är det grått, på tv finns inget som är kul. Jag har ingen ro att läsa och all musik är tråkig. Dessutom börjar jag bli förkyld. Den där oerhört fula känslan i halsen, ett kli som blir en liten pyttesmärta när man sväljer. Så jag sväljer väl inte då. Vägrar svälja. Fan, jag måste svälja.

Näsan rinner inte. Inte än. Den bara droppar små, små droppar snor i näsborrarna vilket gör att jag måste snörvla hela tiden. Huvudet värker och jag har druckit för mycket kaffe. På tal om dricka vore det gott att bli tankad. Nä, inte tankad. Full. Fast det orkar jag inte reda ut i morgon så det får bli det med.

Dessutom börjar det fan redan mörkna. What! Mörkna redan? Förbannade mörker som blir allt tjockare ju längre tiden går.

Dessutom vet jag inte om jag har ont i tänderna eller om det är halsontet som spökar. FATTAS bara en riktig förkylning med. Som spiken i kistan. Vinterkistan.

Önskar jag hade ro att bara bädda ner mig. Men ingen ro finnes här. Inte ens årorna till att ro med.

Fuck it.





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Sorgens dilemma

30 09 2010

Något växer i mig men det är inte tårar. Det är inte sorg. Den kommer nog först senare har jag börjat förstå. Det är ilska. Det har tagit mig ett dygn att ta mig till det hela. Jag säger inte att jag förstår, men det börjar gå upp för mig att saker är som de är. Min vän är död. Nu börjar jag bli förbannad på honom för att han lämnade oss andra så tanklöst. Alla löften och förhoppningar och framtidstro som är förknippat med honom skar han rakt av från sig själv. Lämnade oss kvar med att reda ut all skit som ligger och bubblar. Det jävliga är att man inte kan vara arg på en död människa. Det är inte det att det inte passar sig, det är inte så jag tänker. Men på att det inte leder någon vart.

Så ikväll känner jag ilskan, frustrationen. Känner hur jag skulle vilja skaka om människan och säga åt honom att skärpa sig.

Men det är för sent.

Första kortet jag tog på Sami efter att vi återfunnet vår vänskap.





Working class heroe

25 09 2010

Frossa och värme. Ute är kylan regerande. Den har inte bett om lov, den har inte tagit något ansvar. Den bara tar över. Inga jackor i världen står emot kyla i september. Snart stundar månaden från helvetet, november. Då när livslusten försvinner och förflackas. Det är som om jag inte är med riktigt. Som att jag tappat greppet. Som att något vackert håller på att förfulas.

Själen krymper, blir liten och ängslig. Fobierna ställer sig på rad och presenterar sig. Säger välkommen till kick offen. Nu ska vi umgås och trivas. Jag tar dig i gisslan, jag och mina vänner. Dessutom vill vi introducera en svart hund.

Så jävla hopplöst. Inget spelar ju längre roll. Inte i november. Inte på hösten. Världen står kvar men nog fan är den ful.





När stormen lagt sig.

25 09 2010

RAW PÅ COMEDY LOUNGE

Image by henke via Flickr

Jag ägnade gårkvällen åt rannsakan. Eller, fel, jag fick på käften så det smällde ordentligt. Min kära äldsta son får mig alltid att tänka till. Jag vet inte hur han gör, men i den där späda kroppen bor en kämpe utan dess like. När jag yrar och skäller och gapar och ställer till det helvete jag så gärna gör så tittar han på mig och säger alltid något som får mig att stanna upp. Hur han gör är för mig totalt omöjligt att svara på. Jag vet inte. Men jag vet att jag ofta skäms när han påpekat uppenbara brister i min personlighet.

Efter det så ägnade jag mig åt humor. Youtube är fullt av roliga kloka saker. Människor som säger det jag känner men gör det på ett sätt som får en att tänka, inte reagera. George Carlin, Magnus Betnér, Robert jäkla Gustavsson. Shyffert och alla dessa som gör livet lättare att leva.

Jag skrattade och nog fan grät jag lite. Som vanligt full av förakt för mig själv och min jävla enkelhet. Sömnen uteblev, inget fungerar just nu. Det är som att gå i någon sorts terapi utan att ha någon terapeut. Förresten missade jag min förra session. Bara en sådan sak. Så klokt att missa det just när man behöver det som mest.

Idag ska jag inte göra något. Alls. Det ska bli mig ett nöje att göra precis ingenting. Koppla bort tankar och känslor och bara vara sönder och sökande men tyst.





The Lost Art Of Keeping A Secret

24 09 2010

Det är svårt att hålla en hemlighet. Det som är hemligt blir publikt lika fort som det publika blir hemligt. När Idol visas så visas människans värsta sida upp och vi hyllar den. Komformitet. Så sorgligt. Att tycka och känna och vara som alla andra är idealet. Det som sticker ut röstas bort. Alla vill samma och ingen vill något. Leva i sitt hus, med 2,2 barn, fin fru och bra jobb. Det andra ses som suspekt och främmande. Tänk att ha en ful fru? Eller vara fru.

Det är väl märkligt att läsa vad någon tycker, i en tid när ingen tycker något? Det kanske retar eller upprör och gud förbjude att någon upprör. Gud förbjude andra gudar.





Hymn till mig själv

24 09 2010

Det vore lätt att vara tyst. Det är väl så man ska göra. Vara tyst och inte säga något. Orden blir pinsamma, orden spelar roll. Det har sagts till mig, från två nära personer, att jag anser mig vara bättre än andra. Kanske är det så. Jag vet inte. Men om att säga vad man tycker är att anse sig vara bättre så är det väl så då. Tystnaden är det farliga. Det är tystnaden som dödar. För det är ju så, i mitt liv, att jag kan se en klar linje mellan en röst och ett mord. Kanske är det väl svartvitt? Det gör det inte mindre sant för att det är så då.

Med en dåres envishet fortsätter jag slåss. Problemet är väl att jag slåss mot hat. Slag och hat går hand i hand och någonstans får man välja. Att slåss mot hat är svårt. Visst kan man välja tystnad. Men det har sällan visat sig så framgångsrikt. När människor anser att jag är pinsam beror det nog mest på att man själv anser sig vara pinsam. Jag väljer att se det så. Det är mitt val. För mina ord baserar sig på en känsla. Att känna är fel verkar det som. Man ska acceptera och vara snäll och alla ska kramas. Jag kramar inte.

Så är det bara.





Ska det vara så svårt att förstå?

24 09 2010

Jag somnar och vaknar och somnar igen. När jag och hunden går ut är det varmt. En varm höst i ett kallt land. Det jag ser är inte det samma som är. I världen som är utanför finns alla, på en och samma gång. De som valt att vara här och de som valt att födas här. De som valt att födas här ser det som sin rätt att göra vad de vill, så länge de är födda. De anser sig vara något annat. Något bättre.

Jag när min avsky. Det är inte svårt. Den liksom bor i mig och jag själv blir lika fel. För nog är det svårt att vara kännande i en värld som tänker beräknande. Men någonstans måste jag kämpa för min rätt att få finnas. Någonstans måste jag få rätt att vara fel. Tiden för ironi och humor och vara svår är över. Om jag inte ställer mig upp och säger vad jag tycker kan jag inte leva inuti mig. Jag bryr mig inte om de som inte bryr sig.

Mitt blod är en mixtur av olika kulturer. Jag är frukten av invandring. Hur ska jag kunna vara tyst när man anser att jag är fel?





Fuck it!

20 09 2010





Mitt liv som Basil

12 09 2010

Fawlty Towers

Image via Wikipedia

Jag läser i en av dagens aviser om den makalöst roliga serien ”Fawlty towers”, i Sverige kallad ”Pang i bygget”. Varje gång jag läser om att det bara gjordes 12 avsnitt häpnas jag över att det är så. För nog kan man förledas att tro att det finns minst 100? Skoj är det i alla fall. Otroligt roligt helt enkelt.

Men så undrar jag lite över vad det egentligen är som är så roligt? Varför jag själv tycker det är så roligt. För själv blir jag ju ”Kalle Anka-tokig” titt som tätt. Det är inte det allra minsta roligt kan jag berätta. För någon. Undertryckta aggressioner? Jo, tjena. Själv vet jag ju aldrig när jag ska explodera, eller varför. Det bara bubblar upp. Mot busschaufförer, folk som tränger i köer, mot de som inte tänker som mig, de som inte tänker alls. Mot flugor som irriterar mig eller mot vädret som jäklas.

Efteråt brukar jag drabbas av enormt dåligt samvete. Det verkar inte Basil göra. Han bara ångar på. Det kanske är det som är så roligt. Lite som Örjan Lax. Att få göra det man vill, utan att det får konsekvenser.

Jag måste verkligen komma ikapp min egna vrede. Det är ju hopplöst om man ska behöva förlita sig på att andra personer ska berätta för en varför i hela fridens namn man blivit tokförbannad?








%d bloggare gillar detta: