Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Jag och Döden.

6 03 2011

Alice in Wonderland: White Rabbit - Long Live ...

Inatt drömde jag en av de där drömmarna som åter kommer lite då och då. En som får mig att vakna våt av ångestsvett och med bankande hamrande hjärta. Det var tanken på den oundvikliga döden som inuti sömnen stört min ro. Det är så ibland, att jag slås av den tanken. Att döden är någon man inte kan fly från hur man än sparkar och slåss och springer. Ett problem med den tanken är att jag inte har någon tro. Jag lever utan mål. Det vore underbart att kunna sälla sig till dem som tror på ett liv efter döden eller på det stora utslocknandet eller på reinkarnation eller vad faen som helst. Men jag tror inget. Därför slutar alla mina tankar kring döden i ett enda stort Kanske.

Nu är jag vaken, har druckit kaffe och rökt en cigarett och låter mig inte än en gång fångas av ovälkomna tankar. Jag håller döden på en armlängds avstånd. Det är konstigt att någon som är så vanvettigt rädd för döden röker, men det är väl bara en av alla paradoxer jag lever genom och i. Fast å andra sidan, döden kommer ju ändå. Lidande i livet är jag inte så rädd för, men döden. Fy fasen för döden.





Sladdar.

4 02 2011

Swedish traffic sign (deutsch: Schwedisches Ve...

Image via Wikipedia

Gång på gång finner jag mig själv i sängen. Det verkar inte spela någon roll vad jag planerat att göra, jag hamnar där inne i det mörka sovrummet mest hela tiden. Kraftlös, svag, ensam och en smula, gnutta deprimerad. Det händer för mycket nu, hjulen snurrar för fort. Jag hinner inte med vare sig i tanke eller känsla. Upp som en sol och ned som en pannkaka, snabbare och snabbare.

Så jag sätter mig i köket för att dricka kaffe. Försöker samla krafter och orka stanna uppe. Funderar på att städa. Sen tittar jag upp och finner mig i sängen igen. Slöseri med tid och talang. Livet är lite som vädret är i dagarna. Ingen ordning på något alls. Vår och vinter smälter samman med minnen av våta höstdagar. Sommaren vägrar komma. Regn och snö blandas till en kall geggig röra.

Fryser och kommer på att jag till råga på allt börjar bli sjuk. Fryser och nyser och hostar. Jag har varit så försjunken i mig själv att jag inte ens märkt förkylningen komma. Den bara är här, helt plötsligt. Som alltid så fort jag blir det allra minsta stressad eller fylld av obehag så dyker mitt immunförsvar ner rakt ner i underjorden och öppnar fältet för varje bacill och virus som jag råkar gå förbi.

Jag funderar över att åka och köpa chips och dipp. Fredagsmys. Med mig och hunden och en motvillig katt. Let´s dance och musik. Kanske skulle jag ringa mor? Bara för att kolla läget. Kanske borde jag börja bry mig om annat än mig själv? Jag försöker men det landar alltid innuti min egen själv. Bedrar mig själv med mig själv.

Där jag sitter så funderar jag på henne ord. Hon som jag gav hela min framtid åt. Hon som var min framtid. Jag har fuckat upp det igen. Det är bara det att den här gången vet jag faen inte vad jag gjorde för fel? Jag vänder och vrider på allt jag gjort och inte gjort och sagt och inte sagt och kommer inte fram till några stora blundrar. Småmisstag, som alltid när man är i affekt, men inget stort. Likväl så är allt borta. Som om det aldrig fanns.

Det är väl helt enkelt dags att lägga ner hela idén med kärlek. Jag duger inte till det. Jag faillerar gång på gång. Högt över solen och ner i underjorden. Vill jag för mycket? Men hur bär man sig åt för att vilja ha mindre än det man önskar?

Jag vet inte. Ärligt talat jag vet inte. Svaret undflyr mig och jag blir kvar med ett enda stort frågetecken inristat i pannan. Jag, ständigt denna jag, lyckas bara falla gång på gång och ibland undrar jag om jag ens minns hur man står? Kanske är minnet av ett sådant tillstånd skevt och fel?

Jag fryser. Det är dags att ta sig lite Alvedon och koka lite thé och fundera på nästa steg i livet.

Minnet av en doft lever i mig. När jag blundar ser jag samma färger som jag gjorde i förra veckan. Ändå är hela färgspektrat bak och fram. Reverterat. Tanken finns att böna och be. Men lite stolthet måste man allt ha. Även om man häller ut sitt mentala blodomlopp inför hela världen att skåda dag ut och dag in.

Min hund, Dipp, är dålig i magen. I morse hade hon åstadkommit en olycka i köket. Det är sådant jag får tänka på istället för att det är så synd om mig. Tänka på andra. Ge Dipp rikligt med vatten, ingen mat och en massa kärlek. Fast hon saknar ju med. Vi saknar alla.

Än så länge är inte den här dagen riktigt i min smak.

Men den är inte över än.





Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Brev till de gudar jag inte tror på

14 01 2011

Vore-faldne

Image via Wikipedia

Jag önskar att jag inte vore så jävla trasig och skruvad och sned i skallen, jag önskar att jag inte vore så medvetet omedvetet elak, inte så fylld av aggression. Jag önskar att jag själv visste när jag briserar och faller isär. Jag önskar, så innerligt och så ärligt att jag inte gjort en del av de kvinnor som älskat mig så illa att de avskyr mig. Jag önskar lika innerligt att en del kvinnor jag älskat så mycket gjort mig så illa att jag i min tur avskyr dem, henne.

Jag önskar att jag kunde vara ett bättre stöd för ♥Den vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och jag önskar av hela det som är jag att jag inte kommer fucka upp den relationen med.

Jag önskar att jag inte svikit och övergivit mina barn som jag gjort. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan reparera allt det sveket.

Jag önskar att allt som jag består av att jag inte vore en missbrukare som inte kan hålla sig från att göra allt för mycket, allt och allt igen. Röka, dricka kaffe, dricka alkohol, skriva, läsa, promenara eller äta eller sova. Allt gör jag för mycket. Allt jag gör blir för mycket. En kvinna sade en gång till mig att jag är så mycket. Senare i vår relation sade hon att jag var för mycket. Jag önskar att jag inte vore allt det jag är.

Jag önskar jag kunde handskas med pengar. Jag önskar jag kunde handskas med vänner. Jag önskar jag kunde handskas med sanning och konsekvens. Jag önskar att jag inte vore bipolär eller att jag inte hade sån klockren ADHD.

Jag vill vara frisk. Jag vill vara som många andra. Gå till ett jobb jag trivs med och komma hem och inte vara fylld av ilska och trötthet och skälla på allt och alla. Jag önskar jag kunde aktivera min hund med. Klappa min katt mer.

Jag önskar att jag kunde få vakna en enda morgon pigg.

Jag önskar ibland. Att. Jag. Inte. Vore. Jag.

 

Innan jag visste vad jag skulle behöva vara.

 

 

En man lika vilsen som jag som skrek på HJÄLP och folk trodde bara han var rolig. Känner igen det där!





I väntan på omfamningen

1 01 2011

Karl Marx’s grave, motherfuckers!

Image by Mike Monteiro via Flickr

När jag vaknade var solen redan på väg ner under skogsbrynet på andra sidan Viskan. Vi var uppe länge igår, jag och Dipp. Katten sov som vanligt mellan varven, men själv så låg jag och läste till klockan 4 och Dipp tuggade på ett av alla sina ben. Sista gången vi var ute var vid halv 4 på morgonen. Det hade regnat, som ett hån mot vintern. Natten var svart och alla raketer och människor hade slocknat. Kanske var det en vacker stund i mitt liv, men den där oron som jag hade hela dagen igår satt som en sjukdomshärd i magen på mig.

Idag har jag inte gjort något alls. Bara såsat omkring i min morgonrock. Man får göra det på nyårsdagen. Det är kallt och jag fryser, vill helst in under en varm dusch, men får väl ta Dipp på en promenad innan jag gör det. Igår klarade hon raketer och smällare bra, men lite orolig blev hon allt när det smällde som mest. Men vem blir inte det när himlen helt plötsligt börjar brinna och sprängas i bitar?

Det kommer bli en tidig kväll idag tror jag. Tröttheten som slagit rot i mig kräver sömn. Eller i alla fall att jag lägger mig på soffan och tittar på en film eller något liknande. Men just nu sitter jag och tittar på den nya digitala fotoramen som står på min sideboard. Fantastiskt egentligen, att man kan lägga över sina kort på ett minneskort och sedan rullar de runt i tur och ordning. Vem kunde drömt om en sådan sak för bara tio år sedan? Bilder på kvinnan jag älskar varvas med bilder på mina föräldrar, mina barn, mina djur och lite annat som faller mitt estetiska öga i smaken. Men just nu måste jag erkänna att bilderna på kvinnan är de jag mest tittar på ♥. Ett pirr i både hjärta och hjärna och i den dunkla drift som från början är till för att vi skall reproducera oss, vi människor.

Men varför sitta här och fundera när man kan klä på sig jacka och skor och ge sig ut i världen för att låta Dipp njuta lite av friheten jag portionerar ut i hennes liv? Det finns ingen bra anledning så jag reser mig väl upp och tittar till världen utanför. Vissa saker kvarstår ändå, vart man än är, saker som kärleken eller Försäkringskassans nya hårda regler eller Kronofogdens skoningslösa jakt på mig så att jag aldrig får en skuggan av en chans att betala tillbaka och göra rätt för mig. Då kostar inte en promenad att jävla öre.





Tiden som en bitch eller som älskarinna

23 12 2010

Anders Zorn - Fjorton år tror jag visst att ja...

Image via Wikipedia

Tidens gång fascinerar mig. Den är så tydlig när man är 40. Kanske beror det på att jag, förhoppningsvis, är i mitten av livet? Att när jag ser bakåt och finner att tiden bara försvunnit kan se framåt och med sorg konstatera att festen rätt snart är över.

Det är väl helt enkelt så att jag drivs av mina rädslor nu för tiden. Under några skräckslagna år var jag oförmögen att lyfta ens ett finger för att göra något alls. Mina ”morgonrocksår” då jag såsade omkring iklädd en smutsig morgonrock och bar på en cigg och en folköl mellan köket och sovrummet. Så mycket som jag kunde fått gjort. Så mycket tid som gått till spillo. Om jag ångrar det nu, hur kommer jag inte känna om 40 år? Vreden mot mig själv kommer ju för bövlen vara enorm. Jag kan bara hoppas att jag kan fylla resten av mitt liv med den framåt skridande kraft som jag nu använder fruktan som drivmedel till.

Därför sitter jag så ofta och tänker på att tiden går. Det är som blod som droppar, stadigt allt snabbare, utför armen. I samma sekund man föds skär gudarna upp ett sår i handlederna där livet droppar, eller snarare pulserar, ut. Så märkligt.





Tandkrämstankar

22 12 2010

Jag sänker mig själv. Det snurrar i huvudet av tankar och infall och språk och ord och bokstäver och allt sitter fast i den där trasselsudden till hjärna jag har, den som har något kemiskt litet fel som ställer till det. Så jag droppar Theralene i ett glas och sväljer glupskt lite trötthet och glömska. Det är vansinnigt tur att det där finns, så att man får lite tystnad och kan låta allt vara bara som det är.

Men annars är allt ok. Nu när dropparna som smakar tandkräm börjat verka. Lagom trött och lagom dåsig och lagom hungrig och lagom av allt. Lagom bara. Men jag vet ju vad som finns där utanför tröttheten. Hela världen står kvar och jag måste leva i den. Leva gott. Så jag ser fram mot att gå ut i skogen med jycken och sedan ta bussen till affären för att köpa något gott att äta och lite cigg.

Världen smakar tandkräm och är god och mild mot mig.





Passus

6 12 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna.

Image via Wikipedia

Jag har det där elaka draget i mig. Mördar med tungan. Mördar i tanken. När världen blir så där mörk att jag inte står ut. När jag inte kan tygla min otålighet, den som förstört så mycket. Då blir jag någon annan. Eller, då blir jag en del av mig som jag inte vill kännas vid. Gapar och skriker och säger så elaka saker jag bara kan, drar näven i väggen gång på gång, kastar glas. Försvinner in i en värld där bara jag själv och mina frustration finns, där jag tar mig rätten att köra över, som en ångvält. Jag måste döda den delen av mig. Men hur dödar man en del av sig själv utan att resten stryker med på köpet?

Det har visst en del med min manodeppresivitet förklarade läkaren för mig. Det är när man är på botten och toppen samtidigt som det där händer. När världen tycks gå lite saktare än man själv. När man vet precis vad man vill och tycker och folk inte fattar. När det brusar i skallen för att man är så fylld av sitt egna självförakt att man försöker få andra att känna det samma inom sig. Så att man gör sig förstådd.

Så jag kan bara hoppas att medicinen jag nu tar kan jämna ut den där kemiska obalansen. Göra mig mer levelheaded som de säger i Norge. Få mig att sluta sluka livet som om det vore något som skall slukas tills det går över. Jag vill inte förlora min kreativitet. Jag vill inte förlora de sakerna som jag faktiskt är bra på. Bara sudda ut det som drar ner mig och andra i bottenlösa hål.

Nu när jag äntligen har hittat och fångat mina drömmars kvinna måste jag hålla kvar vid henne. Eller snarare få henne att vilja hålla kvar vid mig. Hon är allt jag letat efter. Kreativ, känslig, galen, snabb som en kulspruta, vacker, så vacker, kysser underbart, har ett bagage som lärt henne livets hårda skola. Vill skapa med mig. Skriva och göra musik, hon säger att jag kan men jag tvivlar. Men jag ska ge det ett eller millioner försök. Hon drömmer som samma saker som jag, är min spegelbild fast unik. Då duger det inte att tappa fattningen varje gång jag spiller lite kaffe på tröjan.

Sådant får man arbeta med. Medicin eller inte medicin. Läkemedel är kryckan, men jag måste gå själv. Det är sådant jag tänker medan jag sitter i köket under köksfläkten och röker och läser Keith Richars självbiografi. Det är sådant jag tänker på när jag ska somna. Hur jag ska bli en bättre människa. För henne, för min mor, för mina barn, för alla de stackars kvinnor jag plågat genom tiderna, för de kvinnor som plågat mig och som jag vill visa att de gjort bort sig totalt när de rövknullade mina känslor.

Det är kaos i skallen.





Längtan efter det som är

4 12 2010

grupo tholl na baronesa

Image by Festival Manuel Padeiro via Flickr

Låt oss räkna mina synder. Låt oss ta de livslängder det kommer ta. Låt mig stiga ut i kylan och ner från min tribun, den jag byggt åt mig själv. Låt värme skapa is och låt isen skapa svidande skinn. Låt haven rämna och, varför inte, låt mig dränkas i mitt ego. Det vore inte svårt. Jag har ingen flytväst. Jag kan inte simma men jag kastar mig gärna ut på det havet. Det finns inte nog sandkorn på månen för att täcka mina skulder. Luften jag vill andas är torr och smaklig men blir alltid till samma illamående på morgonen och samma tjärsmakande tunga för andra att mörda med.

Min Dipp, min hund, går fram och tillbaka som ett lejon i bur i vårt hem. Jagar katten, jagar mig, jagar frid och frihet och lite uppmärksamhet. Själv så går jag mellan skurtrasa och bekymmer om pengar och min sjuka mor och allt jävla dunderdumt och elakt jag gjort i mina dagar. Den där känslan av att allt håller på att ställa sig på sin spets och att det är upp till mig att balansera hela skiten så att inte allt faller ner i helvetets djup och jag själv faller med. Igen.

Illamåendet börjar gå över. Trots att jag fortsätter mörda mig själv med tobak. Kanske just därför. När allt tar slut går smärtan över. Det är svårt att gå rak när man är liten. Jag är så liten, så otillräcklig, så krävande så lycklig. Allt på en och samma gång. Lite som alltid fast ännu mer. Borde jag inte vara hel nu? Varför har jag ont? Varför kan jag aldrig vara nöjd? Måste man verkligen leva med sig själv hela jävla tiden? Kan man inte få en enda liten sekunds paus? Bara en gnutta semester från sin egna smärta och svärta. Jag borde vara hel. Jag trodde det. Men jag är lika trasig, lika sökande, lika behövande, lika svekfull, lika ful och lika oärlig. Även fast jag är så lycklig så lycklig så helad. Det går inte att hela mig. Jag är förtappad. En person som så gärna vill vara ett omslag av kärlek och omsorg men ändå bara är själva såret.





World Mental Health Day

10 10 2010

P1030783

Man kanske borde ta bättre vara på livet än att tillbringa en söndag framför datorn, men jag tycker nog att jag gör ett gott val. Hade inte datorer och internet funnits så vet jag inte vad jag gjort. Kanske läst en bok eller tittat på en film eller suttit på krogen och eftersläckt. Inte vet jag. Men här sitter jag. Gott så liksom.

Det har tagit sin tid, men min söndagsångest har allt mer lagt sig. Förr i tiden, då när jag var en produktiv medarbetare i Borås stad så var söndagen rena rama kvalet. Helgen hade liksom bara en enda dag, det var lördagen. Söndagen var jag liksom redan på måndagen och petade i. Ständigt uppehöll sig mina tankar kring att jag ve och fasa skulle behöva gå upp ur bädden klockan 6 på morgonen för att hasta till ett jobb. Jag veeet, man får inte säga sådant nu för tiden när arbetslinjen är den som bär till evig lycka, men så var det.

Men ändå är söndagen lite speciell, även för mig. Det är som att det sitter i luftmolekylerna det där med att söndagen är som en enda lång ansats inför måndagens vedermödor. Fast jag bara har småsaker att göra under veckan, som terapitid eller läkartid eller annan tid så blir varje sådan tid en ansträngning, något som stressar. Stress är inte något jag pallar speciellt bra nu för tiden. Fan, jag blir ju stressad av att passa en busstid. Alltså, ingen bra stress, sådan som får saker gjort, utan stress som sätter sig som en klump i halsen, en fladdrande hjärtklappning och yrsel, svettningar, småpanik.

Idag är World Mental Health Day. Mentala hälsans dag. I tidningen kan man läsa om att mental obalans eller sjukdom fortfarande är tabu. Fuck tabu. Det är dags att folk börjar prata om det där. Att sådana som mig, sådana som mår dåligt, börjar prata om det. Enda sättet att lyfta frågan är att berätta. Annars kommer vi till dödagar dras med att man tror att mental ohälsa är det samma som galningar med kniv eller folk som skjuter på skolor. Låt mig upprepa det jag sagt så många gånger, de allra flesta som mår psykiskt dålig är inte farliga för någon annan än sig själva. För varje självmord som sker och det sker ofta vänner, så har vi misslyckats. För varje paniker som sitter ensam i en lägenhet dag ut och dag in för att den är rädd för allt som finns måste det finnas en paniker som vågar berätta. För varje människa som tappar kontakten med verkligheten som vi gömmer undan har vi misslyckats. Rädslan för att berätta är banne mig lika farlig som sjukdomen i sig.

Psykisk ohälsa skapar söndriga familjer och relationer, missbruk och ofta därigenom kriminalitet. Ändå vågar vi inte prata om det? Va fan?

Det tog mig 10 år av eländes elände innan jag vågade berätta för en enda levande själ om mina problem med panikångest och fobier. Det tog ytterligare 5 år innan jag vågade stå för vem jag är. Har man migrän så skäms man väldigt sällan för det, men är man deprimerad så ska det hållas hemligt och gömmas undan. Alla skrattar och ler men många gråter inombords. Ska det verkligen vara så?





I väntar på stormen

29 09 2010

Än så länge är det alldeles tyst i mig. Jag bara väntar på att det ska bryta fram. Sorgen, tårarna. Raseriet. Men än så länge finns det inget. Bara en enda stort hål. Jag vet att det kommer fyllas av allt det jag väntar på. Men än så länge dricker jag kaffe och röker och tittar på nätet. Det finns en liten notis i Bt att mannen som varit saknad sedan igår vid lunchtid och som man med helikopter och hundar letat efter är död. Inget mer. Bara det.

Min allra bästaste vän, min alldeles egna älskade Sami är död. Vi som alldeles nyss återfann varandra efter 20 år. Vi som satt i solen och pratade om gamla och nya tider. Vi som kunde förstå varandras ångest och depression. Vi som överlevt.

Nu är han borta. Valde att avsluta. Det sägs att man får frid i döden. Jag hoppas innerligt att han har frid. Äntligen efter 40 år.

Jag väntar på stormen.

Sami 1970-2010





Funderingar kring mig själv.

26 09 2010

Merseyrail Notes

Image by Eric The Fish (2010) via Flickr

Det finns något skevt i mig. Något som inte är på rätt plats. En ledsenhet och sorgsamhet som nog är ack så ärftlig. Förmågan att brusa upp och brusa ner. En brist på tålamod och oförmåga att organisera mina tankar, mina kanter. Mitt hjärta är större än någonsin, tommare än någonsin. Det svart och det vita samsas med alla andra färger. Ställer sig sida vid sida och förtär långsamt allt jag gör.

Vad är det som gör att jag har så svårt att ta saker på allvar? Som gör att jag antingen är på eller av? Skojar bort det mesta, försöker desperat lätta upp stämningar. Sen finner jag mig helt plötsligt vara den som är precis i mitten av elden, den som kastar blixtrar på människors bröst. Hur faen går det ihop. Den där sprickan i mig gör att allt hamnar snett. Ena stunden här, andra stunden där. Bläddrar genom livets bok, men läser aldrig. Den är tummad och jag har alltid med den, ändå läser jag aldrig.

Är jag verkligen bara ord? Lovar och lovar men inget blir gjort. Gömmer mig från världen och begär att världen ska söka upp mig. När den knackar på låtsas jag inte höra den. Totala motsatser hela tiden. Vad är det för sjukdom som tär mig? Något är det, mer än bara ångestsyndrom. Men vad? Någon bokstavskombination? Något latinskt och svårt? Eller är jag bara söndrig och lat?

Det är inte det att jag tycker synd om mig själv. Det gjorde jag tidigare, men när jag gav upp allt och fann större frid lämnade jag det bakom mig. Men jag förstår mig inte på mig själv. De där motsatserna, ytterligheten, svårigheten att koncentrera mig, att engagera mig, att vara balanserad och förnuftig.

Tja, jag letar och söker och kommer kanske en dag kunna förstå vem fan jag är.





Tankar utan innehåll

18 09 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna

Image via Wikipedia

Det är inte lugnet som finns i mig. Men dess kusin. Lite lättare att andas, lite lättare att öppna munnen. Mörkret sänker sig över världen men i mig är det lite ljusare, även om det är kaos. Jag har ägnat tiden, slösat med paniktiden, åt att tvätta mina raggsockor. Händer som rör sig framför mig. Mina händer som rör sig på det där välbekanta tvättande sättet medan jag tittar på, där ovanför. Som om tiden inte fanns. Som om tiden bor i mig.

Jag pratar med en vän på nätet och berättat att jag vill vara ensam för det mesta. Samtidigt skriker en röst i mig att den vill krama, älska, sova, kyssa, knulla, någon. Men jag går iväg från datorn, hänger upp de våta strumporna på tork. I badrummet luktar det svag av klorin. Jag borde tvätta min kropp, men det får vänta, vänta tills paniken har lagt sig.

Tänker konstiga tankar, på döden och livet och kärleken. Vad kommer jag ångra när jag blir gammal? Alla timmar i sängen, alla ensamma timmar? All alkohol, alla piller? All krossad kärlek? Ord eller handling eller brist på de samma?

Hunden går efter mig, väntar på att jag ska ta ut henne i världen. Hon vet vad jag tänker, hon känner vad jag säger. Går undan, lägger sig med svansen draperad kring sig. Själv står jag kvar vid torkställningen, funderar. Jag borde göra i ordning kattlådan. Hon vill det, min katt. Min kärlek. Min varma kropp som vilar vid min kudde på natten.

Jag tror inte jag är i stånd att älska. Jag älskar mig själv för mycket för att bjuda in någon annan i mitt hjärta. Ändå har jag, så långt jag kommer ihåg, älskat så enormt. Men det skrämmer mig, att älska. Det ger mig bilder av att utplåna sig själv. Att förinta sin själ.

Det skymmer och i mig ljusnar tankarna. Övergår till andra saker. Som vad jag ska äta, vad jag ska dricka, vad jag ska göra. Enkla saker, helt utan pretantioner sätter jag mig ner och betraktar världen genom min dator.

Det är så det måste vara just nu,

Det är någons hem, under bron, vid Viskan.





Strax före panikattacken

18 09 2010

valleta

Image by LANZATE via Flickr

Det rusar i mig. Svindel och jag står på tröskeln till paniken. Som om tiden går fortare, som om att jag måste andas ytligt och häftigt. Försöker hitta balansen, ro och frid men finner bara ånga. Som ett djur i bur, går från rum till rum, försöker, försöker. Värk i kroppen, värk i själen. Längtar efter någon men vet inte vem. Någon som finns där ute, i universum, i allt som är utanför mina fönster.

Jag vill bli vi men när jag är vi vill jag bli mig. Prominenta känslor som jag hänger upp på väggen som tavlor och konst. Men varje gång jag fått ordning på inredningen av mitt liv tröttnar jag, söker nya känslor, nya tankar. Lägger de gamla på hög och tror att de försvunnit. Men de knackar på, vill in igen.

Nu vill jag explodera. Går i tusen bitar, slänger mig själv i tusen famnar. Kramar mitt bröst och söker bröst att vila vid. Inget finner jag.





Samtal med den svarta hundens husse

10 09 2010

"Veil of Veronica" eller Veronica's ...

Image via Wikipedia

Det dåliga samvetet ligger som en tjock matta över mig. För det mesta och för allt och för inget. För att hunden är rastlös, för att jag glömt av att jag skulle hjälpa morsan med att tvätta hennes mattor. För att jag aldrig hör av mig till alla jag borde höra av mig till. För att jag hör av mig för mycket till folk jag verkligen borde strunta i. För att jag inte orkar ta upp mattan från källaren, nu när Dipp är rumsren och inte längre löper. För… ja, välj och plocka, jag ska nog kunna få dåligt samvete för vad som helst just nu.

Tiden löper lika villigt som ett rep i en smörjad trissa. Jag funderar desperat på vad jag mer kan göra för att rehabilitera mig så att jag kan passa in i tidsmallen som Svenska folket genom politiker och Försäkringskassan gett mig. 7 månader kvar. 7 månader kvar för att rätta till det som det tog 34 år att fucka upp. 7 månader när jag ska vända ut och in på mig för att försöka leva ett liv som är en smula större än att bara överleva dagar och nätter. 7 månader där min omgivning, du och din granne och din grannes mor, bestämt att jag har på mig. Sen räcker det. Sen är mina dagar i samhällets skugga över. Efter det så är jag inte ens i skuggan. Jag är så utanför att jag inte ens ser varken mål eller skugga.

Jag kommer fram till att jag inte kan göra så mycket mer än det jag börjat med. Vrida och vända på tankar och känslor. Försöka hitta ett vettigt sätt att hantera den svarta hunden och panikänslorna. Finner jag inte svaret så finner jag det inte. Jag kan bara göra mitt bästa.

Tankarna på att dricka mig medvetslös och borta finns. Men jag låter dem vara där de är. Vid sidan av. Som en sista utväg. Inget jag kommer göra just nu. För trött för att ens orka försöka. Det räcker som det är just nu.

Men så slås jag av tanken som dyker upp lite titt som tätt nu för tiden. ”Jag har kommit så här långt, så det är bara att köra på”. Fortsätta. Strunta i de där 7 månadernas ultimatum. Leva just nu och idag och precis i den här sekunden. De 7 månaderna gör mer ont än gott, men det förstår nog inte alla. Så jag låtsas att de inte finns. Det kommer bli bra, säger jag åt mig själv. Det går bra.

Hoppas jag.

Min förra hund, Kita. En svart hund som inte gjorde någon förnär.





Dåren pladdrar på

5 09 2010

Ett tåg på Saltsjöbanan kommer ut ur Henriksda...

Image via Wikipedia

Jag är verkligen korkad. Rasar och är förbannad och tror liksom att det kommer från ingenstans. Återigen var en annan människa tvungen att förklara för mig varifrån det kommer från. Så klart känner jag en enorm frustration över min sjukskrivning. Fångad. Som en råtta. Det spelar liksom ingen roll hur sjuk jag är eller hur jag kämpar mot mig själv och alla mina fobier, rädslor och begär. Snart är jag utförsäkrad. Oavsett vad jag kan göra åt saken. För jag kan inte göra något åt det. Reglerna kommer inte ändra sig för bara mig. De är benfasta och hårda och klara. När jag dessutom inte ser hur i hela helvetet jag ska kunna bli arbetsför inom en nära framtid så återstår bara landets skräphög åt mig.

Det är den där känslan som gör att jag rasar och skäller och blir tvärilsk och obstinat. Lite som råttan i fällan. Men fällan slår likt förbannat till. Det finns absolut inget jag kan göra åt saken. Om de vill att jag ska hjälpa mig själv så har de just tagit bort allt hopp från mig.

Jag kommer klara mig. Sådana som mig gör det. Lagom stor i käften kan jag bluffa mig genom livet, få folk att tro på mig fast det inte finns något att tro på. Jag var inbillningsfrisk i många år och får väl bli det igen då. Ägna dagarna åt att försöka överleva medan jag ler och skrattar för att inte genomskådas. Men de som inte kan det då? De som faktiskt inte ser någon som helst mening med livet längre för att någon har bestämt att de ska rehabiliteras?

Det är märkligt för det man hör i debatten är oftast ordet ”cancersjuk”. Det är det allra värsta folk kan tänka sig att bli. Men vi som är ruttna i själen då? Att det inte syns på mig hur jag mår har jag fått många bevis på genom åren. Att hålla masken har blivit en specialitet. Likt förbannat är jag sjuk. Men det enda beviset jag har på det är mina egna ord. Det finns inga synliga ärr eller sår, inget blod rinner. Det luktar inte, syns inte, finns inte utanpå mig. Men inuti är jag en enda jävla härva av skrikande nerver. Det vore väl om någon trodde på mig. Bara någon, vem som helst.

Så istället för att må dåligt väljer jag att bli arg. Så förbannad på alla som inte förstår att mina ord om min smärta är lika verkliga som den som fått en cancerdiagnos.

Men det finns bättre sätt att få ur sig det där. Önskar jag bara hade manualen till det.








%d bloggare gillar detta: