Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.

Annonser




Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Jag och Döden.

6 03 2011

Alice in Wonderland: White Rabbit - Long Live ...

Inatt drömde jag en av de där drömmarna som åter kommer lite då och då. En som får mig att vakna våt av ångestsvett och med bankande hamrande hjärta. Det var tanken på den oundvikliga döden som inuti sömnen stört min ro. Det är så ibland, att jag slås av den tanken. Att döden är någon man inte kan fly från hur man än sparkar och slåss och springer. Ett problem med den tanken är att jag inte har någon tro. Jag lever utan mål. Det vore underbart att kunna sälla sig till dem som tror på ett liv efter döden eller på det stora utslocknandet eller på reinkarnation eller vad faen som helst. Men jag tror inget. Därför slutar alla mina tankar kring döden i ett enda stort Kanske.

Nu är jag vaken, har druckit kaffe och rökt en cigarett och låter mig inte än en gång fångas av ovälkomna tankar. Jag håller döden på en armlängds avstånd. Det är konstigt att någon som är så vanvettigt rädd för döden röker, men det är väl bara en av alla paradoxer jag lever genom och i. Fast å andra sidan, döden kommer ju ändå. Lidande i livet är jag inte så rädd för, men döden. Fy fasen för döden.





Sladdar.

4 02 2011

Swedish traffic sign (deutsch: Schwedisches Ve...

Image via Wikipedia

Gång på gång finner jag mig själv i sängen. Det verkar inte spela någon roll vad jag planerat att göra, jag hamnar där inne i det mörka sovrummet mest hela tiden. Kraftlös, svag, ensam och en smula, gnutta deprimerad. Det händer för mycket nu, hjulen snurrar för fort. Jag hinner inte med vare sig i tanke eller känsla. Upp som en sol och ned som en pannkaka, snabbare och snabbare.

Så jag sätter mig i köket för att dricka kaffe. Försöker samla krafter och orka stanna uppe. Funderar på att städa. Sen tittar jag upp och finner mig i sängen igen. Slöseri med tid och talang. Livet är lite som vädret är i dagarna. Ingen ordning på något alls. Vår och vinter smälter samman med minnen av våta höstdagar. Sommaren vägrar komma. Regn och snö blandas till en kall geggig röra.

Fryser och kommer på att jag till råga på allt börjar bli sjuk. Fryser och nyser och hostar. Jag har varit så försjunken i mig själv att jag inte ens märkt förkylningen komma. Den bara är här, helt plötsligt. Som alltid så fort jag blir det allra minsta stressad eller fylld av obehag så dyker mitt immunförsvar ner rakt ner i underjorden och öppnar fältet för varje bacill och virus som jag råkar gå förbi.

Jag funderar över att åka och köpa chips och dipp. Fredagsmys. Med mig och hunden och en motvillig katt. Let´s dance och musik. Kanske skulle jag ringa mor? Bara för att kolla läget. Kanske borde jag börja bry mig om annat än mig själv? Jag försöker men det landar alltid innuti min egen själv. Bedrar mig själv med mig själv.

Där jag sitter så funderar jag på henne ord. Hon som jag gav hela min framtid åt. Hon som var min framtid. Jag har fuckat upp det igen. Det är bara det att den här gången vet jag faen inte vad jag gjorde för fel? Jag vänder och vrider på allt jag gjort och inte gjort och sagt och inte sagt och kommer inte fram till några stora blundrar. Småmisstag, som alltid när man är i affekt, men inget stort. Likväl så är allt borta. Som om det aldrig fanns.

Det är väl helt enkelt dags att lägga ner hela idén med kärlek. Jag duger inte till det. Jag faillerar gång på gång. Högt över solen och ner i underjorden. Vill jag för mycket? Men hur bär man sig åt för att vilja ha mindre än det man önskar?

Jag vet inte. Ärligt talat jag vet inte. Svaret undflyr mig och jag blir kvar med ett enda stort frågetecken inristat i pannan. Jag, ständigt denna jag, lyckas bara falla gång på gång och ibland undrar jag om jag ens minns hur man står? Kanske är minnet av ett sådant tillstånd skevt och fel?

Jag fryser. Det är dags att ta sig lite Alvedon och koka lite thé och fundera på nästa steg i livet.

Minnet av en doft lever i mig. När jag blundar ser jag samma färger som jag gjorde i förra veckan. Ändå är hela färgspektrat bak och fram. Reverterat. Tanken finns att böna och be. Men lite stolthet måste man allt ha. Även om man häller ut sitt mentala blodomlopp inför hela världen att skåda dag ut och dag in.

Min hund, Dipp, är dålig i magen. I morse hade hon åstadkommit en olycka i köket. Det är sådant jag får tänka på istället för att det är så synd om mig. Tänka på andra. Ge Dipp rikligt med vatten, ingen mat och en massa kärlek. Fast hon saknar ju med. Vi saknar alla.

Än så länge är inte den här dagen riktigt i min smak.

Men den är inte över än.





Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.








%d bloggare gillar detta: