När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?





2010 in review

2 01 2011

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

Healthy blog!

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

Crunchy numbers

Featured image

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 9,300 times in 2010. That’s about 22 full 747s.

 

In 2010, there were 348 new posts, not bad for the first year! There were 817 pictures uploaded, taking up a total of 702mb. That’s about 2 pictures per day.

The busiest day of the year was August 2nd with 146 views. The most popular post that day was sommaren-17.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were facebook.com, wob.blogg.se, bloglovin.com, bredsand.blogspot.com, and bloggkartan.se.

Some visitors came searching, mostly for wobworld, svammelsurium, ställverk, svälja tungan, and ”mördar mig i lönndom med”.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

bilder May 2010
4 comments

2

Om April 2010
5 comments

3

Min Lyrik May 2010
4 comments

4

När kärleken kom till världen July 2010
4 comments





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





På andra sidan mötet

26 08 2010

Bro över Gavelhytteån i Hammarby

Image via Wikipedia

Det har skett nu. Något jag ryggat tillbaka för och från i månader, ja år. Ett så kallat ”uppföljningssamtal” med Försäkringskassan, med alla dessa människor som är inblandade i mitt väl och ve. Givetvis kom jag försent. För att jag valde att försova mig i morse. För att jag valde att missa bussen. För att jag valde att låta livet skölja över mig med all den bittra bottensats som finns i dess kalk. Men jag kom. Till slut.

Det är skillnaden mot förut. Att jag faktiskt dyker upp när jag ska. Kanske inte i tid, men på plats.

Jag darrade, svettades, kräkfärdig var jag. Ville bara därifrån, hälla i mig något som tog mig till lugnare gator. Men jag satt kvar. Darrande, svettandes, kräkfärdig. Svamlande svar på frågor, dimmiga begrepp, en känsla av att sväva ovanför mig själv och resten av gruppen människor. Det var som att jag flög under taket och tittade ner, fann att jag hade en fläck på byxorna och förundrades över hur snabbt mina fingrar trummade på låren, hur svetten rann, hur tankarna jag berättade om kunde vara mina.

Så. Nu har jag 8+18 månader på mig, högst, att bli frisk på. Intet en sekund mer. Efter det, om jag fortfarande är dum nog att inte förstå att jag är frisk blir jag hänvisad till sociala nämndens pengabidrag. Just nu vet jag faen inte hur det ska gå till. Men kanske går det. Till. Jag vet inte. Just nu vet jag inte. Jag kan bara hoppas att gudarna ler mot mig igen och att den svarta hunden och ångesten svalnar, försvinner, bleknar, så att jag kan sköta tider och att vara i situationer utan att bli galen. Igen.

Don´t worry, be happy!





Bortom solskenet

14 05 2010

Rostfria tankar. Ute är det som om vintern aldrig fanns. Värme och knoppar som brister med nästan hörbara plopp. Vi gick där ute i allt det varma sköna, jag och hunden. Vi gick och gick och jag ville aldrig gå in, aldrig mer frysa, aldrig mer ta på mig en tjock jacka och handskar.

Men vi gick in ändå. För man gör ju så mest hela tiden. Saker man inte vill göra. Gång på gång lyder man andra gudar än sig själv. Jag måste städa och det kan jag inte göra utifrån. Varför jag måste städa vet jag inte riktigt. Men jag känner att det är, blivit, viktigt. Något man ska göra för att passa in bland alla andra. Ett skitigt hem är det samma som en smutsig själ. Det gäller att dölja den där själen för allt och alla.

Så jag sitter här och dricker kaffe och funderar på vart jag ska börja städa. Vänster eller höger? Uppe eller nere? I vilket rum, i vilken tid?

Nä, det får bli nu, precis i detta nu!

—————-
Now playing: Blur – Death Of A Party
via FoxyTunes





Till de hela

13 05 2010

Nu ska jag berätta en hemlighet. Livet som sjukskriven är underbart. Jo, jag vet, det är vad alla misstänkte. Men jag kan nu bekräfta det. Vi har ett helvete att bestämma vad vi ska göra med alla pengar. Blir det Thailand igen eller ska man sikta på USA den här månaden? All denna gourmetmat som man är tvungen att äta. Bara för att man är med i klubben. Allt annat vore att svika de andra. Det måste ni förstå.

Det är ett underbart liv. Fullt med spännande aktiviteter och liv. Man kan välja att sova hur länge man vill. eller så kan man välja att köpa ett nytt hus. Igen liksom. Puh. Ibland så väljer jag att lata över och får ÄNNU mer pengar. Inte undra på att man väljer att inte jobba när man kan vara sjukskriven. För det vet ju alla hur lätt det är att bli sjukskriven. Det är ju bara att gnälla lite så är det klart.

För att inte tala om alla intressanta människor man möter. Jösses. Ja där ligger ni stackare som inte fuskar under. Ni möter ju bara de på jobbet. Själv sitter jag ofta i möten med Obama och Carl Bildt. Bara för att de vill möta mig. Eller så ligger jag med villiga kvinnor hela veckan lång. För vem vill inte vara med en som är sjukskriven liksom?

Förra veckan blev jag helt tokig i min lycka och åkte in till staden med buss istället för den vanliga limousinen. Man vill ju känna på hur vanligt folk har det liksom. Men det var inget för mig. Usch så svenskt att sitta där och skutta. Nä tacka vet jag min porsche om jag vill köra själv liksom.

Dessutom har vi förtur till sjukvård. Istället för att behöva sitta och plågas så får vi komma rakt in till läkaren. Förresten samma läkare som presidenter och kungar använder. Där får vi gratis medicin mot våra stukade handleder och dessutom en klubba med valfri smak med.

Gratis bil. Gratis boende. Alla våra lån stryks automatiskt. Spotify premium gratis och dessutom ett besök hos valfri hollywoodprofil i månaden. Gratis kläder. Gratis mat.

För att inte tala om att vi mår bra precis hela tiden.

Livet som sjukskriven är underbart.

Men det visste du väl redan?





En seg människa pratar

12 05 2010

Jag måste vara världens segaste morgonmänniska. Det är så många ritualer jag måste utföra innan jag är redo att möta världen. Kaffet ska drickas, två cigg, minst, ska rökas. Allt medan jag sitter och läser tidningen. Sen ska jag kolla mail, feed deamon, bloggen, fejan, och mailen igen. Det tar sin lilla stund att förbereda sig för en dag. Det räcker dessutom om en enda av mina små morgonupptåg failerar för att jag ska bli fylld av frustration och missnöjdhet. Dagarna när inte tidningen kommer, som de kommande, blir liksom aldrig bra, hur jag än gör. Om nätet inte funkar så faller hela dagen till spillror.

När jag jobbade så var det annorlunda. Då sov jag in till sista sekund innan jag rusade upp, borstade tänderna för att sedan springa iväg till jobbet och som vanligt komma 5 minuter, minst, försent. Då hade jag inga som helst ritualer. Alls. Fast det klart. Kunde jag av någon anledning inte dricka kaffe direkt jag kom dit så var den dagen förstörd den med.

Men nu för tiden så pallar jag inte stress. Alltså, på riktigt. Det är ju en av anledningarna till att jag är sjukskriven. Det är inte det att jag tycker illa om stress. Fast det gör jag med. Men jag bara pallar det inte. Det blir blockad i hjärnan och jag kan inte tänka en enda klar tanke. Det funkar bara inte. Sen kommer ångesten som ett brev på posten och det enda som funkar är att lägga sig i sängen och blunda och hoppas att allt kaos lugnar ner sig igen.

Nu pratar jag inte om ”normal” stress heller. Som att vara försenad eller ha väldigt mycket att göra på en väldigt kort tid. Utan om att jag behöver göra enkla saker som att ringa ett samtal eller passa en tid som till terapin till exempel. Det är som att jag brände ut alla kretsar under de där åren när jag jämt arbetade. Det behövs liksom ingenting för att jag ska totalt bryta ihop. Även om det blivit mycket bättre de sista åren så blir jag fortfarande väldigt stressad och söndrig av små små saker.

Men nu har jag i alla fall gjort allt jag brukar på morgonen. Det har tagit 5 timmar. 5 jävla timmar för att dricka lite kaffe, röka lite och läsa tidningen. Helt jäkla otroligt. Så seg att sirap känns som kvicksilver i jämförelse.

Så är det nu dags att gå ut i världen. Ta en promenad igen. Tur jag har hunden som drar ut mig för annars hade jag nog blivit sittande och inte gjort något tills det blivit kväll och dags att gå och lägga sig igen kan jag tro.

Så kan man ju inte ha det!








%d bloggare gillar detta: