Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 

Annonser




Jultankar

24 12 2010

Virå och KM Nelsson igen

Image via Wikipedia

Julafton och jag förbereder mig på att åka till kära mor för att bara vara i någon dag. I eftermiddag kommer min äldsta son och i morgon mina andra barn. Det kommer bli trivsamt känner jag redan. För första gången som vuxen känner jag ingen julstress. Ser bara fram mot att umgås med dem jag älskar. Vad med kan en människa begära egentligen? Inget tror jag. Den enda jag saknar är Cecilija, men vi pratade på msn igår och allt känns bra igen. Tålamod är en dygd och jag ska väl kunna lära mig det, jag lärde mig gå en gång i tiden och det krävde både tålamod och ihärdighet. Så jag vet ju att jag kan lära mig svåra saker.

Det är i sådana här tillfällen jag känner hur långt jag kommit från att vara den man som gick i en smutsig morgonrock. Hopp kära vänner. Det hela handlar om hopp. Utan det är man förlorad men beväpnad med hopp kan man göra allt man är förmögen till. Nu har jag hopp och framtiden är ljus, även om jag vet att jag kommer gå i många tunnlar så känns det helt ok.

Jag är född på nytt och jag trivs med den jag tror jag kan bli. Det är väl den allra bästa julklapp man kan få som människa.

 

At last I am born
Historians note
I am finally born
I once used to chase affection withdrawn
But now I just sit back and yawn
Because I am born, born, born
Look at me now
From difficult child to spectral hand to Claude Brasseur-oh-blah blah blah
At last I am born
Vulgarians know
I am finally born
I once thought that time accentuates despair
But now I don’t actually care
Because I am born, born, born
Look at me now
From difficult child to spectral hand to Claude Brasseur-oh-blah blah blah
At last I am born
At last I am born
Leaving the one true free life born
I once thought I had numerous reasons to cry
And I did, but I don’t anymore
Because I am born, born, born
At last I am born
At last I am born
It took me a long, long time
But now I am born
I once was a mess of guilt because of the flesh
It’s remarkable what you can learn
Once you are born, born, born
Born, born, born
Born, born, born






Fortsatta funderingar på då och nu

7 09 2010

Något som jag kom på i efterdyningarna av det förra inlägget var att man nu för tiden ställer enorma krav på föräldrarna. Vissa skolor säger att föräldrar ska vara hemma med sina barn så mycket som möjligt, andra skolor säger att vara hemma med barnen är en kvinnofälla. En del säger att mannen måste börja bli riktig man och ta hand om sina barn och att kvinnor ska bli riktiga kvinnor genom att ta hand om sina barn och alla verkar vara väldig överrens om att det barnen behöver är sällskap med vuxna. Annars blir det katastrof och elände och armageddon. Jomen.

Nu kommer jag ju från en tid när många, just mammor, var hemma med barnen. Eller vad man ska kalla det. För inte tusan var de hemma med oss ungar. Det första de gjorde var att skicka ut oss på gården och sen hade de fullt upp med vad nu folk som är hemma väljer att göra. Ungarna, alltså vi, såg till så lite vi bara kunde av föräldrar och vuxna. Det hela gick ju för tusan ut på att undvika vuxna.

Vid 14 tiden ekade diverse pojk och flicknamn över gården. ”Mikael/Peter/Ronny/Rickard/Susanne/Erika/Pernilla/Svenbert-kooooom iiiiiin oooooch ääääät”. Vi sprang in, åt och sedan ut igen. Skogen, lekplatsen, dungar och skidbackar var fasen så mycket mer intressant än att umgås med en mossig vuxen som ville lära en att prata dålig engelska eller mattetal som man ända var rätt övertygad om att man aldrig skulle ha någon nytta av. Babygympa? Vad faen är det? En anledning för vuxna att komma hemifrån och slippa städa?

De riktigt gamla, de som nu tycker att dagens unga är lika förfärliga som deras mor och farföräldrar tyckte att de själva var, anser att allt beror på att man släppt ungarna vind för våg. Ehhh, var de själva någonsin, NÅGONSIN, på babygympa som små? Trrroooooorrr inte det va?

Men det har gått troll i det hela känns det som. Den som inte är hemma med barnen tills de fyller 50 år är en slapp och likgiltig förälder. Alla bedyrar att de älskar sina barn mer än sina egna lungor och helt plötsligt, som genom ett trollslag är alla hemma lagom till att semestern på det som heter VAB och som egentligen inte på något som helst sätt går att bevisa att det fuskas med. För vem vill säga till någon annan att ”ehhh, 37,3 celsius i temp och en halv hostning vid dagens mjölkdrickning är inte influensa på ett barn”?

I min lilla familj var det min far som var hemma hela min uppväxt. Det var honom jag umgicks med när jag var riktigt liten, det var han som var hemma när jag kom från skolan, det var han som städade och donade, det var han som var min trygghet. Om man nu vill kalla det så.

Ärligt talat, jag hade nog mått bättre på lite hederlig dagis, få vara ifred efter skolan en stund och kanske, kanske ännu bättre om jag sluppit ens gå in till den där lunchen när det ropades ”Jooooooonas, kooom iiiiin och äääääääät”





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Nerfostran

16 08 2010

Är hela livet egentligen ett enda stort uppror?  Från trotsåldern till ålderdom. Är vi satta på denna jord för att alltid och i evighet hävda vår rätt. Rätten till ett eget liv, en egen vilja och ett eget sätt. Småbarnen kämpar förtvivlat för att göra sin röst hörd, högre och högre tills det hela slutar i ett illvrål. Vi vuxna kämpar envist på i andra änden av problemet, lägger bannor och förbud på barnet till det tystnar, vi lär barnen att knyta näven i fickan precis som vi själva.

Stå tyst i kön, prata inte så högt, sjung inte i affären, gå rakt i ledet, prata inte i mun, prata inte överhuvudtaget, säg inte emot, säg inte alls, gör inte så, gör som jag visar, inte som du vill, peta inte på allt, peta inte på nått, peta inte. Lär dig att tänka själv, tänk inte så mycket, tänk inte så.

En egen vilja är livsfarlig. En egen vilja leder till fördärv. Ju mer man tänker, gör, säger, som alla andra ju lättare blir det att glida undan, slippa ta ansvar, för man är ju inte den enda som tänker, tycker och gör på det sättet.

Det är en fin balansgång att lära barnen vad som är rätt och riktigt. Om vi låter dem få sin vilja igenom anses vi vara slappa, om vi ständigt stryr dem kväver vi deras kreativitet. Curlingförälder är ett skällsord. Diktator likaså. Någonstans mitt emellan dessa två skall vi gå, Vi skall lära barnen att tacka och ta emot, samtidigt som vi skall lära dem att hävda den egna viljan. Men hur skall vi lära dem att tycka och känna när vi ständigt säger åt dem att räta in sig i leden, ständigt anpassa sig?

Fortfarande fascinerad att man låter en idiot som mig skaffa barn överhuvud taget.





En bra dag mitt i de andra

20 07 2010

Ännu en bra dag. Alla dagar som inte är kassa är bra dagar och dagar som är bra är bättre än kassa dagar. På något sätt så går det ihop, lovar. Förresten så lovar jag hela dagen idag tänkte jag. Tar det lugnt och bara finns. Försöker lägga det arga och bittra och sura och galna bakom mig. Igen. Sommaren är lång och vädret är varmt och gott och min försvunna katt uppfunnen igen.

Det slår mig hur förbannat skör jag är. Fast jag har en grund av att vara en rätt så glad och enkel person så byggs den hela tiden på med det där märkliga som faller över mig då och då. Den svarta hunden. Nu är den inte ens här och jag är inte det allra minsta rädd för den. Men jag erkänner att jag kan finna ett visst obehag i att han ligger i mig någonstans och väntar på att dyka upp igen. För att det händer så slumpartat känns det som. Fast det gör det säkert inte.

Men återigen. Idag är livet lätt och enkelt. Som en sån där ballong som man köper på marknader, en sådan som barnen vill ha och som man köper åt dem fast man vet att barnen kommer gråta dagen efter när den inte längre flyger. Eller ännu värre samma dag när de tappar den och den far upp i luften långt ovanför en. Upp i himlen.

Min äldsta son tappade en sådan där ballong i Trollhättan en gång och den lilla 5-åringen grät så bittert och förklarade att han skulle köpa eller bygga en rymdraket och hämta ballongen och jag kan fortfarande bli tårögd över den där frustrationen jag kände som far när min son var så ledsen. Det räckte ju liksom inte att köpa en ny ballong för det var ju inte det samma. Det var ju just den där ballongen som flög iväg som han ville ha av hela sitt lilla barnahjärta.

Så när livet känns lätt finns alltid känslan av katastrof i luften. Men det skiter jag i, idag. Nu ska livet få vara gaslätt och himmelsblått. I morgon ska jag ta tag i allt som bör göras, men idag ska jag bara njuta av mitt liv, det som jag har fått alldeles gratis.

För det kostade ju inget att födas.

Det som kostar är att leva





Livet i baktakt

3 06 2010

Sommardepression. Finns det något sådant? I så fall har den drabbat mig. Solen skiner men jag känner mest en obehaglig tomhet. Som om all sol i världen inte skulle kunna lysa upp mörkret i vrårna. Fast det är ju inte så egentligen. Det är bara jag som drabbats av ett av livets små bakslag och än en gång visat mig otillräcklig att hantera det. Det är ju ingen riktig depression, mest bara en smärtstillande nedstämdhet. Ett tillstånd av grov tycksyndommigsjälv-sjuka. Alltså inget sjukligt. Bara irriterande.

Men det blir gärna så när jag blivit riktigt arg över något och det har jag ju varit. Är jag ju. Igen. Någonstans inbillade jag mig att dagarna av oändlig frustration och ilska var över men det räckte med att världen återigen visat sig vara tokig för att jag skulle koka över. Jag vet inte om det var med rätta eller om jag har fel men faktum kvarstår. Det är vad jag känner.

Men mitt i allt det där vansinnet har jag levt mitt liv, sin gilla gång som det brukar heta. Förutom att Kita, hunden, är sjuk i något som veterinären inte riktigt visste vad det kunde vara, trots blod och urinprover, röntgen av buken och diverse klämmande på den bastanta hundkroppen. Men nu klämmer jag i mediciner i hunden, trots hennes bestämda uppfattning om att sådant inte alls behövs. Två gånger om dagen bråkar vi en stund och sedan dricker hon vatten, liter efter liter efter liter medan febern ligger och skvalpar strax över vad som kan sägas vara bra. Det där skrämd skiten ur mig. Helt fullt och fast.

Man kan nog inte riktigt förstå hur mycket ett sjukt husdjur påverkar ens egna sinne. Det är som att livet blir en enda skarp puls i öronen. Tankarna hänger inte riktig med och jag kan känna att jag vill skaka jycken tills hon börjar prata på männisors vis och kan berätta för mig vad det är som är fel. Men det gör sig ju inte så jag får väl lägga alla band på mig och göra det man gör om dagarna. Även fast vi bråkar om medicin två gånger om dagen.

Jag är trött och sliten, natten blev en enda vandringar i mardrömmar. Vad jag än skulle göra så blev det fel och jag fick vänta i evigheter på saker och allt trasslade. Jag skrek rakt ut i drömmen. Frustrerad till topplocket. Det säger väl kanske något om hur jag innerst inne mår, där inne dit jag om dagarna inte kommer åt känslorna.

Det är väl egentligen inte så illa med livet. Sommaren är här. Snart är det tid att bada och sola och finnas till i värme och ljus. Så en kopp kaffe till, i med mina och hennes mediciner och sedan ge sig ut i världen för att gå lite. Skaka av sig alla negativa känslor och låta hjärtat pumpa fort för att även jag rör mig fort. Så får det bli och så ska jag leva mitt liv idag. Även fast världen är totalt galen och tokig och tanken slår mig att om världen vore en hund skulle man avlivat den.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Island Life
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: