Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





När man själv är alldeles ny.

19 03 2011

Czech Republic Praque

Image by jadis1958 via Flickr

Jag vet att jag tjatar. Men jag är nyfrälst i mitt liv. Om någon skulle berättat för mig för 20 år sedan hur de kommande 20 åren skulle bli hade jag nog hoppat framför ett tåg. Så fort jag hört det som skulle bli berättat hade jag hoppat. Som tur är så var det ingen som då visste hur det skulle bli att vara mig. Allra minst jag själv.

Men något djupt inuti min hjärna är förändrat. Någon kemisk process är förändrad. Något jag inte förstår men som jag inte bryr mig om. Resultatet är förbluffande, det räcker för mig. Det är allt jag behöver veta. Jag vet att jag tjatar, men jag är fan lycklig. Inte bara nöjd utan lycklig. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot dagen. Jag ser fram mot just den dagens liv. Allt är annorlunda. Det är nog så här man ska må börjar jag förstå. Inte att varje sekund vara några sekunder från att hoppa framför det där tåget. Men inte våga.

Så idag då? Vad ska jag göra idag?

Leva för tusan. Så klart.





När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?





Att vakna till livet.

12 02 2011

Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan F...

Image via Wikipedia

För mig är aldrig glaset halvfullt eller halvtomt. Det är fullt eller tomt. Punkt. Det är inget val jag gör för att det ska vara så. Det bara är sån jag är. Det är en del av min personlighet. Mellanlägen funkar inte. Hur jag än försöker spara lite av det jag fyller mig med. Fullt/tomt. Det där gäller det mesta. Sömn, vakenhet, alkohol, koffein, nikotin min ekonomi, mina relationer till andra människor.

Lycklig/olycklig.

Men jag börjar skönja en förändring i mig. Något växer fram. Eftertanke och kanske något litet mått av klokskap. Jag har börjat hejda mig när jag just ska till att välta omkull. Det är väl kemin i min hjärna som sakta börja ändra sig med hjälp av mina mediciner. Om det är så kan jag inte annat än tacka och ta emot. Buga och bocka och vara tacksam för de möjligheter det ger mig att kunna vara i ett mellanläge. Så som man borde var. Att slippa alla tankar som trängs. Känna hur de ställer sig prydligt på rad och vänta på sin tur. Slippa leta efter nycklar, plånbok, kalender, glasögon, boken jag läser eller mobilen. Kanske bli lite mindre tankspridd.

Det är små saker som gör att jag känner skillnaden. Saker som att jag kan hålla mig till tre koppar kaffe när jag gått upp på morgonen. Ciggen räcker helt plötsligt i två dagar. Jag kan sitta och kika på Tradera utan att lägga en massa bud på saker. Jag får mer gjort om dagarna. Jag kan läsa en bok utan att hela tiden behöva gå tillbaka för att läsa om det jag nyss läst. Titta på en film utan att ta en massa små raster. Som sagt, små saker, men de sker hela tiden.

Är det så här att vara ”normal”? I så fall gillar jag läget. Helt klart. Ångesten över livet har börjat lägga sig. Depressionerna, den svarta hunden, håller bara i sig en dag eller två. Om ens det. Jag ser fram mot dagen när jag går upp på morgonen. Mina papper är i ordning, för första gången på en evighet är de sorterade in i pärmar. Ett liv bakom en svart pärmrygg.

Så återigen. Jag tackar läkemedelsindustrin för möjligheten att fånga livet igen.

 


 





Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





Gitarr. Inget mer. Bara gitarr.

2 02 2011

Johannes Magnusson (1804-1875) Fotot taget sen...

Image via Wikipedia

Så slår mig tanken. Tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk, betänk, att jag är den som gjort rätt? Det är en tanke som slår sig till ro, ger mig ro. Jag byter kläder på datorn, skrivbordet får sin gamla skrud. Damer med klandervärdig moral. Inget ro, inget oro.

Det slår mig och det gör ont. Tänk om jag faktiskt den här gången inte varit den som var fel? Jag kommer allt närmare en sanning i det tror jag. Annars brukar det vara mig det är fel på. Om man nu ska säga att det är fel på någon. Men banne mig, det är icke så fallet den här gången. Jag har försökt hålla liv i någon som varit dött.

Så alla bokstäver har varit slöseri med tid. Min tid. Jag hade kunnat ägna alla de timmarna jag längtat åt något annat. Fundera på den meningen. Den går att vända ut och in och hit och dit.

En enkel man har än en gång fallit för ett enkelt knep. Fått höra samma ord. Men kan inte klandras för fallet. Inte den här gången. Så märkligt.

 

Så jag dricker lite mer kaffe, funderar på vad jag skulle gjort för de där pengarna jag lagt ut på ingenting och tänker att de var väl menade att slängas bort. Kaffe, cigaretter och mitt egna sårade ego. Något att somna till, i. Kanske skulle jag börja i andra änden? Nära, inte långt borta. Inte tro på alla smickrade ord som sedan byts ut mot negativa eptitet i samma andetag. Kanske skulle jag?

Long way to ruin.

Vissa texter lever man i. Ler i. Finns i. Ibland är det rätt, ibland så fel. Men ärligt talat.

Vad annat kunde jag göra?

 





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.





När bruset lägger sig.

22 01 2011

Det är tyst i mig. Lugnt och tyst. Det bara måste vara den nya medicinen/medicinerna som gör det där. För det är en sådan markant skillnad mellan hur det brukar vara. Bara en sån sak som att jag nyss ”fastnade med blicken” sådär som jag kommer ihåg att jag gjorde när jag var barn och ung. Alltså att man stirrar rakt fram och liksom är alldeles stilla inombords, så stilla att man inte ens orkar flytta blicken utan tittar på det där man nu tittar på. I mitt fall var det en av mina gitarrer jag satt och storglodde på. Men det var ju inte så att jag såg gitarren. Jag upplevde den. Kände den inom mig.

Det var länge sedan den var så ny.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg när jag gjorde så sist. När det var så tyst inom mig att jag kunde befinna mig i det välsignade läget när man är mellan inom sig och utom sig. Helt utan att tänka något alls. Eller det kanske jag gjorde, det måste jag väl kanske ha gjort. Men det var inte det där eviga myllret av olika små ”diskussioner” med mig själv på flera separata plan, skikt, samtidigt. Ingen röd tråd som blev blå. Ingen tråd alls men utan att ha tappat den. Bara lagt ifrån sig alla trådar en liten stund.

Nu är jag nästan lite i stum chock. Att det kan kännas så? Så, stilla? Är det så jag vill leva? Eller vill jag överhuvudtaget kunna försätta mig i det tillståndet? Svaret är onekligen ja. Ett rungande ja. Frid för en gång skull. Det varade bara en liten stund, en halv minut eller något men det efterlämnade ett lugn, en trygghet och en säkerhet i mig som jag fan i mig inte känt sedan jag var så där osäkert tvärsäker som man är när man är 14 år. Nu är jag ju istället tvärsäkert osäker. En betydande och oerhört viktig skillnad.

Saknar!

Annars händer inget speciellt i mitt liv. Jag känner mig en smula ensam, även om jag inte skulle orka med några besök, förutom av ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥. Eller mina barn såklart. Att besöka någon annan är helt uteslutet känner jag. Som vanligt motstridiga känslor, som alltid. Vill ha sällskap men då ska jag vara ensam om jag ha det. Ytterst märkligt.

 

Fast jag är ju aldrig helt ensam!

 

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Saturday morning coming down

15 01 2011

Jag klurar lite på diagnoser. En läkare sade en gång till mig, mellan skål och vägg, att läkarvetenskapen ännu befinner sig på stenåldern. Så rätt det är. För det är ju så fast vem vågar säga det på riktigt? Då får ju folk panik, för läkare ska kunna bota ALLT. Allt från taskig ekonomi till cancer och benbrott och sneda näsor och smala läppar. Vi går dit för att de ska fixa till våra söndriga världar.

Jag undrar vad mina diagnoser kommer vara när jag är gammal. Troligen kommer man då ha kommit på ett antal nya och jag kan ge mig faen på att jag har vartenda av dem. Jag har en skev hjärna brukar Jonas Inde säga och det där känner jag igen mig i. Min hjärna är skev. Sned och inte riktigt vriden. Skruvad åt fel håll. Det är inte det att jag är dum, för det är jag inte. Jag bara fattar mig inte på vissa saker. Matematik är för mig helt obegripligt. Jag behöver miniräknare för att räkna ut 1+1 och då rör jag till siffrorna så att det blir fel ändå. Pengar är något man använder. Punkt slut. Oavsett om man har dem eller inte. Jag förstår mig inte på tid. Jag kan för mitt liv inte beräkna tidsåtgången till något.

Men dum är jag ju inte. Mina betyg var om inte bra så hyffsade för en som knappt satte sin fot i skolan sista året. På högskolan briljerade jag. Men det är lätt att göra det på högskola om man har förmågan att ordbajsa och den konsten behärskar jag in till sista kommatecknet. Jag kunde prata bort en hel dag om det var så. När vi hade hemtenta satte jag mig allt för ofta sista dagen och skrev ihop något som lärarna sedan höjde på ögonbrynen åt och skrev ”utmärkt” på.

Men återigen. Jag har inget som helst sinne för det subtila. Ändå kan jag känna av minsta doft av stämning i ett rum när jag går in i det. Sen blir jag som en elefant i en porslinsaffär. Säger saker man absolut inte får säga, opassande skämt, ja hela boken om de maniska människorna i vår värld. En kollega frågade en gång ”har du inga spärrar, du gör ju som du vill?Nä, jag har nog inte det verkar det som.

Men nu har jag ju papper på att jag inte har det. Så nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan röka inne på vårdcentralen om jag vill. För jag är ju sned, skev i skallen. De slänger visserligen ut mig, men med ett beklagande.

Alltså, missförstå mig rätt, jag skulle inte röka inne på vårdcentralen. Det skulle verka ohyffsat, helt knasig är jag inte. Men ändå. En viss del av en människa måste få vara megalomisk. Hur ska man annars leva? Känna sig liten och fånig hela tiden?

Nä tack.

 

Det är inte jag som ser ner på er, det är ni som ser upp på mig.

 

 





Sånger av förvirring

15 01 2011

Positron Emission Tomography Research

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Varje människa har en form av ventil. Sen finns det de som stänger till den och de blir sjuka. Så gjorde jag i många år. Stängde den och låtsades inte ens om den. Min ventil är skrivandet och nu för tiden är det min vän bloggen. För jag säger vän. Den är som en levande person där jag får hälla ut alla de färger i mig som jag inte önskar bära på. Sen kan jag knata vidare och se glad ut igen. Spela det där spelet som folk förväntar sig att man ska spela. Ingen vill se en vuxen man som gråter på busstorget liksom.

Så igår blandade jag noga allt jag behövde hälla ur mig och ute är det nu. Borta. Nä, det är det ju inte så klart. Men lättare att handskas med nu när min ADHD-skeva hjärna fått den ordning på saker som den så väl behöver. Man kan säga att jag katalogiserat mina känslor.

Så idag är det dags att fylla på med känslor istället. För det är ju så det är. Livet bjuder varje dag på en massa känslor och tankar man ska förhålla sig till, förstå och handskas med. Är man dessutom bipolär med då så blir det som att åka berg och dalbana utan att sitta i någon trygg vagn med säkerhetsbom. Man får bara hänga med och se glad ut, eller som jag gör, se glad ut och skriva ledset och leva rätt så gott.

För det är ju lite så. Har man riktigt tur så får man lägga sig i sin säng på kvällen och se tillbaka på dagen och tänka, ”DET var en riktigt jävla bra dag”.

 

En som ALLTID är glad 🙂

 

 

 





Brev till de gudar jag inte tror på

14 01 2011

Vore-faldne

Image via Wikipedia

Jag önskar att jag inte vore så jävla trasig och skruvad och sned i skallen, jag önskar att jag inte vore så medvetet omedvetet elak, inte så fylld av aggression. Jag önskar att jag själv visste när jag briserar och faller isär. Jag önskar, så innerligt och så ärligt att jag inte gjort en del av de kvinnor som älskat mig så illa att de avskyr mig. Jag önskar lika innerligt att en del kvinnor jag älskat så mycket gjort mig så illa att jag i min tur avskyr dem, henne.

Jag önskar att jag kunde vara ett bättre stöd för ♥Den vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och jag önskar av hela det som är jag att jag inte kommer fucka upp den relationen med.

Jag önskar att jag inte svikit och övergivit mina barn som jag gjort. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan reparera allt det sveket.

Jag önskar att allt som jag består av att jag inte vore en missbrukare som inte kan hålla sig från att göra allt för mycket, allt och allt igen. Röka, dricka kaffe, dricka alkohol, skriva, läsa, promenara eller äta eller sova. Allt gör jag för mycket. Allt jag gör blir för mycket. En kvinna sade en gång till mig att jag är så mycket. Senare i vår relation sade hon att jag var för mycket. Jag önskar att jag inte vore allt det jag är.

Jag önskar jag kunde handskas med pengar. Jag önskar jag kunde handskas med vänner. Jag önskar jag kunde handskas med sanning och konsekvens. Jag önskar att jag inte vore bipolär eller att jag inte hade sån klockren ADHD.

Jag vill vara frisk. Jag vill vara som många andra. Gå till ett jobb jag trivs med och komma hem och inte vara fylld av ilska och trötthet och skälla på allt och alla. Jag önskar jag kunde aktivera min hund med. Klappa min katt mer.

Jag önskar att jag kunde få vakna en enda morgon pigg.

Jag önskar ibland. Att. Jag. Inte. Vore. Jag.

 

Innan jag visste vad jag skulle behöva vara.

 

 

En man lika vilsen som jag som skrek på HJÄLP och folk trodde bara han var rolig. Känner igen det där!





Visa angående skrivandet

14 01 2011

Löpsedel för Afton-Tidningen 29 april 1910, då...

Image via Wikipedia

Jag upprepar ju, likt en papegoja, att jag alltid skrivit. Nå, nu har jag funnit lite av det jag skrev som 17-åring, då när jag jobbade på gummifabriken. På rasterna och mellan rasterna och medan jag jobbade i det monotona labbet skrev jag på de lappar man skulle ha för att skriva upp provresultaten. Jag har hittat de där arken och finner att jag skrev om döden mest hela tiden.

Försökte finna mina ämnen och mitt språk. Det är inte vad det blev, språket. Jag har ett annat nu, ett som är mitt på allvar. Men då letade jag. Här följer lite av det jag skrev.

”En gång gick jag under den blå stekskyn, gick medan stolen brände mina sulor. En hundviftar på svansen åt mina glada språng. Åt höger en avgrund så djup som en nagel, rakt upp min kam. Jag gick på stormiga hav för att möta mitt öde. Ett öde rum i mitt hjärta. Hej du, en tröst i mitt öra. Varifrån denna bröst koma ifrån, en stilla funderande fundering”

 

”En bulle så söt, en hel tallrik gröt, du till vänster, en katt till höger. Ett språng i en gränd, en lampa som är tänd. Himmel uppåt, jorden neråt. Ett nystädat rum, en onyanserat brum. Du jämte mig och jag sitter här, bredvid dig.”

 

”Kasta ditt liv i ett frysskåp min vän, Kasta dig handlöst , men ej i graven än min vän. För det är du ej redo än. Släng dina skor i en låda kamrat. Släng dina tankar, dina ord, ditt prat. Du gnäller och gnatar var dag min vän. Skäller och tjatar så trogen igen. Men nu är du död, ända till slut. Själen har löst sin hårdaste knut.”

 

”Ruttna du gamle man, ruttna som en gam. Ett päron i träden, en katt som är stum och jag som är dum. Rummelidum, så dum. En mask kan krypa, dig vill jag strypa”

För helvete, jag höll på med rim. Jag avskyr rim. Men så var det då. Det roade mig att skriva, bara låta bokstäver falla ihop och falla isär. Men som 17-åring har man sällan något att berätta. Jag hade det inte i alla fall. Förutom att jag visst var ofantligt arg och fylld med ångest. Men det visste jag ju inte om då. Det bra pös ut på pappret.

Det är givetvis ren dynga det jag skrev. Medvetna stavningsfel som att skriva bröst i stället för tröst och tröst istället för röst och allt däremellan och dumma idéer om att solen kan värma skosulor. Men någonstans där finner jag att jag redan då borde förstått att jag var mig själv. Att jag redan då borde sett resan jag skulle göra. Jag inser att någon läkare redan då skulle gett mig diagnosen bokstavsbarn och jag inser att jag förspillt en massa år på att vara arg.

Så nu skriver jag fan så mycket bättre. Även om medvetna stavfel fortfarande roar mig, det gör de.

 

En liten man som ville bli poet men arbetade på gummifabrik.

 

 





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Mitt i skrivkrampen.

7 01 2011

Picture taken by myself of my Adderall prescri...

Image via Wikipedia

Jag har tappat min penna. Även fast jag sker och söker överallt där den kan tänkas finnas finner jag den inte. Den är borta och jag gråter inombords eftersom alla tankar, alla de där som trängs hos en person som mig, bråkar med varandra och inte har den där luckan ut mot världen som de brukar kunna smita ut genom.

Det har aldrig skett tidigare. Att jag fått skrivkramp. Eller ordkramp. Det brukar forsa ur mig, porla som en nysmält vårbäck. Nu stannar de kvar inom mig och allt jag försöker skriva blir bara skit och pannkaka. Ett enda stort sändningsavbrott, ett mentalt myrornas krig. Tanketrängseln och den lilla motorn i bröstet på mig surrar allt högre, ger mig ingen ro. Jag sänker mig själv, däckar mig själv, med mediciner så att jag till slut sover så hårt att jag inte skulle märka om taket ramlade ner.

Mina nya diagnoser, bipolär och ADHD eller om det är ADD, det är visst inte bestämt än, gör att jag blir sittande samtidigt som jag far omkring som en dåre för att finna meningen med livet. Min vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ är långt bort, i sin stad och jag längtar efter henne och hon säger att hon längtar efter mig. Det gör mig glad och lycklig, samtidigt som det gör ont. Hon försöker hjälpa mig mot min skrivkramp så hon har gett mig fem ord som jag måste skriva i en text plus ett ämne att skriva om. Jag hoppas det kommer funka, jag ska ge det ett försök i eftermiddag.

Mitt hem behöver städas. Igår ägnade jag hela dagen åt att tvätta. Det var maskin efter maskin med smutsvatten som flöt ut och ner genom avloppet. Min smuts, min hud och mina djurs fällda hår. Idag ska jag försöka göra det samma med hemmet. Lyfta bort och ut allt som stör min sinnesro. För det är ju lite så. Är det kaos inombords så behöver man ordning och reda omkring sig annars faller hela livet ner i en spiral av upplösning till stoft.

Men först ska jag ut med jycken på en promenad, bara för att både jag och hon behöver det. Att strosa och fundera och klura ut svaren på svåra frågor, de egna svaren alltså, är rogivande. Det är bättre än alla rus i världen och det sista jag behöver i den här världen är köpta rus. Alko-hålet är djupt och när man väl ramlat ner i det är det så förbannat svårt att klättra upp igen. Just idag vill jag inte falla. Idag vill jag tiga som en heliumfylld ballong. Sväva upp bland de blyertsgrå molnen och upp ännu högre, ovanför alla vill jag flyga i lugn och ro.

”Sen jag börjat ta min medicin Gråter jag inte nåt mera Sorgen är kvar, den står där med ett flin Men bekommer mej inte nåt mera Fast jag börjat ta min medicin Står väggarna kvar lika gråa Samma flugor i fönstret och samma gardin Samma TV och samma hallåa TV-hallåa, hallå i din burk Du talar fast ingen dej svarar Och jag tittar på för att slippa ha mörkt Så länge nu sändningen varar Hon lova mej kärlek och solsken och sång I realtid och färg och i 3D Men aldrig just nu och jämnt nästa gång Det var då som jag skulle få se det Hon lova mej kärlek och solsken och bot Emot längtan och sorgen i kroppen Men det var som om löftena blev till ett hot Som att klättra men aldrig nå toppenSå nu har jag tagit min medicin Och har frid med min sorg och min TV Dagar och nätter går som en maskin Och jag sitter och tittar här breve.”

Stefan sundström.






I väntan på omfamningen

1 01 2011

Karl Marx’s grave, motherfuckers!

Image by Mike Monteiro via Flickr

När jag vaknade var solen redan på väg ner under skogsbrynet på andra sidan Viskan. Vi var uppe länge igår, jag och Dipp. Katten sov som vanligt mellan varven, men själv så låg jag och läste till klockan 4 och Dipp tuggade på ett av alla sina ben. Sista gången vi var ute var vid halv 4 på morgonen. Det hade regnat, som ett hån mot vintern. Natten var svart och alla raketer och människor hade slocknat. Kanske var det en vacker stund i mitt liv, men den där oron som jag hade hela dagen igår satt som en sjukdomshärd i magen på mig.

Idag har jag inte gjort något alls. Bara såsat omkring i min morgonrock. Man får göra det på nyårsdagen. Det är kallt och jag fryser, vill helst in under en varm dusch, men får väl ta Dipp på en promenad innan jag gör det. Igår klarade hon raketer och smällare bra, men lite orolig blev hon allt när det smällde som mest. Men vem blir inte det när himlen helt plötsligt börjar brinna och sprängas i bitar?

Det kommer bli en tidig kväll idag tror jag. Tröttheten som slagit rot i mig kräver sömn. Eller i alla fall att jag lägger mig på soffan och tittar på en film eller något liknande. Men just nu sitter jag och tittar på den nya digitala fotoramen som står på min sideboard. Fantastiskt egentligen, att man kan lägga över sina kort på ett minneskort och sedan rullar de runt i tur och ordning. Vem kunde drömt om en sådan sak för bara tio år sedan? Bilder på kvinnan jag älskar varvas med bilder på mina föräldrar, mina barn, mina djur och lite annat som faller mitt estetiska öga i smaken. Men just nu måste jag erkänna att bilderna på kvinnan är de jag mest tittar på ♥. Ett pirr i både hjärta och hjärna och i den dunkla drift som från början är till för att vi skall reproducera oss, vi människor.

Men varför sitta här och fundera när man kan klä på sig jacka och skor och ge sig ut i världen för att låta Dipp njuta lite av friheten jag portionerar ut i hennes liv? Det finns ingen bra anledning så jag reser mig väl upp och tittar till världen utanför. Vissa saker kvarstår ändå, vart man än är, saker som kärleken eller Försäkringskassans nya hårda regler eller Kronofogdens skoningslösa jakt på mig så att jag aldrig får en skuggan av en chans att betala tillbaka och göra rätt för mig. Då kostar inte en promenad att jävla öre.





Cecilija, Hanna, den Underbara, låt mig kyssa dig.

1 01 2011

Buried machinery in barn lot in Dallas, South ...

Image via Wikipedia

Man söker hela sin tid, alla sekunder och alla minuter och alla måltider och alla sina stunder när man sover för att finna den man är en spegelbild av. Den finner man aldrig. Men däremot kan man finna, vinna, någon som delar det mesta som är man själv. Jag har gjort så. Efter alla dessa dikeskörningar, alla dessa krascher rakt in i bergväggar.

Kära älskade Hanna Cecilija den Underbara.

 

There’s a place in the sun
For anyone who has the will to chase one..AND I
I think I’ve found mine
Yes, I do believe I have found mine

So, close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

I’ve zig-zagged all over America and I cannot find a safety haven
Say, would you let me cry on your shoulder
I’ve heard that you’ll try anything twice

Close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

But then you open your eyes and you see someone that you physically despise
But my heart is open, my heart is open to you.

 






Confront what you are afraid of

22 12 2010

Human heart. Picture taken during autopsy.

Image via Wikipedia

En gång väntade jag på framtiden. Jag väntade mig sönder. Trasig låg jag och väntade på att framtiden skulle komma och rädda mig från mig själv. Från alla tankar och känslor som jag inte kunde förstå eller handskas med. Då trodde jag att alla hade sådana trassel i skallen och att det var jag som var svag som inte kunde reda ut det. Då lade jag mig ner och försökte dö sakta. Inget hände, men framtiden kom heller inte. Inget hände och inget hände igen. Gång på gång hände precis ingenting, allt medan jag väntade.

Nu vet jag ju bättre. Nu vet jag att alla inte alls har den där trasselsudden i skallen eller den lilla motorn som hela tiden surrar i bröstet. Bipolär och ADHD. Jag har blivit en bokstavsunge. På äldre dagar. Fast jag vet ju att det alltid varit så. Det var bara ingen som såg och förstod. Inte ens jag själv. Framtiden kom aldrig till mig. Men nu har jag lärt mig, jag vet ju bättre nu. Jag har lärt mig att greppa framtiden. Framtiden är nu. Jag äger den, att störa eller rubba eller förstöra eller vårda. Jag väljer vårda. Nu när jag vet bättre. Trasselsudden ska rätas ut och bli begriplig och då kommer jag stå rak och klara mig själv.

Konfrontera det jag är rädd för.

Så jag ligger inte längre och väntar. På något eller någon. När jag ligger så är det för att sova sked bredvid min hund Dipp medan katten, Chips, sover på min kudde. Vi väntar inte på framtiden längre. Vi vet vart vi har den. Här.

Armed with wealth and good health
The best of health
In the future when all’s well
I will lie down and be counted
In the future when all’s well

I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all’s well
Confront what you are afraid of
In the future when all’s well

Every day I play a sad game called
In the future when all’s well
Living longer than I had intended
Something must have gone… right!

I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all’s well
Confront what you are afraid of
In the future when all’s well

Hold me closely if your will allows it
In the future when all’s well
Head of ???? till I can barely stand it
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long sleep









%d bloggare gillar detta: