Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.

Annonser




Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Någonstans måste man börja.

16 01 2011

Idag är en ”borde-dag”. En sådan när jag borde ta tag i saker och ting på ett manligt och bestämt sätt. Istället så kryssar jag mellan skräphögarna på golvet på min väg mellan kök och vardagsrum. Nu är det ju inte så att jag på något sätt har just högar med skräp på golvet. Riktigt så excentrisk är jag inte. Än. Men jycken har lekt lite väl glatt med två stycken papprör och nu är det papprörsbitar lite både här och var. Som jag borde ta bort. Men orka. Inte jag i all fall. Alltså kryssar jag vidare.

Men däremot måste jag väl ta mig ut i regnet för att rasta sagda hund. Annars blir det nog mer än pappersbitar på golvet och då måste jag ta tag i golven och då blir jag ju ännu tröttare än jag är redan från början och så har vi ett enda elände framför oss.

Men eftersom det är en borde-dag så kommer jag först dricka lite mer kaffe. Röka en cigarett. Ignorera röran på golvet.

Men sen. Jodu, det vill jag berätta. SEN ska jag sätta fart som en bisamråtta i en galen forskares labyrint. Fram med dammsugaren, bort med pappersbitarna. Dona och greja. Fixa och feja.

Eller så tittar jag bara på en film.

Papprsrörs-marodör.





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.





Rastlös jycke blir sömnig vovve.

27 12 2010

Vi är i lite otakt jag och min hund Dipp. När jag vill vila vill hon vara vild och vacker och när jag själv ställer mig upp för att ta världen med storm så ligger hon och bara funderar och filosoferar över världens tillstånd och är inte ens halvintresserad av att studsa omkring i friska luften. Kanske är det all rök här i morsans lägenhet som gör Dipp låg och rastlös på en och samma sak? Eller är det helt enkelt det att jag har en startsträcka på tio minuter för varje hjärtslag?

Så nu sätter jag mig igen. Låter hunden bli min täckmantel och anledning till att knappt röra mig alls. Inte kan jag yra omkring när hon sover liksom. Eller kan jag?





Passus

22 12 2010

Min hund är galen. Jag lovar. Galen säger jag. MAD I SAY. Hon studsar runt som om mitt vardagsrum vore ett fält på Flandern 1922. Öppet och vackert. Det där med sladdar till hårddiskar eller att soffor är i  vägen eller att grannarna under kan komma upp med varsin machete och döda mig på stört funderar hon inte på. Hon bara SKA ha godiset i den dyra plastbollen jag köpte på Apoteket av alla ställen. Den är snart uppäten tror jag.

SHE´S MAD I TELL YOU!!!!!

Inte bollen, men en chipspåse. Samma princip.





Det kunde börjat bättre

7 12 2010

Jag vaknade 4 folks. 4. Vem fan vaknar 4 om man inte är antingen galen eller brandman? Upp, äta frukost (jag som aldrig äter frukost) dricka kaffe, röka en cigg, duscha och klockjävlen är bara kvart i 6. Eftersom jag inte är brandman måste jag vara galen. Fast det var å andra sidan ingen nyhet men jag brukar ändå inte vakna 4. Sen följde en oerhört seg morgon och en förmiddag där hunden bland annat lyckades knöka sig in under soffan och låg där och gnydde för att hon för sitt liv inte förstod att man kan krypa ut där man kröp in. När hon sedan bet av ljudsladden till datorn så tappade jag tålamodet och gastade om att hundstackaren skulle komma ut från under soffan med en gång så skulle vi göra upp det här en gång för sista gången.

Givetvis lugnade jag ner mig rätt snabbt, lyfte på soffhelvetet varvid hunden kröp fram och såg ut som att jag var en ovanligt elak figur som inte lät henne bita sönder sladdar lite hur som helst.

Men, en promenad senare så är allt lugnt. Eller nått. Förutom att jag vill sova. Men det kan jag ju inte, för då kan jag inte sova i kväll. Håhåjaja. Ibland blir jag sådär hederligt jäkla trött på tillvaron som aldrig kan låta en gå omkring och vara guldskimrande hela tiden.








%d bloggare gillar detta: