Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.





Jag sjunger min sång

5 12 2010

Motilal Nehru, d. 1931, freedom fighter and fa...

Image via Wikipedia

Mitt liv är en countrysång. Det har nog alltid varit det, men jag har bara inte vetat om det. Sådär melankolisk och klagande, svepande och lagom sorglig. Idag vaknade jag utvilad och trött. Såg fram mot en kopp kaffe, en cigarett, tidningen och sitta och klappa Dipp, hunden. Det är konstigt, jag har alltid älskat den jycken, sedan första sekund jag såg henne. Nu älskar jag henne ännu mer, eftersom Cecilija tycker så mycket om henne. Det är som ett gemensamt barn. Dipp tröstar och lyfter och glädjer och är varm och mjuk och ivrig och hysterisk och man kan inte annat än tycka om henne. Hon är godheten personifierad. Hon har goda ögon. Vackra, bruna, snälla.

Katten ligger i fönstret och värmer sig ovanför elementen. Även hon tycker om Dipp, i alla fall står hon ut med henne. Min katt, Chips, som varit med mig på den här sällsamma resan från att vara en man på uppåtgående, en stigande stjärna, till den totala kraschen. Hon har legat bredvid mig på nätterna och inte krävt mer än lite mat och min kroppsvärme. Utan den katten vore jag nog fan död. Hon har hela tiden funnits där. Nu har jag henne, jag har Dipp, jag har Cecilija och framför allt har jag mina barn. Jag är en stjärna på uppåtgående igen. Jag är rikare än den allra mest förmögna människan i världen.

Mitt som jag skriver så ringer Cecilija. Vi pratar och jag fylls av den där märkliga känslan av att aldrig vilja sluta höra hennes röst. Det är märkligt eftersom jag är en man som älskar min egen röst. Att jag lyssnar är ovanligt, jag bara kör över, som en ångvält. Nu lyssnar jag och njuter av hennes tankar och ord. Hon är en konstnär precis som jag är. En bohem precis som jag är. En fri själ precis som jag är. Ett freak precis som jag är. Vacker, så otroligt vacker, precis som jag inte är. Jag har aldrig suttit och pratat med en vackrare människa. Inte på riktigt. Hon är genuin vacker. Utan smink och utan fixat hår. Som en ung flicka trots att hon är 38 år. Med en kropp som en gudinna. Min första tanke när vi började prata var att tösen driver med mig. Hon kan aldrig vara intresserad av en sådan människa som mig. Men det är hon. Hon älskar mig och jag har mest tur i hela jävla världen. För det handlar om att jag har tur, det ligger ingen skicklighet bakom det hela, inga spel. Bara ren tur och jag får se mig själv som välsignad.

Så livet är gott. Jag ska gå ut med jycken i snön. Hjälpa henne att leka i skogen, öva gå fin på vägen och sedan kommer vi in från kylan och möter katten.

Någon som slog mig igår när jag satt och skrev. För skrivandet handlar om ren terapi, alltså skrivandet på bloggen, inte det andra skrivandet, det är på blodigt allvar. Men här är det terapi. Det som jag kom på var att jag gnäller ju fan även när jag har det bra. Det får jag sluta med. För min egen skull. För mina barns skull. För Cecilijas skull. För alla människor runt om kring mig. Gnäll är bra ibland. Men när man fastnat i ett mönster får man allt bryta sig loss. Så jag bryter väl då.

 

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I have to live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

 





Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.





Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.





Uppe från hålet, uppe i världen

19 07 2010

Katten också. Min katt är försvunnen, har gått upp i rök. Troligen har hon hoppat eller ramlat ner från köksfönstret när hunden Dipp jagat henne. Så jag har gått igenom hela lägenheten, öppnat vartenda litet skåp och varje liten låda för att finna katten. Jag har gått igenom hela gården, stoppat skallen i varje buske och ropat på Chips, som hon heter. Förövrigt har redan några fejanvänner sagt sig tycka synen borde utgöra ett vitt mått av humor, en karl som står med skallen i buskarna och ropar på Chips. Men sånt är mitt liv.

Idag är det stora dagen på månaden. Mina pengar ramlar ner över mig i rika mått. Så idag ska några av mina vänner hjälpa mig att storhandla. Det är nog första gången sedan 2006 jag gjort något sådant. Det har blivit dagliga inköp av precis det som behövs för stunden. I det läget, när man dessutom handlar i den rövarprissatta affären i Viskafors så ramlar pengarna lätt iväg. Men nu jäklar ska jag fylla förråden. I en billig affär. Hela 3200 kronor har jag att handla för. Eller det är ju inte riktig sant, då är visserligen hyran betald men inga andra räkningar. Men nog borde jag kunna handla för 1500 i alla fall och det är inte så illa det heller.

Nog om detta kverulantiska. Livet leker återigen, eller är åtminstone stabilt och gott.

Chips igår någon timma innan hon försvann





Meningslösa självklarheter

17 07 2010

Jag låter det förflutna vara glömt. Tänker blott på morgondagen. Dagen som är idag tänker jag inte så mycket på. Den får förbli något att ta sig igenom. En svacka är till för att samla vatten i och det behöver man när man står på toppen, tänker jag. Kanske var det lite för bra, det som var, men det var mitt och jag kan återfå det igen.

Det är en förfärlig tur jag har min WoBWorld att glida in i. Här kan jag leva mitt i smärtan så att livet ter sig en smula bättre när jag glider ut igen. Kanske skulle man äta något? På tal om inget liksom.

Har varit ute med jycken, sen lade hon sig bredvid mig i sängen. Katten hoppade upp och fan ta tillvaron men det var perfekt. Som en dröm. Varma kroppar bredvid mig. Varma som svalkande vindar. De följer mig genom livet, de där två. Pigga, glada ögon som betraktar vad jag gör eller inte gör. Jo, jag är nog hungrig förresten.

Så om regnet bara slutar falla så ska jag till skogen för att lägga ett spår åt tösen, hunden. Se henne leta och söka efter doften från mina skor och kanske en godisbit här och var. Följa den oranga linan.

Det ska bli gott, skönt, avkopplande och underbart.

Nu ska jag nog äta. Tror jag.





Väntar

18 06 2010

Vi väntar. Väntar på yngsta sonen. Väntar på vännerna. Väntar på att åka till Ullared för att köpa hundsaker. Det är billigt där. Jättebilligt. Jag ska även köpa balkongmöbler. Livet är på topp. Jag är så långt ifrån de där dagarna när jag satt i en kal lägenhet och väntade på döden. Nu lever jag i ett hem med min katt och min hund och tänker på att smycka balkongen. Så märkligt allt är egentligen. Att ett slut kan betyda en början.

Jag borde nog städa lite men jag struntar i det. Det hinns med senare, någon annan gång. Istället tar jag en kopp kaffe till och njuter av livet och tillvaron. För att jag kan, för att jag vill. Röker för att jag än så länge måste. Men kanske kommer jag en dag sluta. Igen. Jag har ju gjort det en gång innan. I 10 år rökte jag inte mer än några ströcigg vid fester. Men så en dag köpte jag ett paket på en helgsemester och nu sitter jag här och ser mina ynka penningar gå upp i rök och försvinna. Så dumt. Så onödigt. Så farligt.

Det finns saker att ta tag i. Rökandet. Öldrickandet. Vikten. Den totala bristen på annan motion än att gå på promenader med hunden. Det känns som att allt det självdestruktiva jag ägnat mig åt i ett helt liv får ge sig nu. Vika undan. Jag söker inte längre döden. Trivs inte längre i dess närvaro. Jag vill leva och leva länge. Länge, väldigt länge. Bli en gammal gubbe som sitter vid sitt köksbord klockan 5 på morgonen och ser solen gå upp. Med en kopp varm kaffe på bordet och en snus under läppen. Stånka när jag byter sand i kattlådan och tjoffsa när jag böjer mig ned för att plocka upp en pinne åt hunden att jaga.

Det blir ju inte samma hund eller katt som jag har nu. Men andra, ännu ej födda. Jag vill uppleva det där. Så jag får väl börja ta tag i allt det där självdestruktiva och börja ägna mig åt självuppbyggande saker. Låta kroppen finna min ålder istället för att jaga slutet.

Så vi väntar.

Dipp får tuppjuck i skogen 🙂








%d bloggare gillar detta: