Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.





Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Någonstans måste man börja.

16 01 2011

Idag är en ”borde-dag”. En sådan när jag borde ta tag i saker och ting på ett manligt och bestämt sätt. Istället så kryssar jag mellan skräphögarna på golvet på min väg mellan kök och vardagsrum. Nu är det ju inte så att jag på något sätt har just högar med skräp på golvet. Riktigt så excentrisk är jag inte. Än. Men jycken har lekt lite väl glatt med två stycken papprör och nu är det papprörsbitar lite både här och var. Som jag borde ta bort. Men orka. Inte jag i all fall. Alltså kryssar jag vidare.

Men däremot måste jag väl ta mig ut i regnet för att rasta sagda hund. Annars blir det nog mer än pappersbitar på golvet och då måste jag ta tag i golven och då blir jag ju ännu tröttare än jag är redan från början och så har vi ett enda elände framför oss.

Men eftersom det är en borde-dag så kommer jag först dricka lite mer kaffe. Röka en cigarett. Ignorera röran på golvet.

Men sen. Jodu, det vill jag berätta. SEN ska jag sätta fart som en bisamråtta i en galen forskares labyrint. Fram med dammsugaren, bort med pappersbitarna. Dona och greja. Fixa och feja.

Eller så tittar jag bara på en film.

Papprsrörs-marodör.





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.





Rastlös jycke blir sömnig vovve.

27 12 2010

Vi är i lite otakt jag och min hund Dipp. När jag vill vila vill hon vara vild och vacker och när jag själv ställer mig upp för att ta världen med storm så ligger hon och bara funderar och filosoferar över världens tillstånd och är inte ens halvintresserad av att studsa omkring i friska luften. Kanske är det all rök här i morsans lägenhet som gör Dipp låg och rastlös på en och samma sak? Eller är det helt enkelt det att jag har en startsträcka på tio minuter för varje hjärtslag?

Så nu sätter jag mig igen. Låter hunden bli min täckmantel och anledning till att knappt röra mig alls. Inte kan jag yra omkring när hon sover liksom. Eller kan jag?





Passus

22 12 2010

Min hund är galen. Jag lovar. Galen säger jag. MAD I SAY. Hon studsar runt som om mitt vardagsrum vore ett fält på Flandern 1922. Öppet och vackert. Det där med sladdar till hårddiskar eller att soffor är i  vägen eller att grannarna under kan komma upp med varsin machete och döda mig på stört funderar hon inte på. Hon bara SKA ha godiset i den dyra plastbollen jag köpte på Apoteket av alla ställen. Den är snart uppäten tror jag.

SHE´S MAD I TELL YOU!!!!!

Inte bollen, men en chipspåse. Samma princip.





Det kunde börjat bättre

7 12 2010

Jag vaknade 4 folks. 4. Vem fan vaknar 4 om man inte är antingen galen eller brandman? Upp, äta frukost (jag som aldrig äter frukost) dricka kaffe, röka en cigg, duscha och klockjävlen är bara kvart i 6. Eftersom jag inte är brandman måste jag vara galen. Fast det var å andra sidan ingen nyhet men jag brukar ändå inte vakna 4. Sen följde en oerhört seg morgon och en förmiddag där hunden bland annat lyckades knöka sig in under soffan och låg där och gnydde för att hon för sitt liv inte förstod att man kan krypa ut där man kröp in. När hon sedan bet av ljudsladden till datorn så tappade jag tålamodet och gastade om att hundstackaren skulle komma ut från under soffan med en gång så skulle vi göra upp det här en gång för sista gången.

Givetvis lugnade jag ner mig rätt snabbt, lyfte på soffhelvetet varvid hunden kröp fram och såg ut som att jag var en ovanligt elak figur som inte lät henne bita sönder sladdar lite hur som helst.

Men, en promenad senare så är allt lugnt. Eller nått. Förutom att jag vill sova. Men det kan jag ju inte, för då kan jag inte sova i kväll. Håhåjaja. Ibland blir jag sådär hederligt jäkla trött på tillvaron som aldrig kan låta en gå omkring och vara guldskimrande hela tiden.





Jag sjunger min sång

5 12 2010

Motilal Nehru, d. 1931, freedom fighter and fa...

Image via Wikipedia

Mitt liv är en countrysång. Det har nog alltid varit det, men jag har bara inte vetat om det. Sådär melankolisk och klagande, svepande och lagom sorglig. Idag vaknade jag utvilad och trött. Såg fram mot en kopp kaffe, en cigarett, tidningen och sitta och klappa Dipp, hunden. Det är konstigt, jag har alltid älskat den jycken, sedan första sekund jag såg henne. Nu älskar jag henne ännu mer, eftersom Cecilija tycker så mycket om henne. Det är som ett gemensamt barn. Dipp tröstar och lyfter och glädjer och är varm och mjuk och ivrig och hysterisk och man kan inte annat än tycka om henne. Hon är godheten personifierad. Hon har goda ögon. Vackra, bruna, snälla.

Katten ligger i fönstret och värmer sig ovanför elementen. Även hon tycker om Dipp, i alla fall står hon ut med henne. Min katt, Chips, som varit med mig på den här sällsamma resan från att vara en man på uppåtgående, en stigande stjärna, till den totala kraschen. Hon har legat bredvid mig på nätterna och inte krävt mer än lite mat och min kroppsvärme. Utan den katten vore jag nog fan död. Hon har hela tiden funnits där. Nu har jag henne, jag har Dipp, jag har Cecilija och framför allt har jag mina barn. Jag är en stjärna på uppåtgående igen. Jag är rikare än den allra mest förmögna människan i världen.

Mitt som jag skriver så ringer Cecilija. Vi pratar och jag fylls av den där märkliga känslan av att aldrig vilja sluta höra hennes röst. Det är märkligt eftersom jag är en man som älskar min egen röst. Att jag lyssnar är ovanligt, jag bara kör över, som en ångvält. Nu lyssnar jag och njuter av hennes tankar och ord. Hon är en konstnär precis som jag är. En bohem precis som jag är. En fri själ precis som jag är. Ett freak precis som jag är. Vacker, så otroligt vacker, precis som jag inte är. Jag har aldrig suttit och pratat med en vackrare människa. Inte på riktigt. Hon är genuin vacker. Utan smink och utan fixat hår. Som en ung flicka trots att hon är 38 år. Med en kropp som en gudinna. Min första tanke när vi började prata var att tösen driver med mig. Hon kan aldrig vara intresserad av en sådan människa som mig. Men det är hon. Hon älskar mig och jag har mest tur i hela jävla världen. För det handlar om att jag har tur, det ligger ingen skicklighet bakom det hela, inga spel. Bara ren tur och jag får se mig själv som välsignad.

Så livet är gott. Jag ska gå ut med jycken i snön. Hjälpa henne att leka i skogen, öva gå fin på vägen och sedan kommer vi in från kylan och möter katten.

Någon som slog mig igår när jag satt och skrev. För skrivandet handlar om ren terapi, alltså skrivandet på bloggen, inte det andra skrivandet, det är på blodigt allvar. Men här är det terapi. Det som jag kom på var att jag gnäller ju fan även när jag har det bra. Det får jag sluta med. För min egen skull. För mina barns skull. För Cecilijas skull. För alla människor runt om kring mig. Gnäll är bra ibland. Men när man fastnat i ett mönster får man allt bryta sig loss. Så jag bryter väl då.

 

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I have to live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

 





Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.





Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.





Åldrandets terapi

19 07 2010

Det var då väldans vad allt ska vara krångligt vissa dagar. Kanske inte just idag även om saker och ting inte flyter som jag vill de ska göra. Men ändå. Man knatar till affären och blir dyngsur av svett och sedan sitter man i hemmet och fryser. Fast det är varmt. Ingen ordning alls. Men jag fick mina cigg i alla fall. Även fast jag nu ska sluta. Hade jag tänkt. Igen. Fasen ta det där paketet jag köpte i Göteborg 2006. Efter att ha varit rökfri i 10 år går jag på en sådan lätt grej. Så fånigt.

Men nu är det som det är, det piper och rosslar i bröstet så jag har liksom kommit till vägs ände med det där känner jag. Det är inte trevligt att behöva inhalera en massa dyra mediciner egentligen helt i onödan. Det kostar mig pengar, det kostar samhället pengar och ingen får tillbaka en spänn av de där stålarna. Det är bara att inse att man är 40 och inte klarar samma saker som man gjorde när man var 20. En bakfylla tar fan 5 dagar att återhämta sig ifrån, något som tog 3 minuter när man var 18.

Fasen, kroppen förfaller och jag låter den falla. Så dumt. Inte för att jag någonsin kommer bli någon motionsfanatiker, det vet jag, jag har faktiskt motionerat i mina yngre dagar men jag fattade aldrig vad folk pratade om som mådde sååååååå bra av det där. Alla är vi olika kan jag tänka. Låt oss vara det tänker jag sedan. Men som sagt, man behöver ju inte bränna sitt egna ljus i micron liksom.

Tur jag har jycken. Då måste jag ut i skog och mark och på promenader och då känns det inte alls som motion, bara en väldigt trevlig stund.

Men innan jag gör något drastiskt ska jag ta en cigg och njuta av livet lite. Medan jag fortfarande har kvar det.

Även hundar gillar soffan 🙂





Uppe från hålet, uppe i världen

19 07 2010

Katten också. Min katt är försvunnen, har gått upp i rök. Troligen har hon hoppat eller ramlat ner från köksfönstret när hunden Dipp jagat henne. Så jag har gått igenom hela lägenheten, öppnat vartenda litet skåp och varje liten låda för att finna katten. Jag har gått igenom hela gården, stoppat skallen i varje buske och ropat på Chips, som hon heter. Förövrigt har redan några fejanvänner sagt sig tycka synen borde utgöra ett vitt mått av humor, en karl som står med skallen i buskarna och ropar på Chips. Men sånt är mitt liv.

Idag är det stora dagen på månaden. Mina pengar ramlar ner över mig i rika mått. Så idag ska några av mina vänner hjälpa mig att storhandla. Det är nog första gången sedan 2006 jag gjort något sådant. Det har blivit dagliga inköp av precis det som behövs för stunden. I det läget, när man dessutom handlar i den rövarprissatta affären i Viskafors så ramlar pengarna lätt iväg. Men nu jäklar ska jag fylla förråden. I en billig affär. Hela 3200 kronor har jag att handla för. Eller det är ju inte riktig sant, då är visserligen hyran betald men inga andra räkningar. Men nog borde jag kunna handla för 1500 i alla fall och det är inte så illa det heller.

Nog om detta kverulantiska. Livet leker återigen, eller är åtminstone stabilt och gott.

Chips igår någon timma innan hon försvann





Meningslösa självklarheter

17 07 2010

Jag låter det förflutna vara glömt. Tänker blott på morgondagen. Dagen som är idag tänker jag inte så mycket på. Den får förbli något att ta sig igenom. En svacka är till för att samla vatten i och det behöver man när man står på toppen, tänker jag. Kanske var det lite för bra, det som var, men det var mitt och jag kan återfå det igen.

Det är en förfärlig tur jag har min WoBWorld att glida in i. Här kan jag leva mitt i smärtan så att livet ter sig en smula bättre när jag glider ut igen. Kanske skulle man äta något? På tal om inget liksom.

Har varit ute med jycken, sen lade hon sig bredvid mig i sängen. Katten hoppade upp och fan ta tillvaron men det var perfekt. Som en dröm. Varma kroppar bredvid mig. Varma som svalkande vindar. De följer mig genom livet, de där två. Pigga, glada ögon som betraktar vad jag gör eller inte gör. Jo, jag är nog hungrig förresten.

Så om regnet bara slutar falla så ska jag till skogen för att lägga ett spår åt tösen, hunden. Se henne leta och söka efter doften från mina skor och kanske en godisbit här och var. Följa den oranga linan.

Det ska bli gott, skönt, avkopplande och underbart.

Nu ska jag nog äta. Tror jag.





I tillvarons maskhål

4 07 2010

Nä läget är inte optimalt. Det är lite för klibbigt och svettigt och dunkande för att jag ska vara nöjd med tillvaron. Leda och otålighet och trötthet är de förhärskande tecknen i mitt tecken. Jag borde en massa men gör inget alls. Dåligt tålamod med den stackars hunden, inget alls med livet. Nu vill jag känna kraft och göra viktiga saker men känner endast kraftlöshet och gör inget alls.

Dipp, hunden, tappar sitt tuggben för tusende gånger från soffan ner på golvet med en mäktig duns och jag känner mest för att stilla strypa hundstackaren. Givetvis gör jag icke detta, men känslan är där. Givetvis är hon understimulerad och uttråkad. Givetvis borde jag aktivera henne, göra hennes dag glad och trötta ut henne. Men inget sker. 38,9 i feber är min ursäkt. Om man nu kan ursäkta sådant.

Jag dricker en väldig mängd med vatten men pinkar inte alls. Svettas som en gris och fryser. Halsen är tjock och svullen och jag vill helst bara sova, sova, sova. Men jag kan inte det. Så jag går ut på små mikropromenader med jycken, läser om hunddressyr och tvingar mina ögon att vara öppna trots allt grus i dem. Snyter mig då och då och inhalerar avsvällande läkemedel.

Fan vad jag gnäller. Jag ser det nu. Bara gnäll och gnäll.

Nä, en kopp kaffe och sedan ut i den molnbetäckta  världen. Ett varv runt kvarteret, den här gången åt andra hållet än förra gången, så att stackars Dipp får tänka till lite.

Over and out.





Väntar

18 06 2010

Vi väntar. Väntar på yngsta sonen. Väntar på vännerna. Väntar på att åka till Ullared för att köpa hundsaker. Det är billigt där. Jättebilligt. Jag ska även köpa balkongmöbler. Livet är på topp. Jag är så långt ifrån de där dagarna när jag satt i en kal lägenhet och väntade på döden. Nu lever jag i ett hem med min katt och min hund och tänker på att smycka balkongen. Så märkligt allt är egentligen. Att ett slut kan betyda en början.

Jag borde nog städa lite men jag struntar i det. Det hinns med senare, någon annan gång. Istället tar jag en kopp kaffe till och njuter av livet och tillvaron. För att jag kan, för att jag vill. Röker för att jag än så länge måste. Men kanske kommer jag en dag sluta. Igen. Jag har ju gjort det en gång innan. I 10 år rökte jag inte mer än några ströcigg vid fester. Men så en dag köpte jag ett paket på en helgsemester och nu sitter jag här och ser mina ynka penningar gå upp i rök och försvinna. Så dumt. Så onödigt. Så farligt.

Det finns saker att ta tag i. Rökandet. Öldrickandet. Vikten. Den totala bristen på annan motion än att gå på promenader med hunden. Det känns som att allt det självdestruktiva jag ägnat mig åt i ett helt liv får ge sig nu. Vika undan. Jag söker inte längre döden. Trivs inte längre i dess närvaro. Jag vill leva och leva länge. Länge, väldigt länge. Bli en gammal gubbe som sitter vid sitt köksbord klockan 5 på morgonen och ser solen gå upp. Med en kopp varm kaffe på bordet och en snus under läppen. Stånka när jag byter sand i kattlådan och tjoffsa när jag böjer mig ned för att plocka upp en pinne åt hunden att jaga.

Det blir ju inte samma hund eller katt som jag har nu. Men andra, ännu ej födda. Jag vill uppleva det där. Så jag får väl börja ta tag i allt det där självdestruktiva och börja ägna mig åt självuppbyggande saker. Låta kroppen finna min ålder istället för att jaga slutet.

Så vi väntar.

Dipp får tuppjuck i skogen 🙂





Tankar inför dagen

17 06 2010

Morgonen kom fortare än jag trott. Igår så satt jag i soffan och funderade över livets oändlighet för att sedan byta de tankarna mot sömn i samma soffa. Någon gång under natten stapplade jag in till sängen och somnade fortare än jag hann känna kuddens svalka mot kinden.

I morse så slog den mig rakt i veka livet, just morgonen. Trött så att jag hade svårt att se ordentligt och trött så att jag snubblade fram på vägen till kaffebryggaren. Men allt ordnar sig, allt blir bra. Nu sitter jag och väntar på att livet ska börja igen. Hunden Dipp ligger bredvid mig i soffan och katten Chips som tillbringat natten instängd i en garderob ligger på fönsterbrädan på balkongen och njuter av livet.

Idag ska jag nog introducera Dipp för Viskafors skogar. Knata över järnvägen och upp i skogen och ut i livet. För att vi kan och för att vi vill. Låta Chips äga lägenheten ett slag. Kanske ska jag åka in till la stada med. Åka buss är något som Dipp fixar alldeles utmärkt förutom att hon blir en smula åksjuk, men det vänjer hon sig nog av med snart. Det med.

Så även om livet erbjuder sin vackra hand och ofta har ett rakblad i handflatan så struntar jag i blodet som faller som röda droppar. En hand är skön att hålla i ibland.

En trött WoB





Ett hunderbart liv

15 06 2010

Det är lätt nu, livet. Minuter som försvinner i ett glädje och lyckorus. Jag är trött men glad. Vi har sovit lite, jag och Dipp och Chips. Slumrat och drömt medan tv4 pratat på datorn. Jag börjar lära mig konsten att se när Dipp behöver gå ut. Jag bemästrar den inte men jag börjar förstå. Än så länge pratar vi inte samma språk men vi är bägge villiga att lära, att försöka förstå.

Igår var Dipp full av energi och totalt splittrad, det var en dag med många intryck för en liten valptjej. Hon studsade runt som en guttaperkaboll, bet på allt hon fann och nästan lyfte från golvet när huvudet och därmed öronen vispade runt i luften.

Idag är det samma energiknippe, men samlat och bestämt. Hon nosar sig runt i lägenheten, finner sina platser, försöker förgäves nå kattens intresse. Däremellan ligger hon bredvid mig i soffan och tuggar på sina tuggben i lugn och ro. En underbar liten varelse som jag inte kan annat än älska. Jag har fått lägga undan mattan, handdukar, kläder, skor, blockera dörren till toaletten så att Dipp inte äter upp Chips torftiga lämningar. Det är visst godis för en hund, kattavföring.

I morse  vaknade jag 5 av att en hund verkligen ville ut. 5. På morgonen. Men det var bara att ge sig ut i sommarmorgonen. Fast det visade sig ju vara rätt så njutbart ändå. Fåglar som kvittrade, solen som sken sommarmorgonvarmt. Så vi gick där i någon sorts spirande symbios, ännu inte fullt klara över vad den andra vill, men återigen, vi försöker nå varandra.

Så dagen har än så länge gått ut på att dricka kaffe, kolla på nätet, avstyra diverse hundupptåg och springa in och ut för att få till den där totala rumsrenheten man så gärna eftersträvar. Däremellan har jag torkat upp olyckor, busat och stojat och som sagt även sovit en liten stund.

Livet är väl ungefär precis som jag vill ha det. Dessutom ska min yngsta son komma om en stund.

FAN VAD DET ÄR GOTT ATT LEVA!

Förresten undrar jag varför alla börjat stava ordet paus med ett vilsekommet e i slutet? Pause, det är ju engelska ju.








%d bloggare gillar detta: