Stoppa mig inte. Du kan inte ändå.

19 03 2011

Databearbetning av mitt fotografi i syfte att ...

Image via Wikipedia

Det är nog, kanske, troligen, så att jag alltid varit lite för mycket. Lite over the top. Lite för varvad, lite för speedad, lite för benägen att söka ytterligheter. I alkohol, sömn, kvinnor, kärlek, agression, glädje, skratt och tårar, i fart och i mörker. I ljus och i färger. Alltid lite mer än jag själv har klarat av. Det är nog så. Helt klart är det så.

Nu är det som att en mörk spärr släppt. Gått i tusen bitar, skingrats som en glasruta som man sparkar sönder. Tusen skärvor är det enda som är kvar. Eller så är jag bara för mycket nu igen. Men att vara för glad ser jag liksom inget problem i. Att ta tag i vardagen ser jag inget problem i. Att leva ser jag inget problem i. Kanske är min brist på att se problem ett problem men jag märker det då inte.

Nu vill jag inte leva utan ljus och glädje och livslust och känslan av att orka med att handskas med livet.

 

I don’t know what they’re talking about
I’m making my own decisions
This thing that I found ain’t gonna bring me down
I’m like a junkie without an addiction

Mama don’t cry I just wanna stay high
I like playing with danger and fear
Everybody’s walkin’ but nobody’s talkin’
It looks a lot better from here

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Why don’t they ever listen to me
It’s just a one way conversation
Nothing they say is gonna set me free
Don’t need no mental masturbation

Too many religions but only one god
I don’t need another saviour
Don’t try to change my mind
You know I’m one of a kind
Ain’t gonna change my bad behaviour

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop

[SOLO]

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Annonser




Jag och glädjen.

7 03 2011

Chief Buckskin Charlie and Chief John McCook r...

Image via Wikipedia

Jag är på ett strålande humör. Bubblande humör. Finfint humör. Jag går och visslar och sjunger för mig själv och mina djur. De bryr sig inte speciellt mycket även om jycken spetsar sina öron och lägger huvudet på sned ibland.

Igår var en kass dag. En sådan man helst sover bort. Men i natt hade jag sovrumsfönstret på vid gavel. Det blev kallt som attan framåt morgonen. Men som sagt, jag sov stenhårt i natt och klev inte ur sängen, jag hoppade, studsade upp. Som en pigg myra fick jag mer gjort än jag fick på en hel månad när allt var som värst.

Ute i världen är himlen skiffergrå. Det är kallt och blåsigt. Men ändå var morgonrundan med jycken en enda stor orgie i njutning. Nu sitter jag och smälter tortellinin jag just ätit till lunch. Planen är att åka in till staden lite senare för att fylla på matförråden. Allt är underbart och solskinigt inom mig. Dessutom fick jag hem en väska jag vann på Tradera. Faen vad underbart det är att leva. Alla gamla spöken och tårar och klumpar i halsen är instuvade i min mentala källare och hittar än så länge ingen väg ut.

Så jag fortsätter njuta av livet.

 

Också en glad skit!

 

 





En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 





Morgnar i mitt liv.

4 03 2011

Kaffe

Image via Wikipedia

Mina morgnar ser ungefär likadana ut. Det är av ren självbevarelsedrift jag har det så. Kaffe, cigg och mina mediciner och mina morgontidningar. Det är som en ritual där jag börjar med att ögna igenom Bt och SvD, lägger de olika delarna i en hög på köksbordet, en hög jag sedan vänder på och efter det läser jag tidningarna lite noggrannare, insändare, ledare och Under strecket. Återigen lägger jag tidningarna i en hög, en hög som jag sedan ännu en gång vänder på och sedan börjar jag om, tills allt som jag vill läsa är inmatat inuti min skalle. Sedan går jag ut till datorn, kolla kvällstidningarna, lyssnar till tv4 morgon och kollar mail, twitter och givetvis fejan.

Sedan är det dags att hälla upp mat till djuren och medan de äter klär jag på mig och bereder mig på dagens första tur med jycken. Det är bra att ha hund, man måste ut på en uppfriskande promenad oavsett väder och vind. Andas frisk luft och känna kaffesmaken i munnen medan man går och funderar på det man just läst och hört. Jag är helt klart nyhetsberoende. Men det är ett beroende jag anser mig inte behöva bekämpa.

Jag inser ju att mina morgnar är ren lyx. De flesta måste skynda sig till arbeten, stressa på barnen kläder och trängas på trånga bussar. Allt medan jag sitter vid köksbordet och vaknar till. För det är ju så att jag från att ha varit urtypen på en kvällsmänniska har börjat älska morgonen. Det är då jag  än inte börjat känna efter. Bara låter den tunga kroppen njuta av frid. Passa på innan själen pockar på uppmärksamhet.

Det fanns ju en tid när jag stapplade upp ur sängen och skyndade mig till jobbet, dit jag nästan alltid kom för sent. Det kommer absolut att bli så igen. För jag är friskare än jag varit på många, många år. Även fast jag är sjukare än de allra flesta. Men nog borde jag kunna vara till nytta för någon annan än bara mig själv i framtiden. Det är väl så jag lever, med jag lever. Hopp. Jag känner hopp och det är inte illa för någon som för bara tre år sedan inte kände hopp för annat än döden.

Men just nu så kan jag sitta och njuta av morgonen.

Livet är underbart.

Mitt konungarike.

 





När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Lovely

24 01 2011

Windows kan inte hitta

Image via Wikipedia

En bra dag. Helt klart luktar det bra dag lång väg. Den har bara börjat, jo jag vet det. Men ändå. Att vakna av sig själv klockan kvart i 6 och känna sig pigg och utvilad är en lyx. Dessutom känner jag mig full av kraft idag. Inte alls sådär tunn och liten som jag känt mig allt för många dagar de senaste… typ 40 åren.

Så jag känner mig förundrad över känslan att inte känna sig dålig. En massa känslor som egentligen är samma känsla. Glädje. Smaka på den. Glädje. Inte lycka eller så, men glädje. Fan, det är ju så det ska kännas när man vaknar. Jag behöver inte må kanon och hoppa ur sängen och rakt upp till moln nummer 9. Men glad. Kanske är den där glädjen borta om en timma. Kanske finner jag något att gråta över på min väg mot kväll. Men just nu?

Hur jävla trivsamt som helst.

 

Den enda som fattas för en perfekt dag.

 





När bruset lägger sig.

22 01 2011

Det är tyst i mig. Lugnt och tyst. Det bara måste vara den nya medicinen/medicinerna som gör det där. För det är en sådan markant skillnad mellan hur det brukar vara. Bara en sån sak som att jag nyss ”fastnade med blicken” sådär som jag kommer ihåg att jag gjorde när jag var barn och ung. Alltså att man stirrar rakt fram och liksom är alldeles stilla inombords, så stilla att man inte ens orkar flytta blicken utan tittar på det där man nu tittar på. I mitt fall var det en av mina gitarrer jag satt och storglodde på. Men det var ju inte så att jag såg gitarren. Jag upplevde den. Kände den inom mig.

Det var länge sedan den var så ny.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg när jag gjorde så sist. När det var så tyst inom mig att jag kunde befinna mig i det välsignade läget när man är mellan inom sig och utom sig. Helt utan att tänka något alls. Eller det kanske jag gjorde, det måste jag väl kanske ha gjort. Men det var inte det där eviga myllret av olika små ”diskussioner” med mig själv på flera separata plan, skikt, samtidigt. Ingen röd tråd som blev blå. Ingen tråd alls men utan att ha tappat den. Bara lagt ifrån sig alla trådar en liten stund.

Nu är jag nästan lite i stum chock. Att det kan kännas så? Så, stilla? Är det så jag vill leva? Eller vill jag överhuvudtaget kunna försätta mig i det tillståndet? Svaret är onekligen ja. Ett rungande ja. Frid för en gång skull. Det varade bara en liten stund, en halv minut eller något men det efterlämnade ett lugn, en trygghet och en säkerhet i mig som jag fan i mig inte känt sedan jag var så där osäkert tvärsäker som man är när man är 14 år. Nu är jag ju istället tvärsäkert osäker. En betydande och oerhört viktig skillnad.

Saknar!

Annars händer inget speciellt i mitt liv. Jag känner mig en smula ensam, även om jag inte skulle orka med några besök, förutom av ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥. Eller mina barn såklart. Att besöka någon annan är helt uteslutet känner jag. Som vanligt motstridiga känslor, som alltid. Vill ha sällskap men då ska jag vara ensam om jag ha det. Ytterst märkligt.

 

Fast jag är ju aldrig helt ensam!

 

 








%d bloggare gillar detta: