Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 


Annonser




svarta dagar följs av vita nätter

21 01 2011

Tombs at the necropolis. Picture is taken in O...

Image via Wikipedia

Jag försöker sluta söka rättvisa. Rättvisa är en dödförklarad kropp som blev över från min barndom och som dog en stillsam och tyst död. Enda dagen pratade man om rättvisa, solidaritet och att göra saker tillsammans, andra dagen är det den starkes rätt som är det vinnande konceptet. Så jag fogar mig, slutar leta efter rättvisor och börjar söka andra människor att kunna trampa på, för att inte hamna längst ner i högen, krävas och dö jag med.

Men nog är det märkligt att hela livet ska förvandlas till en enda lång boxningsmatch utan handskar och utan regler och ärligt talat, helst med tillhyggen? Att det sker i fattiga delar av världen förstår jag. Det är då det fungerar i samhällen som inte är så utvecklade. Men att det sker i vårt land i en tid när julhandeln slår nya rekord varje år? Vart faen gick det fel? Vem styrde oss så fel?

Det är sådant jag funderar på när jag står på kullen i skogen bakom andra sidan av min gata. Hunden rusar fram och tillbaka, lite väl mycket för att jag ska riktigt gilla det. Det är så lätt hänt att en jycke drar rakt ut i världen och sedan inte återkommer. Så jag röker och funderar och försöker hålla koll på vart hon tar vägen där hon hoppar och skuttar och rusar. Jag längtar efter kaffe och lugn och ro i min kropp. Igår började jag med en ny medicin, som i sin tur kräver en annan medicin mot biverkningarna av den första. Den kemiska cocktailen i min kropp blir allt tjockare, giftigare,  allt medan jag själv mår allt bättre i allt det stora hela. Bara för att det är för mycket betyder det inte att det är fel. Kanske bara att det behöver vara lite för mycket för att fungera.

När vi går in så övar vi som vanligt att gå fot. Eller gå fint som det nu för tiden heter. Allt medan vi människor slåss allt mer med näbbar och klor, ju snällare blir vi mot våra djur. Vi tror det sårar dem att säga att de ska gå fot, så vi säger att de ska gå fint. Samma samma. Resultatet är det samma. Hunden går snällt och lydigt vid min sida och jag bestämmer takt och riktning.

Det är en av mig påhittad magiskt gräns vid soptunnorna. Fram tills dess kan hon få gå lite ”fri gång” men efter det är det ”fot” som gäller. Så jag styr hela hennes öde och det slår mig som märkligt för en person som inte ens trodde sig kunna styra sitt eget för två år sedan.

Någonstans i sin stad sitter ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och slår av och på fejan. För hon känner sig inte bekväm med att hänga ut sig själv och sitt liv. Hon vacklar och velar, än är hon här, än där. Vilken enorm skillnad mellan mig som lever hela mitt jäkla liv på internet. Så klart är det inte sant att jag gör det. Men jag har skapat illusionen att jag gör så och ibland kan det vara samma sak som sanningen. Vissa stunder vet jag själv knappt vad som är sant och vad som är illusion och vad som är fusion mellan de två. Men jag har alltid kontrollen.

Vi pratar om att vi längtar efter varandra. Vi pratar om breven jag skriver och dagarna hon lever och någonstans där i allt det där finns frid och vaksamhet.

Så jag sätter mig med ännu en kopp kaffe och sluter mina ögon, för bara några sekunder. Bara för att känna att jag är kvar i mig själv. Att jag inte har rymt, som jag gjorde den där dagen när jag gick från min arbetsplats i novembersnön för att inte återvända, kanske aldrig återkomma?





När man tar ställning.

26 09 2010

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Image via Wikipedia

Det är dags nu. Att göra något av alla mina antipatier och aggressioner. Något vettigt. Jag har ännu inte lyckats klura ut vad det är jag skulle kunna bidra med, men något måste jag göra.

Idag var jag med i den oerhört vackra tåget som gick genom staden och ropade: Inga rasister på våra gator!!! Äntligen kände jag lite mindre ensam i min besvikelse. Det gick upp för mig att jag inte är ensam över att bli förbannad när rasismen stiger in i riksdagen. Jag är inte ensam om att vilja göra något. Någon konstruktivt. Inte något som förstör och förtär utan som smälter bort det fula och kletiga sätt som en del människor har tagit till sig.

Det räcker att läsa partiprogrammet, SDs förklaring, där man finner att de inte vill tillåta att svenska människor gifter sig med ”andra etniska grupper”. De vill försvår det så mycket som möjligt. Är inte det rasism så vet jag inte. När man delar upp människor i olika etniska grupper och säger att vissa människor är på ett annat sätt bara för att de är födda i ett visst land.

Man kan kalla SD ett missnöjesparti och det är ju sant. Men man måste även se vad de egentligen har på agendan. Deras partiledare säger att han vill ansvar. Han kan tänka sig att medverka till de andra partiernas program så länge han får något tillbaka. Han säger alltså att han inte tänker något om något förutom att minska invandringen. Han är totalt opålitlig, hur friserad och glad han än ser ut.

Något måste hända. De andra paritierna måste börja ta ansvar och inte gömma sig i frågan. De kan inte ta över agendan. Något måste hända, något som inte baseras på våld och agression utan helt enkelt på politik och organisation.

Jag vill vara med där.

Det är dags att börja bygga broar!








%d bloggare gillar detta: