Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.

Annonser




När bruset lägger sig.

22 01 2011

Det är tyst i mig. Lugnt och tyst. Det bara måste vara den nya medicinen/medicinerna som gör det där. För det är en sådan markant skillnad mellan hur det brukar vara. Bara en sån sak som att jag nyss ”fastnade med blicken” sådär som jag kommer ihåg att jag gjorde när jag var barn och ung. Alltså att man stirrar rakt fram och liksom är alldeles stilla inombords, så stilla att man inte ens orkar flytta blicken utan tittar på det där man nu tittar på. I mitt fall var det en av mina gitarrer jag satt och storglodde på. Men det var ju inte så att jag såg gitarren. Jag upplevde den. Kände den inom mig.

Det var länge sedan den var så ny.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg när jag gjorde så sist. När det var så tyst inom mig att jag kunde befinna mig i det välsignade läget när man är mellan inom sig och utom sig. Helt utan att tänka något alls. Eller det kanske jag gjorde, det måste jag väl kanske ha gjort. Men det var inte det där eviga myllret av olika små ”diskussioner” med mig själv på flera separata plan, skikt, samtidigt. Ingen röd tråd som blev blå. Ingen tråd alls men utan att ha tappat den. Bara lagt ifrån sig alla trådar en liten stund.

Nu är jag nästan lite i stum chock. Att det kan kännas så? Så, stilla? Är det så jag vill leva? Eller vill jag överhuvudtaget kunna försätta mig i det tillståndet? Svaret är onekligen ja. Ett rungande ja. Frid för en gång skull. Det varade bara en liten stund, en halv minut eller något men det efterlämnade ett lugn, en trygghet och en säkerhet i mig som jag fan i mig inte känt sedan jag var så där osäkert tvärsäker som man är när man är 14 år. Nu är jag ju istället tvärsäkert osäker. En betydande och oerhört viktig skillnad.

Saknar!

Annars händer inget speciellt i mitt liv. Jag känner mig en smula ensam, även om jag inte skulle orka med några besök, förutom av ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥. Eller mina barn såklart. Att besöka någon annan är helt uteslutet känner jag. Som vanligt motstridiga känslor, som alltid. Vill ha sällskap men då ska jag vara ensam om jag ha det. Ytterst märkligt.

 

Fast jag är ju aldrig helt ensam!

 

 





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Det finns inget normalt.

27 12 2010

Leon Rugilo

Image via Wikipedia

Det normala finns inte. Icke att det existerar. Det är en dröm som var och en när för att kunna vara tillsammans utan att bli galna. Tror jag. Men det kanske inte är normalt att tro det. Förresten, jag är ju inte normal. Alltså, återigen, jag tror inte att det normala finns, men om det gör det så är jag i alla fall inte det. Sjuk som en råtta som har käkat råttgift, fast i själen. Det finns det som föraktar min inställning. Men jag funderar på det där och börjar allt mer tro att de inte föraktar utan är livrädda för att bli avslöjade som bluffar. Själv ställer jag mig först i bluffkön. Jag borde stå där, som den bluff jag är. En stolt bluff till och med. En som inte viker undan. Inte längre. Inte aldrig. Inta allt.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Om jag vore sugen på att leda ett parti skulle jag säga det. OM jag inte ville det skulle jag säga det. NU. Inte förr, men nu.

Så jag sitter här och tycker en massa som ingen egentligen bryr sig om. Egentligen är det väldig få människor som skulle förstå att jag dött. Det skulle ta månader innan man fann min maskätna kropp. Den enda som skulle oroa sig vore min mor. Alla andra är vana vid att jag håller mig på min kant, håller mig borta, håller mig själv stenhårt i tungan. Förutom när jag talar.

Det är en märklig tanke. När jag var 9 år, 1979 ringde telefonen en vinterdag. Det var vaktmästaren i huset där min farbror bodde som ringde tillbaka till min far. Farsan hade bett honom gå in och kolla till min farbror för ingen hade hört av honom på några veckor. Farbror Åke var död som en sten. Blåsvart på benen och med torkat slem i munnen hade han legat där och varit död och hade det inte varit för farsan så hade han väl legat där i någon månad till. Vi var där, jag kände för första gången lukten av död. Den som jag känt senare så många gånger i mitt arbete, men aldrig så stark. Det var en söt, tung, äcklig lukt. Den tog död på allt mitt hopp om mänskligheten och jag var bara 9 år.

Min farbror var en av dem där. De som söp. De som gick med urinfläckade byxor på torget i stadsdelen där jag bodde och som jag ivrigt sökte varje gång jag var ute. Han var snäll. Även om han hade jagat min mor över hela torget en gång och skrikit ”finnjävel” till henne. Men det var ok, vi var inte finnar, vi var Ingermanländare. Han gav mig pengar och när farsan var där och jag var liten fick jag röra ner socker i vätskan från flaskan med skeppet, Explorer. De drack sådan grogg. Undrar om någon gör det nu för tiden? Det var gott, det vet jag för jag tjyvsmakade en gång. Inte starkt alls. Inte som jag nu vet sprit kan smaka. Men så rörde jag ner en helvetes massa socker med. Grejen var att röra ner tillräckligt så att det fortfarande gick att röra ut men inte så mycket att det blev socker kvar i botten när de äldre druckit ur skiten.

Men när tänker på allt det där, på hur jag fortfarande går förbi huset och lägenheten han bodde i och kan komma ihåg precis hur den såg ut, allt från köksluckor till den magnifika lampan i vardagsrummet, så undrar jag vart fan jag kommer från. Ska en barndom vara så? Sitta och röra ner socker i vodka, eller sitta i korvkiosken på gatan jag bodde i och äta rå korv medan faran och Korva-Bengt snattrade om allt och inget. Eller sitta hos den där gubben som var halvblind och dubbelamputerade för han hade socker, men drack fortfarande som en rövare.

Men det är ju det som gjort mig till mig. Kanske är det det som gör att jag inte visar mig på veckor för någon förutom grannar och busschaufförer. Kanske är det det som gör att jag stänger ute världen allt medan jag saknar den och vill ha den på en silverbricka. Jag vet inte längre.

Jag bara hoppas att ingen som finner mig finner mig otäck. Plus att det är många, långa, vackra, lyckliga år dit.





Lösenordsskyddad: Precis som det är.

26 09 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:





Lusten till lusten

9 07 2010

Jag funderar och förundrats över hur livet kan ändra sig, mitt i farten, som en liten pil. Det var inte länge sedan, inte länge sedan alls, som jag inte fann något hopp om att överleva livet. Nu är allt annorlunda. Hoppet finns i mig varje mikrosekund, varje andetag, varje hjärtslag. Som att få ett nytt liv i gåva men behålla klokskapen från det förra. Precis som en belöning för det mentala och själsliga slitet. Märkligt och mäktigt och underbart.

Då satt jag i mörkret som föll omkring mig i lägenheten. För att överleva sekund för sekund. Aldrig tänka mer än precis det som fanns i mig och det jag fann var svärta och ångest och depression och ensamhet och rädsla. Inget annat. Blott dessa ting, dessa känslor.

Sen hände något. Jag vet inte vad det var och jag bryr mig inte om det. För så sade min terapeut åt mig att jag ska göra. Inte fundera så mycket, känna mer. Känna riktigt. Rätt. Känna det som är, inte det som kan ske. Kanske.

Då var min lägenhet och mitt liv kala. Tomma på allt förutom det viktigaste. En pinnstol i köket och en dator i vardagsrummet blev min värld. Det och madrassen som låg på golvet i mitt sovrum. Det och min katt. Det och cigaretter och alkohol och koffein och läkemedel. Inget annat.

Nu kliver jag in i mitt hem när jag öppnar dörren. Mina saker, min smak, min doft, mitt liv. Soffa och sängar och stolar och gardiner och tavlor och en hund och en katt får symbolisera mitt nya hopp om livet. Jag är annorlunda nu.

Annorlunda men bättre.

En bättre människa.

En lycklig människa, vad nu lycka kan tänkas vara. För mig handlar det om det lilla. Dagens första kaffe. Den sömninga känslan när man sovit gott. Känslan av regn innanför kragen. Lusten att leva. Det räcker med den. Lusten att finnas till.

Jag dricker mindre nu. Rökar mindre. Planerar sluta. Röka alltså. Jag behöver inte döva lika mycket, lika ofta. Jag vill inte döva. Alls. Lust!

Jag är som återfödd. PÅ nytt född.

Lust!





Strutsen som flydde

10 06 2010

Jag ligger lågt. Tar det så lugnt som jag kan utan att helt stanna upp. Det går förvånansvärt bra måste jag säga. Vi orienterar oss i den nya verklighet vi fått, jag och Chips, katten. Hon har funnit nya ställen att ligga på, nu när hon får. Ingen hund som vill leka längre. Inte än. Själv så tassar jag runt i min morgonrock och förbereder dagen på det sävlig sätt som blivit mitt. Tittar i hundböcker och på nätet i tankar om nästa medborgare i vårt WoBWorld. Igår var jag i full fart. Gjorde en massa saker på en och samma gång. Så olikt mig. Men så gott att det var så.

Jag var på terapi i går. Igen. Jag plägar ju göra det varannan vecka. Det var precis i rättan tid. En av de sakerna vijag kom fram till att jag ska göra är att leva i nuet. Det som sägs vara så bra. Fast det nog mest används i meningen att man ska njuta av de små sakerna och vara underbart lycklig hela hela tiden. Men i mitt fall handlar det visst om att jag måste lära mig att må dåligt ibland. Ta till mig olust för att kunna leva i det goda. Att jag inte ska skjuta upp allt i all oändlighet, inte gömma undan det som är jobbigt.

Så i full fart tog jag tag i en del av det som jag inte gjort på länge. Som att gå igenom posten som jag lagt i högar. Öppna de där kuverten som var jobbiga att öppna. Ringa de där samtalen som är jobbiga att tänka sig göra. Bland annat ringde jag till veterinären och bad att få ut Kitas journaler och röntenplåten för att kunna låta en annan veterinär titta på det och ge ett ytterligare utlåtande. Så att jag vet om det gått rätt till eller om jag ska ta tag i det hela och låta det gå vidare. Jag kände mig som världens jävla skurk när jag pratade med veterinären men jag vet att jag skulle må dåligt i alla framtid om jag inte tog tag i det hela.

Det är väl mycket sådant vi pratade om på terapin. Om att man ibland måste låta saker vara obehagliga för att det senare inte ska hemsöka en. För så har jag ju så ofta gjort. Låtit folk göra lite som de vill och sedan exploderat månader eller år efter mot någon helt annan i ett helt annat sammanhang. Eller mot mig själv i form av självdestruktivitet. Så jag ringde och jag öppnade kuvert. Onsdag ska hädanefter bli min ”görajobbigasakerdag”. Ett råd jag fick, att ta en eller flera dagar i veckan till att göra sådant så att man resten av tiden kan slappna av och veta att man kan strunta i det där för tillfället. Låter kanske snurrigt men inuti mitt huvud är det vattenklart.

Så idag är jag ”ledig” från allt det där. Förutom en del saker som jag nu känner att jag kan göra av rena farten liksom. Mina dagar som struts är förhoppningsvis över.

—————-
Now playing: Lena – Caterpillar In The Rain
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: