Stel i själen.

21 02 2011

Front cover of Sgt. Pepper's Lonely Hearts Clu...

Image via Wikipedia

Jag märker hur jag allt mer stagnerar. Fastnar i en gången tid. Det speglas i mina listor på Spotify, på de tv-program jag ser och de filmer och böcker jag tar del av. Någonstans har nyfikenheten på livet börjat träda tillbaka och kvar är bara samma samma.

Det skrämmer mig. Så jag söker efter något nytt som kan skaka om mig, sådär som BeatlesAbbey road” gjorde någon gång runt 1980, på det där sättet som Bukowski gjorde runt 1985 och som Kent gjorde runt 1991. Men jag återvänder hela tiden till samma samma. Det är inte det att jag är feg, jag bara vill inte. Nytt intresserar mig inte längre. Jag är nöjd med mitt Beatles, min Bukowski, min Dylan. Över allt svävar Elvis, som han gjort sedan 1977.

Kanske ska jag vara nöjd?

 





En ny tid, nytt liv.

17 02 2011

Gammal

Image via Wikipedia

Mörkret där ute är kompakt. Skogen där på andra sidan Viskan är bara en svart silhuett. Själv så är jag uppe. Redan. Jag är lite osäker på varför jag vaknade tidigt. Men det är väl som det ska vara. Nu för tiden lägger jag mig tidigt och vaknar tidigt. Som en gammal människa. Är jag på väg att bli gammal? Svaret jag ger mig själv är att jag ju är det. Men det är långt till den äkta ålderdomen. Än är jag ung. Svaret gör mig lugn.

I mig är det lite som att en dimma lyft på svarta vingar och försvunnit. En ny värld börjar visa sig. Medicinen jag tar verkar göra nytta. Jag jublar när jag sakta börjar känna igen mig själv. Jag är ju en människa som pysslar mest hela dagarna. Eller, jag var en sådan människa och nu börjar jag sakta bli mig själv.  Jag får saker gjorda. Ärligt talat får jag mer gjort varje dag än jag fått på flera veckor då när jag var som sjukast.

Det är gott att leva.

 

 

Eftertänksam.

 

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Mina försök att finna min ålder korrekt.

6 12 2010

Monument a Vara de Rey, Eivissa, Spain

Image via Wikipedia

Jag har ett helvete just nu att vara vuxen. Det ger mig huvudbry och rynkor i pannan. Jag försöker, jag lovar, jag gör det, att vara vuxen och inte tänka som en förvirrad 14-åring. Man kan inte vara 14 när man är 40. Man ska inte vara det. Men ändå, trots mina goda intentioner, så rasar det en kamp inom mig som jag så väl känner igen från den där tiden när hormoner fucka upp hela skallen och hjärtat var det som styrde varje steg man tog.

Just idag, nu, är det hon som är den äldre. Den som talar om för mig att det är ok att vara ifrån varandra, att det bara skapar något gott med att längta. Skit längta. Jag vill ha och jag vill ha det NU! Men så säger jag åt mig själv att tagga ner. Fixa till mig och göra något gott av tiden jag har fått till skänks. Livet går vidare även när det skenbart står stilla. Det är som ett diesellok som bara rullar på. Även fast man känner sig som ett av de där El-loken som stannar så fort det fallit en snöflinga i Jämtland.

Så då är ju frågan när jag ska växa upp? Det måste ske idag känner jag. Kanske kan jag hitta någon form av balans i livet. Stå mitt mellan de där stunderna när hon är nära mig och vi pratar oavbrutet, avlöser varandras svador som om replikerna redan vore skrivna, när vi läser våra tankar och det blir rätt i varje stavelse och de stunder när jag bara har hunden att prata med.

Men kärleken är väl sådan. Det är sådant som får folk att simma över hav och kasta sig ut rån flygplan. För att uppleva samma rus, samma kick. Samma samhörighet med världen. Fan, jag är ju höjdrädd och lika rädd för djupa vatten. Jag får väl gå över torget i Borås och hoppas att jag får en liten minikick av det. Någon nytta ska man väl ha av alla sina nojor och fobier liksom.

Så kanske borde jag tagga ner. Lugna mig och se tiden ann. Vara lycklig över att hon finns där ute i världen och att jag får vara hennes. Bara hennes.

 





Svamparna i mitt liv

5 09 2010

Röd svamp. :o)

Något händer med mig. Konstiga tankar dyker upp. Som att jag fått för mig att jag ska börja plocka svamp. Varifrån kom den idén? Ok, nu för tiden verkar det som att hela världen plockar svamp. Eller kantareller snarare. Att plocka andra svampar verkar vara okänt för de flesta. Fast jag själv å andra sidan är osäker på om jag känner igen en kantarell om jag så vaknar upp bredvid den.

När jag var liten så var jag ofta med min mor i skogen. Hon var tossig på att plocka svamp. Alla omöjliga och möjliga sorter. Hon visste namnen på vartenda svamp, om de var giftiga eller ätliga och vad man skulle göra med dem. Själv så intresserade det hela mig föga. Jag brukade leta porrgömmor istället. Sådana där som fanns då på den tiden. Där någon make hade smygit ut i skogen och gömt sina porrtidningar. DET var jag duktig på att hitta. Svampar var totalt ointressanta. Då.

Men det verkar så förbenat mysigt att plocka svamp. Liksom vuxet. På riktigt.

Det är väl så att tiden har gått. Jag är mer intresserad av skogens avkoppling än av porr. Dofterna och ljuden som finns i en barrskog på hösten. Så jag lurar på att börja leta. Det enda som hindrar mig är att jag faktiskt inte kan påminna mig om att någonsin ha hittat ens en liten fotsvamp i skogen. Det verkar som att svamparna undviker mig. Jag brukar mest hitta stenar och kottar och grenar och sådant. En och annan gammal ölburk har jag hittat med. Men svamparna, som skogen sägs vara full av, gömmer sig så bra att jag knappt vet om de finns på riktigt eller om det hela bara är ett enda stort practical joke från världen på min bekostnad. Alla pratar om någon jag inte hittar liksom. En vacker dag kommer någon att berätta för mig att ”svamp finns inte, vi har bara lurat dig”. Fast det verkar en smula långsökt måste jag erkänna.

Kanske ska jag börja med att öva lite? Leta champinjonburkar och sådant först. För att senare övergå till enklare svampsorter som man kan se även som svampblind.

Tja, i vilket fall som helst så slår det hela mig med häpnad. Att jag ens kommer på tanken.

Strange!





Helgsnatter

3 09 2010

Helgen står för dörren och jag hänger väl med på resan. Även om det faktiskt inte spelar den allra minsta roll för mig vilken dag som jag vaknar till så är det ändå något speciellt med fredag. På samma sätt som det är speciellt med måndagar. Att vakna en måndag är rätt kass, att vakna en fredag gör att det sjunger lite i bröstet. En skön sång. Vad det där beror på vet jag inte. Gammal vana?

Därför kommer jag att städa lägenheten ren, gå ut med jycken på en promenad och besöka modern. Köpa chips och dipp och Fanta och ha det alldeles förbannat bra. Inget jäkla fredagsmys, det var länge sedan jag hade det. Det var när barnen var små och man köpte just chips och dipp och Fanta till barnen, öl till sig själv och visste att man hade känslomässigt råd med att vakna på lördagen och vara seg.

Nu för tiden är jag seg varje jävla morgon, oavsett öl eller inte dagen före. Men det är nog åldern tror jag. Det där med att livet börjar vid 40 tror jag inte ett skvatt på. Enda fördelen med att vara 40 är att man inte är så förbannat ängslig hela tiden. För vad andra ska tycka, för vad man själv tycker och för saker man sagt eller inte sagt eller kommer säga eller inte kommer säga. Jag har landat i mig själv som det så fint heter.

Men det är lite märkligt det där med ålder. Allt som man lovade sig att aldrig pyssla med har blivit något trivsamt och gott. Skogspromenader, country, ha hund, fotriktiga skor, långkalsonger på vinter, shorts på sommaren. Sandaler, för tusan, glöm inte sandaler. Hade någon hittat mig med sandaler på fötterna för 20 år sedan hade jag nog tagit livet av mig. Nu för tiden har jag kommit på att det är vedervärdigt fult, men skönt. Fotsvamp är inte skönt däremot.

Till kvällen blir det fotboll på tv. Landslaget ska vinna har jag redan bestämt. Därmed basta.

Men innan allt det där ska jag dricka lite kaffe till. Eftersom jag är missbrukspersonlighet ut i fingertopparna så dricker jag alltid lite för mycket kaffe. Sådär mycket så att hjärtat hamrar i bröstet och det nästan blir lite svårt att andas. Svetten bryter fram och i det läget tänker jag ”kanske skulle man ta en kopp kaffe till?”

Jo, en kaffe till.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Nerfostran

16 08 2010

Är hela livet egentligen ett enda stort uppror?  Från trotsåldern till ålderdom. Är vi satta på denna jord för att alltid och i evighet hävda vår rätt. Rätten till ett eget liv, en egen vilja och ett eget sätt. Småbarnen kämpar förtvivlat för att göra sin röst hörd, högre och högre tills det hela slutar i ett illvrål. Vi vuxna kämpar envist på i andra änden av problemet, lägger bannor och förbud på barnet till det tystnar, vi lär barnen att knyta näven i fickan precis som vi själva.

Stå tyst i kön, prata inte så högt, sjung inte i affären, gå rakt i ledet, prata inte i mun, prata inte överhuvudtaget, säg inte emot, säg inte alls, gör inte så, gör som jag visar, inte som du vill, peta inte på allt, peta inte på nått, peta inte. Lär dig att tänka själv, tänk inte så mycket, tänk inte så.

En egen vilja är livsfarlig. En egen vilja leder till fördärv. Ju mer man tänker, gör, säger, som alla andra ju lättare blir det att glida undan, slippa ta ansvar, för man är ju inte den enda som tänker, tycker och gör på det sättet.

Det är en fin balansgång att lära barnen vad som är rätt och riktigt. Om vi låter dem få sin vilja igenom anses vi vara slappa, om vi ständigt stryr dem kväver vi deras kreativitet. Curlingförälder är ett skällsord. Diktator likaså. Någonstans mitt emellan dessa två skall vi gå, Vi skall lära barnen att tacka och ta emot, samtidigt som vi skall lära dem att hävda den egna viljan. Men hur skall vi lära dem att tycka och känna när vi ständigt säger åt dem att räta in sig i leden, ständigt anpassa sig?

Fortfarande fascinerad att man låter en idiot som mig skaffa barn överhuvud taget.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.





Väntar

18 06 2010

Vi väntar. Väntar på yngsta sonen. Väntar på vännerna. Väntar på att åka till Ullared för att köpa hundsaker. Det är billigt där. Jättebilligt. Jag ska även köpa balkongmöbler. Livet är på topp. Jag är så långt ifrån de där dagarna när jag satt i en kal lägenhet och väntade på döden. Nu lever jag i ett hem med min katt och min hund och tänker på att smycka balkongen. Så märkligt allt är egentligen. Att ett slut kan betyda en början.

Jag borde nog städa lite men jag struntar i det. Det hinns med senare, någon annan gång. Istället tar jag en kopp kaffe till och njuter av livet och tillvaron. För att jag kan, för att jag vill. Röker för att jag än så länge måste. Men kanske kommer jag en dag sluta. Igen. Jag har ju gjort det en gång innan. I 10 år rökte jag inte mer än några ströcigg vid fester. Men så en dag köpte jag ett paket på en helgsemester och nu sitter jag här och ser mina ynka penningar gå upp i rök och försvinna. Så dumt. Så onödigt. Så farligt.

Det finns saker att ta tag i. Rökandet. Öldrickandet. Vikten. Den totala bristen på annan motion än att gå på promenader med hunden. Det känns som att allt det självdestruktiva jag ägnat mig åt i ett helt liv får ge sig nu. Vika undan. Jag söker inte längre döden. Trivs inte längre i dess närvaro. Jag vill leva och leva länge. Länge, väldigt länge. Bli en gammal gubbe som sitter vid sitt köksbord klockan 5 på morgonen och ser solen gå upp. Med en kopp varm kaffe på bordet och en snus under läppen. Stånka när jag byter sand i kattlådan och tjoffsa när jag böjer mig ned för att plocka upp en pinne åt hunden att jaga.

Det blir ju inte samma hund eller katt som jag har nu. Men andra, ännu ej födda. Jag vill uppleva det där. Så jag får väl börja ta tag i allt det där självdestruktiva och börja ägna mig åt självuppbyggande saker. Låta kroppen finna min ålder istället för att jaga slutet.

Så vi väntar.

Dipp får tuppjuck i skogen 🙂





Mitt samvete, din hämnd

9 05 2010

Jag fick en såndär underbar påminnelse på mobilen, skickad från Google kalender där jag fick reda på att Elfsborg spelar idag igen. Nu visste jag det ju redan innan, men det känns gott att påminnas om underbara saker. 2 timmar där jag får glömma mig själv och allt annat än det som sker på planen. För annars så är det en rätt så tråkig dag. Väldigt tråkig till och med. Oändlig och långsam och grå och tråkig. Söndag i hjärtat och i kalendern.

Det är så mycket som sker som inte borde hända. Den uppsökta ensamheten blir en boja, lukten som ligger över lägenheten, den av rök och svett och plågsamt liv sticker i näsan. Min nacke värker och jag har inga piller hemma. Bara en avslagen öl och kallt kaffe. Blommorna jag fick på min födelsedag slokar och vissnar. Även fast jag bytt vatten varje dag och hoppats att mitt prat ska få dem att överleva sin tid.

Musiken jag spelar är eftertänksam och långsam. Som det tröga blodet i mina ådror. Försöker bli ren men kan inte hur jag än försöker tvätta bort skammen över att befinna mig där jag gör i livet. Andra, de hela och rena, jublar när det är julafton men jag känner mest att jag varit ett styggt barn. Våren borde blomma men vissnade redan i förrgår. Jag längtar efter att vara älskad, åtrådd, trodd på. Det gör mig mest uppgiven. Hjärtats slag är hårda och ojämna.

Men min ande svävar fritt. Jag flyger högt över mitt liv. Glömmer ensamheten och sorgen och allt det arga i mig för några sekunder. De är oändliga de där sekunderna. Jag tänjer dem tills de lever ett helt liv inom mig. Allt som gått sönder och skär andra blir till helt och mjukt. Svag men vid liv.

I trapphuset vid min dörr igen
Glider in över tomglasen
Ett dåligt samvete kommer hem
Kommer du igen?
Är allting glömt, förträngt?

eller

Trivs du i min trasiga värld
Håll ut var du än är
För nu kan det bli så där obehagligt igen

Jag hör dig stänga min dörr igen
Du rinner ner över trappstegen
långsamt lägger sig tystnaden
kommer du igen?
Mitt samvete, din hämnd

Vem söker du?
Vad söker du?
Vem söker du?

Du vet ju vem som bor här





Blicken som möter mig i spegeln

8 05 2010

Jag finner mig själv framför spegeln i badrummet. Inspekterar det konterfej jag bär och suckar djupt. Åren går onekligen. Inga rynkor har jag. Inte än, förutom den där djupa fåran mellan ögonbrynen som suttit där i en evighet. Men mörka ringar under ögonen, ringar som inte ger sig hur mycket eller lite jag än sover.

Under mitt färgade hår spränger det grå sakta fram. Strå för strå tappar sin färg och blir vitt och glansigt. Skäggstubben på hakan är redan grå som blyerts. Åren går. Onekligen. Hur jag än borstar mina tänder så gulnar de sakta av kaffe och nikotin. Huden blir gulaktig och ful. Fortfarande kvisslig och eländig alla dessa år efter puberteten.

Dubbelhaka och hängkinder. Fel och ful och äldre. Jag trivs inte med allt det där. Jag är liksom inte gjord för ålderdomen eller ens det förstadie jag nu befinner mig i. Det är dags att betala priset av sena nätter och berusade dagar. Av jord är jag kommen och jag ser allt mer spåren av den.

Men, jag får väl vända bort blicken när jag kammar mig. Blunda när jag tittar.





Åldern på mitt hjärta

8 05 2010

Min ömma moder var 19 år yngre än min oömma fader. Dessutom väntade de med att skaffa barn och när väl barnen dök upp visade det sig vara jag. Så nesligt. För mig. Att ha en far som var 48 och en moder på 29. Hur det spökade för mig i alla år. Hur det slog ned mina andar och min livsduglighet.

Men mina första år var bra. De spenderades med min oömma fader eftersom han var hemmavarande då hans nerver voro klena. Liksom hans sons skulle med åren visa sig vara. Mor arbetade och stretade medan jag och farsan gick promenader och letade fornminnen.

Men återigen. Som det hemsökte mig. Åldersskillnaden. Själv var jag 20 fyllda när min äldsta son gjorde entré och på den vägen är det. Fast ju mer jag funderar ju mindre spelar åren roll. Det handlar väl om det man bär i hjärtat och när jag lyssnar på min moders berättelser om hur de tillsammans satte kyrkklockan på stadsdelen de bodde på i klang en tidig nyårsdagsmorgon så finner jag att man kan vara ung i hjärtat tillsammans. Ett upptåg helt i min smak.

Så år är inte det viktiga. Det man bär i hjärtat är det som spelar roll. Ibland är en del äldre än sin kropp, ibland är de yngre. För det mesta bor det både en yngre och en äldre person i samma kropp.

Kroppen blir till mull till slut men sinnet dör nog aldrig tror jag.








%d bloggare gillar detta: