Stel i själen.

21 02 2011

Front cover of Sgt. Pepper's Lonely Hearts Clu...

Image via Wikipedia

Jag märker hur jag allt mer stagnerar. Fastnar i en gången tid. Det speglas i mina listor på Spotify, på de tv-program jag ser och de filmer och böcker jag tar del av. Någonstans har nyfikenheten på livet börjat träda tillbaka och kvar är bara samma samma.

Det skrämmer mig. Så jag söker efter något nytt som kan skaka om mig, sådär som BeatlesAbbey road” gjorde någon gång runt 1980, på det där sättet som Bukowski gjorde runt 1985 och som Kent gjorde runt 1991. Men jag återvänder hela tiden till samma samma. Det är inte det att jag är feg, jag bara vill inte. Nytt intresserar mig inte längre. Jag är nöjd med mitt Beatles, min Bukowski, min Dylan. Över allt svävar Elvis, som han gjort sedan 1977.

Kanske ska jag vara nöjd?

 

Annonser




En ny tid, nytt liv.

17 02 2011

Gammal

Image via Wikipedia

Mörkret där ute är kompakt. Skogen där på andra sidan Viskan är bara en svart silhuett. Själv så är jag uppe. Redan. Jag är lite osäker på varför jag vaknade tidigt. Men det är väl som det ska vara. Nu för tiden lägger jag mig tidigt och vaknar tidigt. Som en gammal människa. Är jag på väg att bli gammal? Svaret jag ger mig själv är att jag ju är det. Men det är långt till den äkta ålderdomen. Än är jag ung. Svaret gör mig lugn.

I mig är det lite som att en dimma lyft på svarta vingar och försvunnit. En ny värld börjar visa sig. Medicinen jag tar verkar göra nytta. Jag jublar när jag sakta börjar känna igen mig själv. Jag är ju en människa som pysslar mest hela dagarna. Eller, jag var en sådan människa och nu börjar jag sakta bli mig själv.  Jag får saker gjorda. Ärligt talat får jag mer gjort varje dag än jag fått på flera veckor då när jag var som sjukast.

Det är gott att leva.

 

 

Eftertänksam.

 

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Mina försök att finna min ålder korrekt.

6 12 2010

Monument a Vara de Rey, Eivissa, Spain

Image via Wikipedia

Jag har ett helvete just nu att vara vuxen. Det ger mig huvudbry och rynkor i pannan. Jag försöker, jag lovar, jag gör det, att vara vuxen och inte tänka som en förvirrad 14-åring. Man kan inte vara 14 när man är 40. Man ska inte vara det. Men ändå, trots mina goda intentioner, så rasar det en kamp inom mig som jag så väl känner igen från den där tiden när hormoner fucka upp hela skallen och hjärtat var det som styrde varje steg man tog.

Just idag, nu, är det hon som är den äldre. Den som talar om för mig att det är ok att vara ifrån varandra, att det bara skapar något gott med att längta. Skit längta. Jag vill ha och jag vill ha det NU! Men så säger jag åt mig själv att tagga ner. Fixa till mig och göra något gott av tiden jag har fått till skänks. Livet går vidare även när det skenbart står stilla. Det är som ett diesellok som bara rullar på. Även fast man känner sig som ett av de där El-loken som stannar så fort det fallit en snöflinga i Jämtland.

Så då är ju frågan när jag ska växa upp? Det måste ske idag känner jag. Kanske kan jag hitta någon form av balans i livet. Stå mitt mellan de där stunderna när hon är nära mig och vi pratar oavbrutet, avlöser varandras svador som om replikerna redan vore skrivna, när vi läser våra tankar och det blir rätt i varje stavelse och de stunder när jag bara har hunden att prata med.

Men kärleken är väl sådan. Det är sådant som får folk att simma över hav och kasta sig ut rån flygplan. För att uppleva samma rus, samma kick. Samma samhörighet med världen. Fan, jag är ju höjdrädd och lika rädd för djupa vatten. Jag får väl gå över torget i Borås och hoppas att jag får en liten minikick av det. Någon nytta ska man väl ha av alla sina nojor och fobier liksom.

Så kanske borde jag tagga ner. Lugna mig och se tiden ann. Vara lycklig över att hon finns där ute i världen och att jag får vara hennes. Bara hennes.

 





Svamparna i mitt liv

5 09 2010

Röd svamp. :o)

Något händer med mig. Konstiga tankar dyker upp. Som att jag fått för mig att jag ska börja plocka svamp. Varifrån kom den idén? Ok, nu för tiden verkar det som att hela världen plockar svamp. Eller kantareller snarare. Att plocka andra svampar verkar vara okänt för de flesta. Fast jag själv å andra sidan är osäker på om jag känner igen en kantarell om jag så vaknar upp bredvid den.

När jag var liten så var jag ofta med min mor i skogen. Hon var tossig på att plocka svamp. Alla omöjliga och möjliga sorter. Hon visste namnen på vartenda svamp, om de var giftiga eller ätliga och vad man skulle göra med dem. Själv så intresserade det hela mig föga. Jag brukade leta porrgömmor istället. Sådana där som fanns då på den tiden. Där någon make hade smygit ut i skogen och gömt sina porrtidningar. DET var jag duktig på att hitta. Svampar var totalt ointressanta. Då.

Men det verkar så förbenat mysigt att plocka svamp. Liksom vuxet. På riktigt.

Det är väl så att tiden har gått. Jag är mer intresserad av skogens avkoppling än av porr. Dofterna och ljuden som finns i en barrskog på hösten. Så jag lurar på att börja leta. Det enda som hindrar mig är att jag faktiskt inte kan påminna mig om att någonsin ha hittat ens en liten fotsvamp i skogen. Det verkar som att svamparna undviker mig. Jag brukar mest hitta stenar och kottar och grenar och sådant. En och annan gammal ölburk har jag hittat med. Men svamparna, som skogen sägs vara full av, gömmer sig så bra att jag knappt vet om de finns på riktigt eller om det hela bara är ett enda stort practical joke från världen på min bekostnad. Alla pratar om någon jag inte hittar liksom. En vacker dag kommer någon att berätta för mig att ”svamp finns inte, vi har bara lurat dig”. Fast det verkar en smula långsökt måste jag erkänna.

Kanske ska jag börja med att öva lite? Leta champinjonburkar och sådant först. För att senare övergå till enklare svampsorter som man kan se även som svampblind.

Tja, i vilket fall som helst så slår det hela mig med häpnad. Att jag ens kommer på tanken.

Strange!





Helgsnatter

3 09 2010

Helgen står för dörren och jag hänger väl med på resan. Även om det faktiskt inte spelar den allra minsta roll för mig vilken dag som jag vaknar till så är det ändå något speciellt med fredag. På samma sätt som det är speciellt med måndagar. Att vakna en måndag är rätt kass, att vakna en fredag gör att det sjunger lite i bröstet. En skön sång. Vad det där beror på vet jag inte. Gammal vana?

Därför kommer jag att städa lägenheten ren, gå ut med jycken på en promenad och besöka modern. Köpa chips och dipp och Fanta och ha det alldeles förbannat bra. Inget jäkla fredagsmys, det var länge sedan jag hade det. Det var när barnen var små och man köpte just chips och dipp och Fanta till barnen, öl till sig själv och visste att man hade känslomässigt råd med att vakna på lördagen och vara seg.

Nu för tiden är jag seg varje jävla morgon, oavsett öl eller inte dagen före. Men det är nog åldern tror jag. Det där med att livet börjar vid 40 tror jag inte ett skvatt på. Enda fördelen med att vara 40 är att man inte är så förbannat ängslig hela tiden. För vad andra ska tycka, för vad man själv tycker och för saker man sagt eller inte sagt eller kommer säga eller inte kommer säga. Jag har landat i mig själv som det så fint heter.

Men det är lite märkligt det där med ålder. Allt som man lovade sig att aldrig pyssla med har blivit något trivsamt och gott. Skogspromenader, country, ha hund, fotriktiga skor, långkalsonger på vinter, shorts på sommaren. Sandaler, för tusan, glöm inte sandaler. Hade någon hittat mig med sandaler på fötterna för 20 år sedan hade jag nog tagit livet av mig. Nu för tiden har jag kommit på att det är vedervärdigt fult, men skönt. Fotsvamp är inte skönt däremot.

Till kvällen blir det fotboll på tv. Landslaget ska vinna har jag redan bestämt. Därmed basta.

Men innan allt det där ska jag dricka lite kaffe till. Eftersom jag är missbrukspersonlighet ut i fingertopparna så dricker jag alltid lite för mycket kaffe. Sådär mycket så att hjärtat hamrar i bröstet och det nästan blir lite svårt att andas. Svetten bryter fram och i det läget tänker jag ”kanske skulle man ta en kopp kaffe till?”

Jo, en kaffe till.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.








%d bloggare gillar detta: