Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





Vem styr?

2 10 2010

Man får många konstiga tankar när någon som står ens själ nära dör. Jag lovar, de är ibland inte kloka. Just nu satt jag och fundera på de senaste dagarnas lugn som finns i mig. Hur lusten att dricka alkohol, behovet att göra det, inte finns. Igår drack jag två cider, lite för att hålla uppe en tradition av alkoholdrickande på en fredag. Men jag hade lika gärna kunnat strunta i dem. Idag är lusten att dricka lika med noll. Det var oerhört länge sedan jag kände för att dricka så lite. Visst, jag inser att det kommer gå över, den där styrkan eller vad man nu ska kalla det. Men just nu så känner jag bara för att dricka cola och mysa framför tvn med hunden. Varifrån kommer det liksom?

Det är då de konstiga tankarna dyker upp. Att min vän Sami på något sätt ger mig något han har upptäckt i efterlivet. Något han själv aldrig fick uppleva och jag sällan får erfara. Lugn.

Men eftersom jag är cynisk ut i fingerspetsarna och dessutom inte tror på någon som helst tillvaro efter livet och defintivt inte en tillvaro man själv kan styra över, så slår jag bort tankarna. Det är säkert bara chocken som gör att jag är trött och lummig.

Men ändå. Varifrån kommer det?





När man fryser

25 09 2010

Searching For Water

Sommaren är över. Hösten ligger som ett täcke över landet. Kylan går ända in i märgen, nu innan värmen kommer till elementen. För varmt för att värma upp, för kallt för att inte frys i. Den där tiden på året när inga kläder passar, när inga färger finns, inte syns. Mörkret i mig är totalt. Min gode vän den svarta hunden har återkommit. Slagit sig ned i mina möbler och äter upp min mat. Göder min lust att slockna.

Den är överallt, på en och samma gång äter den och skiter. Livet känns inte så spännande om man säger. Jag trodde nog att jag skulle klara mig, men finner mig själv sittande i köket och kedjeröker, dricker allt för många öl och funderar på att kanske äta. Jag sitter där, i min egen skit och funderar på vad som gick fel. Allt känns det som. Lusten att vara i världen är förbytt till lust att inte säga något, inte vara något. För allt jag gör blir fel, allt går bakåt. Lyckas med att misslyckas med allt.

Skräp ligger på golvet, hundmaten ligger kvar i skålen, för hunden att äta. Igår gick jag på bussen, där satt samhällets allmänna fyllo med sin fyllevän. ”Har han ingen hund med sig idag?” frågade det enda fyllot det andra. Jo, det hade jag, jag har alltid med mig min hund. Dipp delar mitt liv, men hon konkurerar med den svarta. Den som förmörkar allt jag gör. Även om traktens fyllon vet vem jag är. Hur nu det går till?

Det blir allt mer svårt att gå ut. Lusten att stänga dörren för evigt finns där. Blockera allt. Det svin som är jag har tröttnat på sig själv. Vad fan gör man då?





Panik som består

18 09 2010

Karlsborg, den 9 juni 2006, en av alla dessa v...

Image via Wikipedia

Det blir bättre sen. En del tror att panikångest är något man skakar av sig bara man vill. Det är fel. Ångesten är ett levande väsen. Det slår rot i själen och förgiftar hela livet. Alla dessa år, alla dessa timmar som är för evigt förlorade. Som aldrig kommer igen. Alla kvinnor jag kunde älskat, alla människor jag kunde mött. De är borta, finns inte. I mitt liv. Nu skakar jag, frustar som en tjur inför ångesten. Vägrar låta den vinna men den lägger mig på rygg och kväver mig sakta. Fort. Tungan fryser fast i munnen. Andetagen är som vintervindar. Snö i bröstet. Vitt brus i huvudet. Anden stelnar och blir till något jag inte vet vart jag ska lägga det.

Lusten finns. Lusten till att dränka allt i ett hav av vit vodka och skummande öl. Tankar på att ge sig ut och köpa, stjäla, nyckeln till ro, alkohol. Men inte i dag. Inte idag. I dag. Inte idag.

Jag har förlorat så många tillfällen att jag inte ens  vågar röra vid tanken på dem. Men alla framtida tillfällen ligger orörda i livets kartong. Det är dem jag måste sikta på. Sluta blicka bakåt, för det är ändå bara ett enda stort slukande svart hål.


Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du sansa på min grav.





Samtal med djävulen i mig

18 09 2010

Det river och sliter i mig. Lusten att dricka bort smärtan är oändlig. Den tar aldrig slut. Den fortsätter hela vägen till helvetet. Röster, av olika slag och olika volymer viskar eller skriker åt mig att ”bara en”. Men jag vet vart det slutar. Alltid i rännstenen. Vakna och inte kunna leva. Vakna på en sekund, nästan innan man vet om det. Hög puls och svettningar, darra och kvida. Kräkas och dricka, sätta sig och dricka, gulpande samtidigt som man ber till den gud man inte tror på att det ska sluta. Vänta de evighetslånga minutena innan alkoholen når blodet och själen. Jag vägrar vakna så.

Det är en lisa för själen att vakna trött. Att längta efter kaffe och en cigg. Att vara yrvaken är en välsignelse. Jag har vaknat allt för många morgnar på köksgolvet. Jag har vaknat allt för många morgnar redan klädd, redan slut. Jag har vaknat allt för många nätter av smärtan i bröstet när man förstår att man än en gång gjort bort sig inför änglarna.

Jag vet allt det där. Jag kan om jag blundar känna känslan, den fjärdelätta darrningen långt inne i bröstet och rädslan för att hjärtat skall explodera, implodera, lämna mig åt döden. Jag vet allt det där.

Ändå känner jag suget.

Hur faen ska man orka med att hålla sig på den smala vägen?

Jag finner inte brandsläckaren till elden i min själ.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt








%d bloggare gillar detta: