Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






Gitarr. Inget mer. Bara gitarr.

2 02 2011

Johannes Magnusson (1804-1875) Fotot taget sen...

Image via Wikipedia

Så slår mig tanken. Tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk, betänk, att jag är den som gjort rätt? Det är en tanke som slår sig till ro, ger mig ro. Jag byter kläder på datorn, skrivbordet får sin gamla skrud. Damer med klandervärdig moral. Inget ro, inget oro.

Det slår mig och det gör ont. Tänk om jag faktiskt den här gången inte varit den som var fel? Jag kommer allt närmare en sanning i det tror jag. Annars brukar det vara mig det är fel på. Om man nu ska säga att det är fel på någon. Men banne mig, det är icke så fallet den här gången. Jag har försökt hålla liv i någon som varit dött.

Så alla bokstäver har varit slöseri med tid. Min tid. Jag hade kunnat ägna alla de timmarna jag längtat åt något annat. Fundera på den meningen. Den går att vända ut och in och hit och dit.

En enkel man har än en gång fallit för ett enkelt knep. Fått höra samma ord. Men kan inte klandras för fallet. Inte den här gången. Så märkligt.

 

Så jag dricker lite mer kaffe, funderar på vad jag skulle gjort för de där pengarna jag lagt ut på ingenting och tänker att de var väl menade att slängas bort. Kaffe, cigaretter och mitt egna sårade ego. Något att somna till, i. Kanske skulle jag börja i andra änden? Nära, inte långt borta. Inte tro på alla smickrade ord som sedan byts ut mot negativa eptitet i samma andetag. Kanske skulle jag?

Long way to ruin.

Vissa texter lever man i. Ler i. Finns i. Ibland är det rätt, ibland så fel. Men ärligt talat.

Vad annat kunde jag göra?

 





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 






Drogerna i mitt liv.

21 01 2011

A few 100 kronor notes of Sweden.

Image via Wikipedia

Någon lagar mat i det hus jag bor i. Doften når mig där jag sitter i vardagsrummet och jag undrar om de känner stanken från mina billiga cigaretter. Om jag är en lukt i någon människas liv? Jag vet att jag spelar roll för andra, det grubbleriet har jag lämnat bakom mig. Men är jag en doft? En lukt eller en stank?

Jag förbereder mig för att åka in till staden för att köpa kaffe. Det är något jag bara måste ha. Nikotin och koffein. Alkoholen kan jag nu för tiden lämna därhän även om jag får kämpa med den demonen för varje sekund jag lämnar den. Men nikotin och koffein. Skit i mat. Skit i allt som gör livet vackert, skit i drömmarna man spann när man var en liten palt, skit i drömmarna man spinner för sekunden. Nikotin och koffein. Allt annat därutöver är bara något jag ser som en bonus. En del får millioner svenska kronor i bonus, jag är nöjd med mjölk i kaffet.

Hunden vet inte om det men vi ska strax ut i världen igen. Hon sover djupt, rycker lite. Muttrar i sömnen. Hon ska snart ut i världen, ut i den benhårda kylan. In i bussens värme och jag ska följa henne. Mina hörlurar till mobilen är sönder så jag får strunta i bonusen av att kunna lyssna till musik på resan. Det gör den en smula hårdare, lite skarpare i kanterna, men det är ok. Allt är ok, för jag ska köpa kaffe. Nikotin och koffein.

Det är dags att resa sig upp. Ställa sig och räta på den värkande ryggen. Greppa taget om resan mot mina tankars mål. Nikotin och koffein.

Mina mediciner har jag betalt för den här gången. 1600 kronor sedan november. Tack gode gud för högkostnadsbeloppet. Snart kan jag få vara sjuk i fred. Undrar om alla förstår hur mycket 1600 kronor är för en som lever på sjukersättning? Jag tror inte det. Då skulle nog våren möta det kalla samhällsklimatet en smula. Men som det är nu så är det evig vinter och kylan tätnar.

Dags att resa sig. Räta på den värkande ryggen. Ställa sig upp för sig själv.

För kaffe och en cigarett.

Och Kärleken.

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





Hiding my love away

21 12 2010

Det finns så mycket jag måste lära mig. Men det allra första jag måste lära mig, få hjälp med att lära mig, är tålamod. Det är väl en del i det bipolära och ADHDn och det ställer till det för mig gång på gång. Jag börjar lära mig i ”livet” så att säga, men när det kommer till kärleken så har jag inget tålamod med att vänta på något alls. Jag vill ha allt med en gång. NU vill jag ha det och det skrämmer bort den jag älskar. Att rusa och kräva att den andra rusar med är ju bara dumt. Speciellt när det handlar om en kvinna som själv rusat genom livet men som har lärt sig att vänta. Så även jag måste lära mig konsten att vänta på det som kommer. Annars kommer inget alls.

Livet är en evig kamp för att göra det rätta. Att göra så att man utvecklas och inte invecklas. Just nu har mitt träd välts i en storm och jag har inget att luta mig mot, ingen att älska. Igen. Återigen. Det är som att varje gång jag finner något vackert så försvinner det och inför varje gång blir jag lite mer rädd för det där ensamma som blir när den man älskar sagt sig vara ovillig att älska mig tillbaka. Så jag trasslar in mig i resonemang i mitt hjärta om att det är lika bra att vara den som försvinner först. Så dumt. Så onödigt. Så förstörande. Så krävande.

Men. Inget har egentligen ändrat sig. Jag lever precis samma liv nu som innan jag träffade denna gudomliga kvinna. Det är bara det att det är ett hål i livet. En reva i verklighetens väv. Det jag sökte efter och fann är försvunnit igen. Bara för att jag fick panik över att inte ha kontrollen över vad som sker. Bara för att jag inte har tålamod. Bara för att jag älskade för mycket. Bara för att jag inte respekterade hennes önskningar. Bara för att jag fick allt att handla om mig igen. Mina önskningar och drömmar lät jag ta större plats inom mig än hennes i henne. Jag sade sneda saker, inte för att vara elak, för det vill jag inte. Men för att jag var så rädd. Slutet blev sorgligt och solkigt. Om det nu var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan ändra sig, finna någon sorts förtroende i mig igen. Jag hoppas.

 





Chans

21 12 2010

Kärleken är inte min specialitet. Jag blandar ihop saker som skett med andra med det som jag har. Det blir obegripligt för den jag älskar just nu. Cecilija säger att jag älskar för mycket. Det är i alla fall det jag tror hon säger. Kanske är det så. Kanske. Jag bad henne säga åt mig när jag blir för klistrig och det gjorde hon och då blev jag sårad. Sådan jävla dubbelmoral. Så dumt. Nu vill jag bara få vara hennes men hon säger att hon inte vill ha mig längre och inuti mig är det tomt och tyst. Ska det vara såhär, att när man funnit allt man letat efter ska man skrämma bort det bara för att man är så jävla rädd för att bli övergiven igen? Det verkar du helt snurrigt ju. Jag har bönat och bett om en chans till. En chans att visa att jag inte är sådär galet tokigt smetig som jag var nu i helgen när jag ville allt och allt på en gång. Jag kan bara hoppas men jag tror tyvärr inte. Det gör ont. Om det är så så slutar jag tro på kärleken. Att leva med någon är en konst och den konsten verkar inte jag kunna behärska.

Hennes benvärmare ligger i mitt sovrum. Jag får väl skicka dem med posten misstänker jag. Även fast jag vill att de aldrig ens ska lämna mitt sovrum och att när de gör det så är det på hennes ben, hennes ben som går ut med hunden på kvällen och sedan kommer in, varm och rödkindad och avslappnad. Ångest är ett troll som gör vad det vill med oss människor. Två människor kan missförstå varandra bara genom att ångesten sitter mellan dem oavsett hur nära de sitter. Den förvrider verkligheten och får orden som kommer ut att bli skeva och vinda och fula och elaka.

Nu säger nog många, ”vad var det jag sade. Han kan inte leva med någon. Han är dömd till ensamhet.” Jag har samma röst i mitt öra. Allt är mitt fel återigen. Men jag har nog aldrig fått ett förhållande att ta slut genom att älska för mycket. Det är så sorgligt. Men jag vet ju att jag kan lägga band på mig. Men vet hon om det? Hon litar inte på det. Vågar inte vara med någon som har något att ge, eftersom hon själv är skadad i sitt hjärta av andra som gett och sedan tagit. Så vi skrämde bort varandra just för att vi älskade, inte för att kärleken höll på att ta slut. Nu kanske hennes är det och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska göra med livet. Hur jag ska behärksa det. Ut i snön med hunden och bara gå och gå och gå. Bara vara hennes fast hon inte vill ha det jag erbjuder. Jag ville ge henne allt, månen och stjärnorna men det gjorde henne rädd. jag borde backat. Så som jag gjort flera gånger tidigare under våra veckor ihop. Men jag rusade på som ett ånglok. Frustande av kärlek och livslust. Medan hon satt och mådde dåligt och ville få vara, bara få vara.

Så jag kan bara hoppas att hon ger mig en chans till. En chans där jag kan visa att jag lärt mig av det som skedde. En chans där jag kan resa mig upp och vara det hon vill jag ska vara, mig. Bara mig och inget annat. Det var mig hon ville ha, inte hela världen eller presenter eller månen.

Så ledsen.





I väntan på dunket från skenorna

9 12 2010

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Det är när vi pratar som det exploderar igen. Allt det som ligger och pyr som man måste behärska eftersom hon helt enkelt inte är här. En cam är en underbar sak. Jag kan se henne, hon kan se mig. Men det är en skärm mellan oss. En skärm och tusen millioner mil. Känns det som i alla fall. Det man känner är alltid sant så då är det väl så att hon är på mars och jag i en annan galax just nu. Ändå ses vi, ändå älskar vi varandra.

Hon frågar mig oroligt om jag verkligen är hennes och jag svarar att jag är hennes och ingen annan. Inte ens jag själv äger mig längre. Jag är hennes. För hennes skull och för min skull. För alla mina skulder och alla hjärtslag. Så vi tittar på varandra. Länge. Säger mest ingenting, bara tittar, ler. Slänger små kyssar åt varandra. Som två tonåringar. Men för mig är det första gången jag är kär på riktigt. Hon är min första kärlek. Kanske är jag hennes. Jag vet inte och jag bryr mig inte, bara jag vet att hon vill ha mig. Jag är hennes. Så enkelt är det.

Dagarna bara rullar på. Helst skulle jag sätta livet på paus, sova bredvid hunden och katten och hennes kvarglömda byxor till hon kommer med tåget igen. Men jag får vänta på just det där speciella tåget och under tiden måste jag rasta hunden, ge katten mat, äta själv och städa. Allt sådant som man bara måste göra för att livet inte ska gå åt helvete på riktigt. Så medan jag väntar på tåget så gör jag allt för att tiden ska gå och gå fort.

Men först ska vi fira jul och nyår. Först ska vi samlas på var sitt håll. Sedan kan jag börja lyssna efter tåget. Sedan kan jag släppa skurtrasan. Sedan kan bubblan vi skapar slutas igen. Sys igen. Svetsas fast. För några dagar tills vi börjar om med att längta. En evig cirkel av längtan och passion och stadig puls.

Det är därför det blir som en krasch och totalt kaos i skallen och en explosion i ryggmärgen när jag pratar med henne, ser henne, så nära men så långt bort. Det blir som att bubblan retas med mig, sluter sig på skoj för att omedelbart spricka som en såpbubbla i solskenet. Det är därför jag känner att jag lika gärna kan lägga mig för att sova klockan 20.00 på kvällen. Jag har ingen som helst anledning att vara vaken när jag kan låta tiden skena genom att sova bort den.

Så jag lägger mig.





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Depressionens ansikte

22 10 2010

Moraine below Hadley Glacier (visible in the u...

Image via Wikipedia

Den första snön har fallit, ligger som en vit slöja över världen. Allt är annorlunda, allt är som det brukar vara. När jag vaknar på morgonen är jag redan full av ensamhet och den där obestämda känslan av ett hål som behöver fyllas med något. Vad som helst. Bara något. I mig ligger en grå slöja över allt. Depression kallas det nog visst. Den är här nu. Den har slagit sig till ro, för snart är det november.

Jag hade nästan glömt hur den kändes. Den där tomheten. Mina drömmar är fulla av den. Desperation, rädsla för att känslan aldrig kommer gå över. Inte den här gången. Att tomheten ska stanna kvar. Göra livet precis så febrigt fullt av en känsla av en tomhet. Det blir en radda oöverlagda handlingar till följd av den där känslan. Dricka för mycket kaffe. Röka cigarett efter cigarett efter cigarett. Bara för att känna något. Vad som helst. För nog måste det bo känslor i mig? Det gäller bara att locka fram dem. Till och med fruktan vore bättre än den osläckliga törst jag upplever.

Nog trodde jag i min enfald att de dagarna var över. Nu när läkemedlen flödar i mina ådror, nu när åratals med terapi gett mig insikt och utsikt. Likt förbannat är den tillbaka, tomheten. Jag vet ju, rent intellektuellt, att den kommer gå över. Det är bara omöjligt att övertyga mitt hjärta om att så är fallet. Det fladdrar och kvider. Ropar högt utan att ens få ett eko till svar. Fan också. Fan också. Jag vill inte känna ingenting. Jag vill inte att allt ska vara så förbannat tråkigt. Jag vill inte att alla smaker ska vara fadda, alla upplevelser uddlösa. Nu förstår jag varför en del skär sig. De gör det för att känna något. Inte för att döva, utan för att känna.

Låter det illa? Jo, det är rätt så illa. Men det går över. Jag vet att det går över. Jag måste förstå att det går över. Färgerna kommer att komma tillbaka. Även fast jag så ivrigt önskar att jag ska känna något och inget händer kommer det att återvända. Livslust och stamina.

Så jag gör allt det där som jag själv förväntar mig göra. Klär mig, dricker kaffe, städar, går ut med hunden. Spelar musik lite för högt. Försöker hålla näsan där den ska vara, ovanför ytorna i tillvaron. Men nog känner jag för att skrika högt, slå och sparka omkring mig. Spraka som ett nyårsfyrverkeri, för att höra och känna igen.

Fan också.





Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





Är jag allt för tom i själen?

11 10 2010

BMW M635CSi inte PL

Image via Wikipedia

Var ute med jycken i skogspartiet precis här bredvid och sparkade i löven medan Dipp åt sig mätt på fallna äpplen från ett träd som står mitt i skogen. Solen sken och fan om jag inte mådde riktigt riktigt bra. Tur man har hunden annars hade jag bar suttit här och väntat på livet. Jag avskyr hösten av hela mitt hjärta, för den brukar betyda djup depression och ångest och mörka sovrum där endast mina egna hjärtslag är det enda som hörs. Den brukar betyda regn och mörker och melankoli och svarta tankar om att ta sitt liv. Den betyder i sig död. Det händer alltid, säger alltid, något som kräver sorg och bearbetning och ensamhet.

I år var det min bästa väns död som störde minnena från sommarens värme. Sorgen bor innanför skallbenet och bröstbenet på mig. Den virvlar upp gamla minnen från skoltiden. Den sveper upp minnen från vårens spirande grönska. Men den når mig inte riktigt. Jag vet inte om det är medicinerna jag äter som håller allt lite på avstånd. Jag har ju inte så mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Inte någon att prata om, bara den där surrande känslan som aldrig lämnar mig. Men jag känner inte heller något annat. Kanske är det medicinen som dövar alla känslor? I så fall undrar jag om det är värt det. Ärligt talat. Kan man inte gråta över sin väns bortgång, är det då inte en märklig väg man är ute på?

Men kanske lossnar det. Vid begravningen. Eller om ett halvår. Min kära fader sade alltid att sorgen kommer först efter ett halvår. För mig har det stämt än så länge. Det kanske återigen är ett arv från mina förfädrer, att allt kommer i efterhand. När man är som minst beredd.

Som sagt, jag avskyr hösten. Men ändå, när man står där och lyssnar till krasandet som blir när en glad hund käkar fallna äpplen från ett träd mitt i skogen, ett träd som skvallrar om tidigare boplats, så är det banne mig omöjligt att inte njuta av livet. Helt omöjligt.

Så jag passar på att njuta medan jag kan. Alla andra känslor står nog på rad och väntar på sin tur.

 

Min tröstare Dipp

 

 








%d bloggare gillar detta: