Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






Gitarr. Inget mer. Bara gitarr.

2 02 2011

Johannes Magnusson (1804-1875) Fotot taget sen...

Image via Wikipedia

Så slår mig tanken. Tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk, betänk, att jag är den som gjort rätt? Det är en tanke som slår sig till ro, ger mig ro. Jag byter kläder på datorn, skrivbordet får sin gamla skrud. Damer med klandervärdig moral. Inget ro, inget oro.

Det slår mig och det gör ont. Tänk om jag faktiskt den här gången inte varit den som var fel? Jag kommer allt närmare en sanning i det tror jag. Annars brukar det vara mig det är fel på. Om man nu ska säga att det är fel på någon. Men banne mig, det är icke så fallet den här gången. Jag har försökt hålla liv i någon som varit dött.

Så alla bokstäver har varit slöseri med tid. Min tid. Jag hade kunnat ägna alla de timmarna jag längtat åt något annat. Fundera på den meningen. Den går att vända ut och in och hit och dit.

En enkel man har än en gång fallit för ett enkelt knep. Fått höra samma ord. Men kan inte klandras för fallet. Inte den här gången. Så märkligt.

 

Så jag dricker lite mer kaffe, funderar på vad jag skulle gjort för de där pengarna jag lagt ut på ingenting och tänker att de var väl menade att slängas bort. Kaffe, cigaretter och mitt egna sårade ego. Något att somna till, i. Kanske skulle jag börja i andra änden? Nära, inte långt borta. Inte tro på alla smickrade ord som sedan byts ut mot negativa eptitet i samma andetag. Kanske skulle jag?

Long way to ruin.

Vissa texter lever man i. Ler i. Finns i. Ibland är det rätt, ibland så fel. Men ärligt talat.

Vad annat kunde jag göra?

 





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 








%d bloggare gillar detta: