Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.

Annonser




Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Konsten att resa sig

26 05 2010

Jag finner att jag då och då funderar på när det ska vända. När ska jag börja må dåligt igen? Alltså, jag inser ju att jag troligen kommer få dras med min hjärnas kemi resten av livet och att depressioner och ångest är en del av mig. En större del för mig än för andra, mindre än för vissa. Men ändock en del som jag får leva med.

Men det märkliga är att jag inte är rädd längre för den där vändningen. Kommer den så kommer den och då vet jag rätt så bra vad jag ska göra för att kravla mig upp igen. Jag ska INTE försöka ”ta mig i kragen”. Jag ska INTE försöka åka farten när den redan svindlar. Jag ska INTE undvika smärtan och ångesten. Däremot ska jag vila så mycket jag bara kan, jag ska odla mina intressen, jag ska leva livet utifrån mina egna önskningar och förväntningar.

Vi lever onekligen i en tid som hyllar ungdom och hälsa. Den som är gammal eller sjuk räknas som svag. Sorry, men så är det ju bara. Kraven är oändliga, även på oss män. Än värre för kvinnorna. Smal, aktiv, lycklig, beläst, bra förälder, uppmärksam och flitig anställd, åka på semester och även då förkovra sig. Inte konstigt att vi får det svårt att få ihop bilderna när arbetsgivaren tycker vi ska jobba över och dagis vill att vi hämtar barnen. Det går inte att vara perfekt. DET GÅR INTE.

Däremot kan man göra det som man önskar. Tycker man det är ljuvligt att springa i skogen så är det ju helt ok att göra det. Tycker man att det är lika ljuvligt att sitta och läsa en bok så ska man ju göra det. Vill man inte arbeta deltid ska man inte behöva göra det. Men man ska inte heller behöva arbeta heltid om man inte vill. Men allt det där går emot kraven. De rådande. De som vi alla sväljer utan att riktigt tänka efter om det är våra egna val eller omgivningens krav. Eller, återigen, våran egna bild av vad omgivningen kan tänkas kräva.

Kort sagt. Nästa gång jag faller ska jag komma ihåg att vara trogen mig själv. För hur slänger man ut en otrogen partner om det är en som bor i en själv?

—————-
Now playing: Kingdom Come – Perfect O
via FoxyTunes





En parasit talar

8 05 2010

VärldenGÖR mig fan ledsen. Inte besviken eller arg. Bara ledsen. Alla dessa grupper på Fejan som säger sig veta allt.

”En vanlig vänlig kindvändare lånar Ku Klux Klan sin tändare”.

Vårt land är i början på något jag inte tänker ställa upp på. Krav på strängare straff, oavsett om man är misstänkt eller dömd, krav på invandrare att bli SVENSKA på en sekund, oavsett om man själv är finne vars mamma inte kan svenska. I ett land som byggts på invandring. Krav på att alla andra ska göra nått och kravet på regeringen på att ge den egna personen mer, mer, mer. Oavsett vad man har. I ett land där de egna misslyckanden hela tiden beror på någon annan men där allt man lyckas med beror på en själv. Ett historielöst land som lever på sin inbillade historia.

Jag är trött på er. Ni som sitter och tycker att det är helt ok att er skatt är mindre än en pensionärs för att ni behöver betala resorna till jobbet. För att ni glömmer att pensionären inte har 100 %  av sin lön från början. Skit på dig. En dag blir även du pensionär, hur mycket du än jobbar och står i. En dag blir även du meningslös. Skit på dig, ingen kommer torka dig då ändå.

För oss sjuka finns det inget hopp. Ni föraktar oss. Ni hatar oss för att vi tar en enda liten jävla krona från er semester. Ni avskyr oss och jag vet det för att ni redan har berättat det för oss. Gång på gång. PÅ gång på gång. Tror du verkligen att cancer är den enda sjukdomen i världen?





Mitt städande jag

5 05 2010

Aj. Jag är trött, har lite lagom ont mest överallt men i ryggen i synnrlighet. Gårdagen tillbringades under hårt arbete. Jag veeet. Jag, arbeta? Hårt? Jomen. Serru. Här har det putsats och fejats hela långa gårdagen. Eller, nu överdriver jag. Igen. Så klart. Men nog blev det lite pyssel med att hjälpa mina vänner med en flyttstädning. Kroppen var behagligt tung och trött igår när jag och Kita slutligen ramlade in till en entusiastisk Chips, katten.

Jag var övertygad om att jag skulle somna på stört när jag gick till sängs men som vanligt när jag varit lite i farten på dagen så var det oerhört svårt att somna. Men när jag väl vaknade i morse så var det lika svårt att vakna ordentligt. Håhåjaja. Men när jag kom ut i köket och skådade min nya micro som jag fick av mina vänner igår så blev det mycket lättare att tänka glada tankar.

Förövrigt så var gårdagen rätt så rolig den med måste jag säga. Det går bra att ta i lite då och då om man får skratta under tiden har jag fått för mig. Idag så kommer jag nog inte skratta så mycket tror jag, men det är nog lika bra det. Den där förlamande tröttheten som lever i mig kommer alltid fram när jag försöker leva ett normalt liv. En dags aktivitet får betalas med tre dagars total utmatning. Men återigen, det var det värt.

I morgon väntar terapi och jag hoppas vid gud att kropp och själ ska vara redo för det hela. Eller, kroppen kan man ju oftast dra med sig på några värktabletter, men det kommer ju alltid till att få med sig själen med. Det räcker ju med att jag ska gör en sådan sak som att göra något viktigt en dag för att hela jag ska bli småtokig. Ångest är inget man bjuder in, den tar sin plats oavsett vad man vill. Men nu har jag haft några riktigt bra dagar, kunde till och med äta tillsammans med vännerna igår. Något som för ett och ett halvt år hade varit omöjligt. Något som var omöjligt bara för några dagar sedan när de var här och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund för att lugna ner ångestattacken när jag hade försökt äta tillsammans med dem. Social fobi i dess största glans.

Nä, idag så får bara ångesten inte ta någon plats. Jag ska ut i världen med Kita, vandra i den bleka vårsolen och känna den frihet det ger att faktiskt våga sig ut utanför lägenheten nu för tiden. Nykter alltså.





Doften av allt rent

2 05 2010

Äntligen fick jag igång mig själv. Tiden har ägnats åt att dammsuga och putsa och feja, precis sådär lagom så att jag slipper reta mig på att det är för stökigt eller smutsigt. Precis lagom så att jag inte tyckte det var allt för tråkigt att ägna mig åt det. Precis sådär lagom att det känns gott i hela mig när jag väl satte mig ned.

Det var det vanliga dansen mellan mig och djuren, där jag gick åt vänster och de synkronicerat åt höger eller bakåt eller helt enkelt bara försvann från lägenheten på ett sätt som jag kanske trodde att katten kunde göra men som jag för mitt liv inte kan förstå att hunden mäktar med. Hur 50 kilo hund kan bokstavligen försvinna från jordens yta mitt framför ögonen på mig slår mig med den allra djupaste häpnad.

Men nu sitter jag här och djuren orienterar sig bland allt det rena och ägnar sig, var för sig, åt att omintet göra mitt arbete. Fast strunt i det, säger jag åt mig själv. De är ju så söta och trivsamma. Men nog ska jag ta med mig borsten nästa gång jag går ut med hunden. Så att lite av all den där pälsen hamnar ute i världen istället för här inne.

Om jag nu kommer ihåg det.





Tankar kring andras tankar

2 05 2010

Att det ska vara så svårt att få något vettigt gjort. För mig alltså. Alla andra verkar fylla sina liv med vettiga och viktiga saker mest hela tiden. Själv så skrotar jag runt och fixar kaffe på sin höjd. Resten av tiden bara går. Allt medan världen snurrar på med vansinneshastighet. Jag önskar, gud vad jag önskar, att jag kunde, orkade, hänga med i den takten. Att jag vore sådär stark och vacker som jag känner mig precis när jag vaknat. En känsla som oftast bara håller i sig i några minuter. Men å andra sidan så får jag den där känslan oftare och oftare nu för tiden så vem vet, om tusen år kanske jag är redo att kliva ut bland mänskligheten och göra någon form av nytta för någon annan än bara mig själv.

Men nu är det idag. Så jag dricker kaffe och drömmer. Som vanligt. Ett priviligierat liv, jag vet. Men priset för att leva ett sådant liv är högre än jag vill betala. Det vore trevligt att ha en ekonomi som betyder att jag har mer än 300 spänn att leva på i tre veckor framåt. Att slippa se och höra hur människor kallar mig parasit. Att vara frisk och kunna gnälla på de söndriga. Det vore trevligt att sitta på ett jobb och längta till lunchen. Det vore underbart att vara hel och våga gå på bio. Att våga äta på McDonalds nykter. Att vilja sätta sig på ett flygplan och åka till någonstans där det är varmt.

Jo, jag vet. Jag gnäller. Känner mig gnällig idag. Men jag har sett en hel del kommentarer på nätet om hur vi sjuka egentligen bara låtsas. Att vi tär. Att vi borde nöja oss med ingenting eftersom vi inte gör någonting. Att de minsann kommer flytta från landet om landet byter regering. Jag blir så trött så trött på att höra hur människor förminskar inte bara de som är trasiga utan även sig själva genom att visa sig vara totalt utan empati.

Men idag skiner solen starkt och vackert. Jag ska dammsuga lägenheten för att känna att det är rent omkring mig och sedan blir det en kopp kaffe och en promenad med Kita, hunden, innan besöket kommer. Det känns fortfarande lite skakigt att släppa in människor i mitt liv. Att släppa in dem i mitt hem. Men de vet om det och de säger att det är lugnt och då blir jag lugnare. Jag får väl helt enkelt ta en dag i taget och tänka på alla de dagar när jag inte kunde gå upp ur sängen ens för att ångesten skar sönder mig.

Nu så. Nu har jag nog gnällt av mig lite och genast känns det bättre.








%d bloggare gillar detta: