När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?

Annonser




Sjuk nog att behandla

12 11 2010

Liberiet.

Image via Wikipedia

Jag kan inte bestämma mig. Är jag klok eller galen? De lockar mig, bägge alternativen. Att vara klok är att sitta i svartvit tv med glasögon som har en båge mitt i glasen och svara från Lund. Att vara galen är att leva mitt bland alla färger, explodera och implodera när man så finner svaret vara att göra det. Bli avsugen och strunta i att säga till innan det går. Snusk och rikedom.

Jag säger alltid till innan det går och blir uppskattad för det. Men innan jag bränner av allt agressionskrut jag har så säger jag intet. För jag vet inte ens om det själv. Att själen blir avsugen och att jag snart kommer finna mig själv slå nävar i väggar, sparka på alla som kommer i min väg och rusa ut i svarta mörkret. Det har lugnat ner sig, det där. Men det finns i mig, det bubblar och osar svavel. Så jag vacklar hela tiden vid kanten av den vulkan som är mig. Hoppas.

Inte falla i.

Du som läser finner inget sammanhängande i det jag skrivit just nu. Du saknar epilogen. En stund satt jag på dagens terapi och fann alla luckor öppna, rätt lucka på rätt plats. Som att komma hem. Som att aldrig vilja lämna rummet där tankarna flödar fritt och träffar någon.

Läxan jag fick, för jag får läxor, är att läsa min egen blogg, egna bloggar, för att se om jag finner hur jag mått när jag skrivit, en prydlig kurva att se. Så klart jag ska. Även om jag aldrig läser det jag skriver, för helvete, varför skulle jag, ingen annan läser ju så varför skulle jag själv plåga mig med det? Men jag ska läsa och finna. För så ser mitt liv ut. Jag läser och finner. Kanske kan jag få ett mönster även i min egna blogg? Kanske kan jag bli mitt egna fan?

Startar fanclub.

Sjuk nog att behandla.





Livet i kanterna

2 11 2010

内宮

Image by noworks? via Flickr

Någonstans finns en kyla inom mig. Även under vintertäcke och över madrass huttrar jag i själen. Det är höst och inget, säger inget alls, kan värma det som är jag. Mörkret sänker sig nästan innan ljuset rest sig och himlen är skiffergrått tom på känsla. I ryggen hugger det av ensamhet och hunger efter något jag bara inte för mitt liv kan sätta fingret på. Något fattas mig. Eller är det någon som inte tagit sin plats där jag värmt upp platsen än? Är det ens vettigt att värma två platser samtidigt eller ska jag ta hand om mig själv i väntan på något?

Min samtalsterapeut säger åt mig att sluta tänka så förbannat mycket, sluta intellektualisera. ”Gör, bara gör” säger hon åt mig med allvar i rösten. Men hur ska jag veta vad jag ska göra om jag inte tänker? Jag blir vilsen och liten när jag försöker föreställa mig att göra utan att tänka. Det blir en dörr med ett lås till dit jag inte har någon nyckel eller ens hittar låset. Någonstans vet jag att jag måste tänka om, tänka annorlunda, men jag förstår bara inte hur det ska gå till. Kanske skrämmer det mig. Kanske?

Alla röster runt mig, alla de jag lyssnar till alltså, även min terapeut, säger åt mig att jag är en klockren bipolär diagnos. Manodepressivitet på två ben. Mannen som dyker upp som reklamaffisch för det som är bipolärt. Så klart är det så. Så klart är det på det sättet. Alla humörsvängningar, det bristande omdömet, den totala bristen på impulskontroll, det översvallande sociala beteendet, det som gör att jag blir omtyckt men avskydd och säger saker som ingen annan kan tänka sig att säga, pekar på en och samma diagnos.

Bipolär.

Det är som att komma hem. Som att äntligen förstå vad det är som driver mig. Vad som händer i mig och varför. Som att hitta manualen till livet. Det är som att äntligen få en förklaring till varför jag kan vara vaken i flera dygn, oförmögen att sluta älta och tänka och slappna av. För att sedan sova bort hela livet i skuggornas land. Som att hitta en förklaring till alla smutsiga tankar jag har om mig själv, samtidigt som mitt ego borde få ett eget land. Allt som förklarar varför jag aldrig lever i mitten utan alltid i pendelns ytterkanter. Bipolär.

Gudskelov finns det bra behandlig mot det. Så att jag kan börja treva mig tillbaka till ett vettigt liv. Kanske kunna koncentrera mig på något som ligger utanför mina egna tankar i mer än tre sekunder. Kanske kan jag äntligen få saker gjorda istället för att hoppa från sak till sak gång om annan. Hålla tider, fixa räkningar, sluta skjuta upp allt.

Kanske.

Man kan undra varför det tagit 40 år att upptäcka det där. Fast egentligen har jag ju vetat så länge. Men inte vågat tänka tanken. Det har liksom räckt med depressioner och ångestsyndrom och fobier och eländes elände. Men nu när jag tänker på saken, läser om saken, förstår jag mer och mer att allt det där bara är symptom, inte grundproblemet. Problemet är att jag är bipolär. Så då löser vi väl problemet då. Inte för att resten försvinner automatiskt, men det blir hanterligt att ta tag i.

Så kylan som jag lever i paras med den hetta som är jag. Kanske kan jag ställa in termostaten tills en behaglig värme som mjukar upp spända muskler och spända relationer i livet till allt och alla.

Under tiden, i väntan på möte med läkare, med den som har makt att ställa diagnosen och skriva ut piller så går jag ut med hunden på promenader och värmer min själ med böcker och kel med mina djur och prat med mina vänner och tanken på att kanske finns det hopp för mig med.

 

 





I´m so horny, that´s ok, my will is good

22 10 2010

En psykisk högtryckstvätt hade passat bra nu. För även om vintern ännu inte riktigt är här, inte än, så är min själ full av tjära och smuts. Redan. Det lär inte bli bättre ju mörkare mörkret sänker sig, ju kallare kylan kyler eller ju mindre sommar det är. Det blir bara värre. Det finns ett gammalt hederligt uttryck om att maten blir till aska i munnen och nog är det så det känns. Alla spikar i världen är uddlösa, alla ljus dova och alla känslor blir till aska på min mentala tunga. Tomhet, jag vet, jag har sagt det tidigare, nyss. Men ändå.

Söker Gud men finner bara djävulen.

Så kanske ska jag ta mig en promenad med hunden. Rasta mitt hjärta. Söka klar kall luft. Klara höga tankar.

Så får det bli.








%d bloggare gillar detta: