I rastlöshetens tecken

10 09 2010

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Tredje dagens förkylning. Eller är det redan på fjärde dagen nu? Tiden tycks krympa och bli ett enda block av sekunder. Natt blir till dag som blir till natt utan att jag har något att hänga upp det på. Samma samma. Vaknar och hostar och nyser och skrämmer hundstackaren som rusar upp ur den andra sängen med samma panik i ögonen. ”Vad gör husse? Är han arg?”.

Sen somnar vi igen. Jag trött och utmattad och hon rastlös och pigg. Men somnar på samma sätt gör vi. Hon skäller tyst i sömnen, jag sparkar ner sängbordet för tusende gången.

Sotarna har varit här och rengjort mina ventiler och köksfläkten. Kanske borde jag fått sån där smörja som de använder för att lösa upp matflott med. Något att snorta in i näsan för att rengöra mina näshålor och andningsvägar med. Fast det vore nog dumt. Det enda jag nu undrar över är hur i hela fridens namn man egentligen ska ställa in köksfläkten? Öppet eller stängt spjäll? Vilken hastighet när? Glömde fråga, fast jag klurat på det i flera år. Jag får väl fortsätta undra kan jag tro.

Mina planer är vilda och vackra. Men jag tror inte det blir något av något. Fryser och öppnar fönstren. Svettas och stänger. Allt blir fel, allt blir konstigt. Den där flygande känslan man har när man har feber. Alvedon och ljummet kaffe. Cigg och inhalationer för luftvägarna. Orkar fan inte med en lungpaj igen. Pneumoni. Fast när jag tänker på saken så kommer jag på att det har jag inte haft sedan jag fick mina inhalationer. Kanske borde sluta röka? Igen!

Hunden är rastlös. Katten irriterad. Jag är trött och pigg. Allt flyter ihop till ett enda grått snor i tiden. Plockar lite med gitarren. Fundera på de där böckerna jag alltid säger jag ska skriva men aldrig vet vad de ska handla om. Plockar ur diskmaskinen. Funderar på att sätta upp en tvättid. Gör ingenting.

Jag vet att jag måste ut med Dipp, hunden, i skogen idag. Hon kommer bli tokig om jag inte låter henne rasa lite. Hon är inte gjord för att ligga och bita på ben. Hon är som ett enda nerknippe nu. Vaknar fram och tillbaka. Puffar med nosen på mig. Vill ut, vill iväg. Som en nojig tjackpundare. Själv orkar jag inte ens in i duschen, även fast kroppen luktar surt av gammal förkylningssvett och unket av väl använda kläder.

Du märker, jag är en smula dyster. Inte farligt, inte sjukt. Men moloken. Får inte nog av att tänka knepiga tankar.

Än så länge håller jag ihop.

En dam som verkligen vill ut i livet.

Annonser




I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!





Lång färd mot ingenting

11 06 2010

Någon har en stor skuld just nu. Någon, jag vet inte vem eller vad, har stulit sommaren. Den är bara inte här. Det regnar och blåser och mina nyinköpta vita skor blir allt mer missfärgade och smutsiga som jag går omkring i den värld som är mig tilldelad. När jag öppnar mina fönster och min balkongdörr så faller regnet på fönsterbräden och parkettgolv. Luften är sval och fuktig och himlen blyertsgrå. Jag suckar lite för mig själv när jag står och mal morgonens kaffe och tittar ut genom fönstret. Det är icke en suck av välbehag. Snarare en av tillbakahållen livslust och leda.

Men allt är inte fel eller olustigt. För jag tar min kopp med varmt nybryggt kaffe och sätter mig tillrätta i soffan framför datorn och letar hund. Sveper över det internationella nätet efter den som ska vara mitt sällskap på många, många promenader. Det vimlar av hundar och jag blir kär i var enda en. Men det finns alltid ett men. Priset, storleken, rasen eller att det verkar vara något skumt med jycken. Jag måste välja med måtta, sans och omdöme. Magkänsla, hjärtkänsla och vett. I en kombination som jag är osäker på om jag bemästrar. Efter att ha gett vika för närmsta impuls så måste jag sansa mig och faen vet hur jag ska lära mig det innan mitt tålamod är över.

Igår så drog jag iväg mina vänner på en vild biltur ut i djupaste skogen där jag skulle titta på en hund. En på bilden bedårande långhårig schäfer som var 19 veckor. Efter en tur som varade i evigheter kom vi fram till ett fallfärdigt hus bland andra fallfärdiga hus och när vi öppnade bildörrarna så ramlade det ut en dam som minst sagt kan kallas chanserad. Tre raggiga hundar slog följe med damen. Det var hundskall högt och lågt och ingen av hundarna uppförde sig som hundar ska. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om det hade suttit en lite mänska med tre ögon och spelat banjo på en veranda. Hela stället andades inavel och droger och utanförskap och socialt förfall. Stämningen var en smula klaustrofobisk och hotfull.

Vi steg in i huset som nog endast stod kvar på grund av alla lort, in i ett kök där de enda kokmöjligheterna jag såg var en gammal smutsig vedspis. Inte ens en AGA utan en gammal, gammal sak. Toalettdörren var söndrig och förklaringen blev att damens pojkvän sparkat sönder den med sin stålhätta och sedan hade hundarna tuggat på resterna. Det luktade inte bara illa utan mycket märkligt. En lukt som inte kan beskrivas men som jag hoppas slippa känna någon gång mer i livet. Allt inramades av två enorma hundar och den lilla hunden som var föremålet för dagen.

Den lilla skällde och skällde och skällde, mest bara för att den nog lärt sig att det är så man gör. Liten och rädd vad den. Nervös som en gråsparv och hoppig som en liten loppa.

Vi åkte därifrån. Utan hund.

I bilen satt vi stundom stumma, stundom babblande och funderade på vad tusan vi sett. Var det verkligen i Sverige vi var? Förfallet, sjukdomen och det missanpassade lös som en glödhet eld i minnet. Hur skulle det någonsin kunna bli en välfungerande hund av den nerviga varelse med de enorma öronen och stora tassarna vi sett? Jag visste i alla fall att jag inte var mannen som kunde mäkta med att omvända varelsen.

Så nu sitter jag då. Igen. Snokar runt på nätet efter min hund. Chips, katten, ligger tyst och sover i snurrfåtöljen bredvid mig. Hon bryr sig inte ett smack. Det kommer hon inte göra förrän dörren slås upp och in stormar det en ny medlem i vår WoBWorld. Under tiden dricker jag väl en kopp kaffe till.

—————-
Now playing: The Chemical Brothers – Electronic Battle Weapon 3
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: