Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





Vi som blev kvar

29 09 2010

jag vet inte längre. Det känns som att minnet av sommarens sol har fördunklats. Där vi satt i solen och karln klagade över att det var för jävla varmt. När solen äntligen sken. När vi åkte till Ullared och gick vilse bland alla gånger. Hur vi drog tråd, snackade bort tiden medan min förra hund, Kita, luffsade omkring. Hur vi slängde nefallna träd och hur han ledde hästen när jag för första gången som vuxen red på en häst.

Hur vi satt och nästan dog av skratt över minnet från den korkade minen man hade på kortet från lekskolan. När vi delade en halva whiskey i solen medan vi spolade av bilens hundbur som min Dipp hade spytt ner. När vi tillsammans formaterade våra datorer. Det tog en hel jävla dag. Hur vi stod och tittade på när Christian spikade panelen på huset medan vi stod nedanför och mätte och sågade bräder. Vi vågade inte ställa oss i korgen till den där lyften.

Hur vi satt och pratade och pratade och pratade om vår ångest, våra depressioner. Våra försök att sluta leva. Hur vi satt och pratade över lyckan över att överlevt och att leva. Över att vara tre musketörer, jag, Sami och Åsa. Eller, fan, ta det i vilken ordning du vill. Hur han alltid var så givmild att det nästan blev pinsamt. Kramarna. Allt. Hur jag saknar allt.

Jag väntar på tårarna. Jag hade återfunnit min vän. Han som stod upp för mig när jag var skolans hack-kyckling. Han som försvann. Han som återuppstod. Han som är död.

Den bästa whiskey jag druckit





I väntar på stormen

29 09 2010

Än så länge är det alldeles tyst i mig. Jag bara väntar på att det ska bryta fram. Sorgen, tårarna. Raseriet. Men än så länge finns det inget. Bara en enda stort hål. Jag vet att det kommer fyllas av allt det jag väntar på. Men än så länge dricker jag kaffe och röker och tittar på nätet. Det finns en liten notis i Bt att mannen som varit saknad sedan igår vid lunchtid och som man med helikopter och hundar letat efter är död. Inget mer. Bara det.

Min allra bästaste vän, min alldeles egna älskade Sami är död. Vi som alldeles nyss återfann varandra efter 20 år. Vi som satt i solen och pratade om gamla och nya tider. Vi som kunde förstå varandras ångest och depression. Vi som överlevt.

Nu är han borta. Valde att avsluta. Det sägs att man får frid i döden. Jag hoppas innerligt att han har frid. Äntligen efter 40 år.

Jag väntar på stormen.

Sami 1970-2010





Oscar Wilde var bög

16 07 2010

Det går något i mina kläder. Men en dag så ligger jag 6 fot under marken. Så kanske mina barn finner mig vara trevlig? Nu finner de mig mest vara otrevlig. Jag saknar dem. Men de saknar inte mig. Men en dag ligger jag där. Under en sten. Kanske vilar jag då. Glömmer allt som är besvärligt. När allt är trött och svart. Jag är så jävla trött. Så in i helvete trött. Ni fattar inte hur trött jag är. Vill vila i eoner. Men en dag ligger jag 6 fot under marken. Pissa bredvid, rök en cigg för mig. Drick en kall för mig. Var med mig, där jag ligger.

Kanske kommer jag ligga i frid. Kanske i fred. Jag har ingen familjegrav att starta. Min familj är överallt. En hund, en katt, inget mera.

Du vet jag vaknar varje söndag, varje dag är söndag. Bakfull och trött, så trött, så farligt trött. Men allt jag finner är mig själv. Så trött.





Sörjan i mellanöstern.

31 05 2010

Det är som att ge sig rakt ut i ett getinbo, att ens tänka på det som skett i natt med Israels uppenbara övervåld mot Ship to Gaza. Man kommer onekligen bli beskylld för att vara antisemit, det blir man direkt man andas kritik mot staten Israel. Man kommer bli beskylld för att vara kommunist, det blir man lika snabbt, strax efter antisemitkortet är uppdraget. Men för tusan. Är inte detta i grövsta laget? När ska det ta slut?

Om jag förstått den knapphändiga rapporteringen så hade de fredliga på skeppen inte visat sig vara fullt så fredliga, inte allihopa. En del hade haft fräckheten att använda trä och metallkäppar mot en av världens bästa militära styrkor som bordat skeppen på internationellt vatten. Svaret blev eldgivning och ett antal döda människor. Människoliv alltså. Folk med föräldrar och kanske barn och partners. Döda. För att någon av soldaterna kände sig hotad av käppar. PÅ internationellt vatten.

Jag upprepar samma sak som jag påpekat ett antal gånger på mina bloggar. Det är inte folket i landet, inte judarna som religiösa människor jag riktar min vrede mot. Men mot staten Israel som tycks kunna göra precis vad som helst, precis vad som helst och hela tiden peka på att de är hotade. De är ett av fåtal länder med atombomber, de har en av världens starkaste militära styrkor och de är rädda för pinnar.

De har stängslat in sina grannar, svälter mer eller mindre ut dem, tillåter inte att folket i Gaza får bygga upp det som Israel bombande sönder och de ser aldrig, aldrig liknelsen med att de skapar ghetton. Precis som Tyskland gjorde. Samma metod, bara omvända roller. Hade invånarna i Warszawas ghetton skjutit raketer över stängslet hade nog ingen såhär i efterhand tyckt det var fel. Hade de gömt sig bakom folket hade ingen tyckt det var fel eller ens konstigt. Men folket i Gaza är fångade i en mardröm skapad av Israel och FN som gav bort deras land på grund av dåligt samvete efter andra världskriget. Det är ju så det är. Skillnaden mellan vad jag anser om detta och vad staten Israel och dess vänner anser är ju att Israel hämtar sitt mandat från bibeln. De har blivit lovade detta land av Gud och så är det bara.

Så det kan fortsätta göra som de vill. Infiltrera, lemlästa, döda och invadera och stänga av och ändå tittar världen på med milt översinne och tycker att de kanske skulle lugna ner sig lite för det ser illa ut.

Jag fattar fan ingenting.

—————-
Now playing: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town (
via FoxyTunes





Ett försök att förstå

7 05 2010

Jag tänker på att jag inte känner några missbrukare alls. Alltså, inga ”bänkmänniskor”. Inga utslagna. Jag känner till en del som tror att de har koll men som obevekligt kommer finna sig inte ha det men det är inte för mig att predika om. Varje gång en alkis öppnar käften om sådant så tycker folk bara att man ser spöken på ljusan dag för att göra sig själv lite finare. Så de får väl snubbla själva.

Men förövrigt känner jag inga alls. Jag känner till några. Men det beror mest på att jag sett dem på stan och gått förbi precis som alla andra med en klump i magen. Kanske, hoppas jag, är min klump mest här rörande från att jag vet att jag själv kunde vara utslagen och borta istället för att vara rädd för att bli slagen eller vad nu man är rädd för när man går förbi en alkis som pissat ner sig. Eller att jag vet att livet inte är över än och att allt kan ändra sig på en sekund. Att jag själv kanske sitter där en dag. Även om jag absolut inte vill.

Men Cattis skrev ett inlägg väl värt att tänka på. Om hur det finns en person bakom varje missbrukare, bakom varje utslagen, bakom varje siffra i statistiken och bakom varje dödsannons, bakom varje gravsten och bakom allt det som vi andra kan bläddra förbli i vår livs webbläsare. Jag känner ingen sådan. Eller, det gör jag ju. Det gör nog alla. Någon man gått i skolan med som man bara inte orkar prata med fast de överfaller en på torget. Någon som man delat buss med allt för många gånger. Någon man lekte med som barn. Någon som man är släkt med.

Så nästa gång man går förbi en sådan där utslagen skrälande skrikande smutsig varelse så ska man nog vara förbannat noga med att komma ihåg att även den har varit någon som hade drömmar och tankar och att de där drömmarna och tankarna finns kvar i den. Bara längre in.








%d bloggare gillar detta: