Jag och Döden.

6 03 2011

Alice in Wonderland: White Rabbit - Long Live ...

Inatt drömde jag en av de där drömmarna som åter kommer lite då och då. En som får mig att vakna våt av ångestsvett och med bankande hamrande hjärta. Det var tanken på den oundvikliga döden som inuti sömnen stört min ro. Det är så ibland, att jag slås av den tanken. Att döden är någon man inte kan fly från hur man än sparkar och slåss och springer. Ett problem med den tanken är att jag inte har någon tro. Jag lever utan mål. Det vore underbart att kunna sälla sig till dem som tror på ett liv efter döden eller på det stora utslocknandet eller på reinkarnation eller vad faen som helst. Men jag tror inget. Därför slutar alla mina tankar kring döden i ett enda stort Kanske.

Nu är jag vaken, har druckit kaffe och rökt en cigarett och låter mig inte än en gång fångas av ovälkomna tankar. Jag håller döden på en armlängds avstånd. Det är konstigt att någon som är så vanvettigt rädd för döden röker, men det är väl bara en av alla paradoxer jag lever genom och i. Fast å andra sidan, döden kommer ju ändå. Lidande i livet är jag inte så rädd för, men döden. Fy fasen för döden.

Annonser




Söka mening finna svaren

6 11 2010

Kyrkogårdarna flammar och gnistrar. Lågorna möter den svarta novemberhimlen och under himlavalvet går vi som är kvar, vi som överlevde alla kyrkogårdar i hela världen. För första gången, i vilket fall som jag kan minnas, så har jag inte varit på kyrkogården för att tända ljus. Jag tror väl att min faders grav är upplys av min moders låga. Själv så sitter jag i mitt hem och tänker på sakernas tillstånd. Hur det kommer sig att jag får leva och vara levande medan så många dött som barn eller unga. Jag grubblar medan en tand värker som ett samvetets påminnelse. Allt är förgängligt, tänder och liv. 

Jag kan undra om mina efterlevande kommer tända ljus på min grav. Jag föredrar att tro så. Vad annars ska man göra av sin ångest för att bli bortglömd än att välja att tro på det som ger lindring? Så jag kan för min inre blick se hur mina vuxna, åldrade, barn står vid min grav en gång om året och tänder varsitt ljus för mitt minne. Men det blir väl ett svart ljus kan jag tro.

På mitt vardagsrumsbord ligger ett chokladpapper min slarviga yngste son lämnat kvar efter sitt besök. Han var här i går kväll och sov över. Jag vaknade av att jag hörde honom kalla på hunden och gå ut med henne medan jag fick sova vidare. När jag stapplade ut i köket såg jag att både hund och katt fått mat av grabben. Kan man önska mer av livet än barn som tar ansvar, som är medkännande, som tar egna vettiga beslut? Trots chokladpappret så finner jag bara ljus inom mig när jag tänker på barnen som fått den otacksamma rollen av att vara mina ättelägg.

När jag reser mig och tittar ut genom fönstren ser jag bara min egna mörka spegelbild. En tjock kort man som bär livet i en ryggsäck som skär in och ger smärta i ländryggen. Orden faller från mina tankar. Gå ner i vikt, sluta dricka, börja leva. Annorlunda. Samtidigt som jag inte vet varför jag ska göra allt det där. Jag ser inte målet med sådant. Jag förstår inte vad det skulle ge mig som jag inte redan har.

Så kvällen blir väl som kvällar blir. Röka, titta på tv, dricka kaffe, fundera över livet och spy upp alla grå känslor.





När alla ljus är släckta

2 11 2010

Production scene from Julius Caesar. 1950. The...

Image via Wikipedia

Jag undrar vart jag är om hundratusen år. Vart finns alla mina tankar och känslor och minnen och ord, alla dessa ord? Hur stort universum än kan vara måste väl det finnas någon röd tråd som binder mig vid det som fanns innan jag själv föddes i mötet mellan en äldre herre och en yngre dam och alla de eoner av tid som kommer efter att mitt egna ljus är släckt? För inte kan allt bara försvinna?

På kvällen när jag är ute med hunden på dagens sista promenad och tittar uppåt mot svart himmel bildas ett litet minne av varje stjärna, varje svart mellanrum. Vart tar det där minnet vägen? Är det ett eller millioner, ett för varje stjärna, ett för varje mellanrum? Splittras de där minnena som gäster plägar göra när timmen blir sen eller stannar de kvar på en evig nattvickning?

Hur går det till? Vad händer? Jag vet att jag kommer få reda på det där. Allt kommer att avslöjas. Men är jag med då, när jag får svaret, eller är jag redan borta, på väg mot nästa fråga?

Jag vet. Jag skulle sluta tänka, börja göra sägs det. Men tvånget att tänka är större än lusten att göra. Alla kan inte göra, lika lite som alla kan tänka. En del, som mig, kan bara tänka utan att få svar. För jag är helt enkelt inte ämnad till svar. Bara en ändlös räcka frågor. Det finns stora tänkare som tänker lite, jag är en mycket liten tänkare som tänker mycket. Så fel. Så fel, så fel. Jag får se, jag förstår bara inte.

Det jag tänker på inbringar inga pris eller pengar. Ingen tjänar på mina tankar. Ärligt talat, inget bryr sig. Inte ens jag själv. Kan bara inte sova som man ska. Inte vara vaken som man ska. Inte göra som man ska och är väl inte som jag borde. Det var inte det här som mina föräldrar ville jag skulle bli, som de önskade sig. Tror jag. Men vad vet jag?

Men ändå. Med tanke på alla tankar, alla minnen, alla ord, alla ljud så borde något leva kvar om hundra tusen år. Om miljarders miljarder år. Fast det kanske är förmätet att tänka så. Man ska foga sig vid sina 80 år på jorden och ”fånga dagen”. Vad som nu menas med det. Hela västvärlden fångar sina dagar sedan Robbin Williams lärde oss en smula latin i en Hollywood-film, men inte en jävel verkar få fast något alls förutom möjligen en spänn eller två. Pengar som vi sedan kan gå på bio för.

Det plågar mig, livet. Det är som en sten i skon. Gnager och gnider sig in, bildar sår och smärta. För inte fan kan det vara meningen att detta är allt? Inte kan det vara meningen att bli född i en fri tid i ett fritt land där var och en är fri att göra vad den vill och sedan inte bli något annat än det här? Var det för att jag skulle sitta och tänka som mina förfädrer svalt och stred och dog? Synd för dem då liksom.

Dags att tagga ner tror jag. Innan jag blir galen på riktigt.

Förlåt mig, men du är allt jag har kvar

 





Vem styr?

2 10 2010

Man får många konstiga tankar när någon som står ens själ nära dör. Jag lovar, de är ibland inte kloka. Just nu satt jag och fundera på de senaste dagarnas lugn som finns i mig. Hur lusten att dricka alkohol, behovet att göra det, inte finns. Igår drack jag två cider, lite för att hålla uppe en tradition av alkoholdrickande på en fredag. Men jag hade lika gärna kunnat strunta i dem. Idag är lusten att dricka lika med noll. Det var oerhört länge sedan jag kände för att dricka så lite. Visst, jag inser att det kommer gå över, den där styrkan eller vad man nu ska kalla det. Men just nu så känner jag bara för att dricka cola och mysa framför tvn med hunden. Varifrån kommer det liksom?

Det är då de konstiga tankarna dyker upp. Att min vän Sami på något sätt ger mig något han har upptäckt i efterlivet. Något han själv aldrig fick uppleva och jag sällan får erfara. Lugn.

Men eftersom jag är cynisk ut i fingerspetsarna och dessutom inte tror på någon som helst tillvaro efter livet och defintivt inte en tillvaro man själv kan styra över, så slår jag bort tankarna. Det är säkert bara chocken som gör att jag är trött och lummig.

Men ändå. Varifrån kommer det?





Panik som består

18 09 2010

Karlsborg, den 9 juni 2006, en av alla dessa v...

Image via Wikipedia

Det blir bättre sen. En del tror att panikångest är något man skakar av sig bara man vill. Det är fel. Ångesten är ett levande väsen. Det slår rot i själen och förgiftar hela livet. Alla dessa år, alla dessa timmar som är för evigt förlorade. Som aldrig kommer igen. Alla kvinnor jag kunde älskat, alla människor jag kunde mött. De är borta, finns inte. I mitt liv. Nu skakar jag, frustar som en tjur inför ångesten. Vägrar låta den vinna men den lägger mig på rygg och kväver mig sakta. Fort. Tungan fryser fast i munnen. Andetagen är som vintervindar. Snö i bröstet. Vitt brus i huvudet. Anden stelnar och blir till något jag inte vet vart jag ska lägga det.

Lusten finns. Lusten till att dränka allt i ett hav av vit vodka och skummande öl. Tankar på att ge sig ut och köpa, stjäla, nyckeln till ro, alkohol. Men inte i dag. Inte idag. I dag. Inte idag.

Jag har förlorat så många tillfällen att jag inte ens  vågar röra vid tanken på dem. Men alla framtida tillfällen ligger orörda i livets kartong. Det är dem jag måste sikta på. Sluta blicka bakåt, för det är ändå bara ett enda stort slukande svart hål.


Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du sansa på min grav.





En fluga på väggen

18 07 2010

Jag har äntligen, efter att inte ha gjort det i 4 dagar, ätit. Man blir mätt då. Kom jag på. Kanske skulle man avrunda det med lite sömn? Söndagsväder i världen och söndag i min. Fast jag ska nog till affären tror jag. För att ta en promenad och motionera mig själv och hunden. Sen ska jag nog städa lite. Av någon för mig oförklarig anledning ligger det en massa döda bananflugor på min spis. Helt jättemärkligt är det. De bara låg där en morgon. Så jag får väl ta bort dem då.

Men först ska jag nog dricka lite kaffe. För att kaffe är så förbannat gott. Jag lurar på att ta fram min espressomaskin igen. För att mina goda vänner gör så god espresso och för att det liksom rusar till i gommen när man dricker den ljuva drycken. Men jag har ingen plats, tänker jag sedan. Jag tänker rätt mycket. Det mesta är bara skräp och lite onödigt. Men det motionerar själen.

Så jag dricker väl en kopp vanligt kaffe då. Sätter mig och bara njuter av den och en cigarett. Jag veeet, man får inte röka nu för tiden. Men jag finner det trivsamt. Som att meditera lite. Tankar som flyter fram mellan blossen. Även fast jag får inhalera mediciner för att det piper alldeles förfärligt i bröstet på mig nu för tiden.

Men det där torpet i skogen börjar jag allt mer fundera på. Hur nu det ska gå till? Tips någon?





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: