När man vaknat.

7 02 2011

You saw the world through mine eyes

Inatt sov jag så gott. Jag drömde att jag hade möjlighet att åka tillbaka till min barndom och rätta till saker i mig som gått fel. Berätta för den lilla pojken hur han skulle leva sitt liv utefter sina förutsättningar, utefter de misstag han annars skulle göra så ofta i sitt liv. I drömmen fanns alla hus kvar, de som är byggda nu fanns inte, endast i mitt medvetande. Det var ängar där fabriker nu finns, skog där nu vägar går. Jag var en liten palt i 70-tals kläder och fyll av drömmar och tro på sig själv.

Jag hade äntligen kommit till skott och lagt in en extra madrass. Det kanske är det som gjorde sömnen så stark? Jag kommer ihåg hur jag försökte prata i drömmen, men det var svårt, trögt. Troligen så pratade jag väl i sömnen och fick inte ut orden riktigt. Sovrummet, med förklistade fönster, är svart som natten även sedan solen gått upp. Allt för att helga min sömn. När jag vaknade försökte jag flera gånger somna och drömma vidare. Ibland kan man ju det. Då när drömmen blir som att titta på en film, en som man själv är med i. Alla murriga trappuppgångar var så verkliga. Skidbacken på den gård jag bodde på var sommargrön. På sluttningen fanns de två ekar som nu bara är en. Den ena tog de bort för några år sedan. Men i natt fanns de båda kvar. Med löv stora som handflatan på den vuxna man jag nu är.

Jag växlade mellan nutid och dåtid. Jag kommer ihåg hur jag grävde upp några gamla minnen som vuxen man, i drömmen alltså. Jag kommer även ihåg hur jag som barn grävde ner dom. Men hälften är sanning. Som barn, kanske 6-7 år, så grävde jag och en vän ner en plåtlåda med inplastade saker, ett litet brev och en krona. Jag undrar fortfarande om den där lådan ligger kvar. Det borde den göra, för det lilla skogspartiet vi grävde ner den i ligger kvar, orört av människan, bara av naturen.

När jag gick upp tog det en bra stund innan jag hade slappnat av. Jag fick massera mina käkmuskler, de var så spända att jag knappt fick in en cigarett mellan läpparna. Medan jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe så levde den där tanken av möjligheter kvar i mig. Tänk över möjligheten att få backa alla band. Börja om från början men med den vuxnes erfarenheter. Fast sådan gör sig bara i drömmen.

Idag är en svår dag. Jag saknar ♥henne så det gör ont, men det har sjunkit in att det som var så bra bara var något som skedde en kort stund i mitt liv. Det är bara att försöka lära sig av det underbara som var och gå vidare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. För som sagt. Jag har det ju rätt bra. Trots allt. Jag har rest mig, även om jag ramlar då och då så är själen frisk. Inte som då för länge sedan, känns det som, då när jag inte kunde glädja mig åt något alls i livet. Då när jag låg platt fall i min säng. Då när jag inte ens orkade duscha. Nu är allt annorlunda. Så nu ska jag bara hämta andan igen. Sedan vet jag ju att jag klarar detta, precis som jag levt mig igenom otaliga farväl förut.

Hon gav mig möjligheter inom mig. Det kan ingen ta ifrån henne. Eller mig. Sedan är människan sådan att man bara kan göra sitt bästa. Gör man det så brukar det mesta ordna sig. Troligen är det inte sista gången jag drömmer om min barndom. Om 40 år vill jag inte drömma att jag vill åka tillbaka till den här tiden och behöva berätta hur jag skulle gjort. Då vill jag drömma om att jag har gjort mitt allra bästa, att det blev rätt bra till slut.

En drömmare är jag. Jag har alltid drömt, natt som dag. Mina nätter är ivrigare, på dagen är det lugnare tankar som fyller mig. Vissa saker får jag acceptera om mig själv och drömmeriet är en sådan sak. Jag kommer nog alltid att kasta mig rakt ut i livet, jag kommer nog alltid bli lite bränd, då och då. Men återigen, jag står själv, på egna ben. Nu för tiden. Det har tagit tid, kraft, vilja och mod att komma hit. Misslyckande på misslyckande. Men hela tiden har jag växt. Jag bara såg det inte när jag var som minst på jorden. Dagarna i morgonrock är över. Det går att resa sig. Det går att finna tillbaka till livet. Men tålamod måste man finna vara en dygd och tålamod är inte min starka sida. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

Så. Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Eller snarare en espresso. Sätta mig ner i köket och försöka lugna pulsen. Försöka vara tacksam över vad jag fått och inte bitter över vad jag förlorat. Tänka goda tankar och så de elaka ifrån mig. Försöka bli en bättre människa och sedan ska jag resa mig från stolen och bege mig ut i världen igen. Ut med Dipp, min hund. Ut i den friska nästanvår-luften. Kanske tar jag bussen till stan. Kanske stannar jag kvar i Viskafors. Kanske går vi en promenad i stadsparken, nu när snön endast ligger kvar som spridda kalla smutsiga fläckar i världen. Vintern är snart över. Det är dags att, om bara några veckor, leta fram tunnare jackor och vända ansikte mot en värmande sol.

Jag får fortsätta leta efter lyckan och någonstans tror jag allt att den finns.

 

Annonser




Framtiden och baktiden och allt däremellan. Recept tack.

28 01 2011

Elvis Presley meeting Richard Nixon. On Decemb...

Image via Wikipedia

Min magkänsla säger åt mig att jag borde sova. Att mina ögon behöver vila från världen och få fly in i den grå färgexplosion som inträffar när man sover. Det sägs att man drömmer i svartvitt men min värld är alltid full av färger och gin och vodka och öl och misslyckande. N.

Samma magkänsla säger åt mig att jag borde sluta röka. Precis samma mage, som förövrigt fått växa okontrollerat allt för länge, säger åt mig att jag är ensam. Men jag vägrar tro på magen. Även fast den brukar säga det som är sant medan hjärtat säger det som jag önskar. Förnuft har jag inget. Så det tiger. Inte illa att tiga när man inte ens finns. DÅ finns man kanske?

Andas lugnt, precis som det sjunger i mina högtalare att jag ska göra. Jag förstör bara just nu. Min son, mina söner, min dotte, min mor, min hund, min egen hud, mitt förnuft. Det jag inte har. Det som tiger still.

Redan 1977 bestämdes det att jag har dåligt inflytande på människor jag tycker om och umgås med. Sen fick jag inte umgås med något. Det jag gjort förläts aldrig. Att kasta en sten en halveter åt fel håll. Att vara fel, att vara mig. Ensam. Stilla och ensam. En liten figur som klippte ut allt, säger allt, om Elvis, som lyssnade på Elvis och som låtsades vara Elvis. Sen kom Ringo och Cash. Men sen kom jag på att det som var kallt var Lennon. Han öppnade mig för att världen är ett ställe där man inte behöver vara populär, men viktig och att det viktiga inte kan mätas i pengar. Knorf.

Så jag kväver min magkänsla, min förra natts dröm. Kväver och förhoppas. Ser mig själv en smula utanför och kommer på att jag ser likadan ut även på håll.

 

 

Länge sedan.

 

 

 

This here’s a story about the househusband, you know,
who just has to get out of the house, he’s been looking
after, you know, the kids from day to day, he’s been
washing the dishes, screwing around and watching
Sesame Street and he’s going crazy!

Woke up this morning blues around my head
No need to ask the reason why
Went to my kitchen and lit a cigarette
Blew my worries to the sky

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

If it don’t feel right you don’t have to do it
Just leave a message on the phone and tell them to screw it
After all is said and done you can’t go pleasin’ everyone
So screw it…

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

Baby’s sleeping the cats have all been blessed
Ain’t nothing doing on TV (summer reruns)
Put on my space suit I got to look my best
I’m going out to do the city

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

Gotta gotta gotta get out
I’m just stepping out babe
Just for a while
Ain’t been out for days
Gotta do it tonight
Gimme a break, gimme a break
I gotta get out
I’ll be in before one (or two)





The more you ignore me the closer I get

22 12 2010

Mörkret dröjer sig kvar. Sömnen har varit drömlös och bitter. Jag vet inte, men det känns inte som att jag vill vara vaken alls. Skulle helst vilja sova och bara vara i det där tillståndet av ickeexistens man är i då. Men världen pockar på. Räkningar skall betalas, julklappar köpas, mat ätas och hunden behöver gå ut. Man kan inte smita undan livet, hur gärna man än vill. Så jag sitter och röker dagens första cigarett och dricker kallt kaffe från gårdagen. Tänker på orden som rullar runt i min skalle och försöker puzzla ihop dom till en begriplig bild. Tänker om och om igen, ”nej”. Det är en puzzelbit som man inte kan göra speciellt mycket med. Den passar liksom inte in någonstans. Den ger inget. En bit som är tom.

Bara dagar före jul. Hur ska jag kunna koppla av och njuta av julen? Jag vet inte men vet lika väl att det är nödvändigt. Inte för min egen skull men för andras. Så jag stålsätter mig och drar på mig en mental tomtedräkt.

Jag sitter på filten hon gav mig. Den ligger i soffan och bredvid mig ligger kudden hon använde när hon låg och tittade på film. Jag vill inte röra den, rubba den. Så länge den ligger där den ligger är det som att hon bara är ute i köket och strax kommer in igen. Hennes fimpar är kvar i askkoppen och hennes doft kvar i mitt minne. Jag rör inget av det. Låter det vara. Hoppas med hela mitt hjärta och medvetande att hon återkommer. Att allt kommer bli bra. Att jag får den där chansen jag bett om. Leva låta leva.

Dagen knackar mig på axeln och vill att jag reser mig upp ur mina drömmar. Jag vill bara sudda ut hela helgen. Eller förresten, inte hela. Första dagen var underbar. Precis så underbar som jag visste den skulle vara. Men sedan kom tiden och förstörde allt. Eller snarare bristen på tid. Det som gjorde varje andetag febrigt. Men det som skett har onekligen skett. Det går inte att sudda ut eller ta bort eller glömma. Jag kan bara hoppas att hon kan se det som något som inte skulle ske men som vi kan lära av och bli bättre av.

Den värsta otåligheten har gett med sig. Det går inte att leva ett liv där man ständigt tar av livets alla frukter redan innan de har blivit mogna. Men det är lite så jag har gjort. Ätit omogen frukt och sedan blivit förvånad när jag fått ont i magen. Jag måste lära mig den stora och vackra konsten av tålamod. Vänta tills allt mognat och fallit på plats innan jag skördar. Jag hoppas att jag kan göra det. Annars är jag dömd till ständig magont.

Så låt dagen börja. Låt dagen bli vad jag vill den ska bli. Låt mig vara med och skapa en vacker dag, väl värd att minnas. Det ligger på mig att göra det. Ingen annan kan måla på min livsduk.

 





Från toppen av en sten

2 10 2010

När man sitter på en sten i skogen, när temperaturen är precis så där lagom för en fleecetröja och en jacka och löven singlar ner från björkarna så är det lätt att finna en känsla av något som liknar frid. För några sekunder vindlar världen förbi och iväg. När hunden skuttar som en liten hare över stenar och kryssar mellan fallna träd så kommer tankar som är mjuka. Allt det hårda, alla föresatser om att stå på sig och vara en man faller till marken med liknande dunsar som av höstäpplen som faller på en gräsmatta.

Du vet när man hör ljudet av sina egna hjärtslag trots att vinden viner stilla mellan trädkronorna. Som att vila i varmt, salt vatten. Flyta omkring mellan allt det där som står som kobbar och skär i livet. Jobb och pengar och fyllor och busstidtabellen. Jag vet inte, det är sällan jag erkänner det, men så är det, vad man ska göra av sitt liv. Hur man ska göra för att göra rätt. För sjutton, jag vet ju inte ens hur jag själv ska fylla dagen. Men någonstans så ringer de där orden i mig, de som jag hörde som ung. Att man måste ta ställning annars faller man.

Men just där i skogen så är allt öppet. Allt flyter och jag är nöjd med det. Hunden slipper gå i koppel. Slipper gå fot. Slipper lyssna på min eviga svada om hur hon ska uppföra sig. Hon får göra precis som jag. Nosa på allt som skogen erbjuder. Vara fri. För just där är hon det. Precis då. Jag behöver inte oroa mig för att hon ska sticka. Hon kommer då och då för att kolla läget innan hon fortsätter att likt en dåre springa fram och tillbaka, nosa på än det, än det. Jaga fåglarna som flyger, inte för att hon tror att hon ska fånga dem utan för att det är roligt att springa. Själv sitter jag stilla på den där perfekta stenen jag funnit. Den som troligen många suttit på förut. Men nu, eller i alla fall precis i den sekunden, är den min och bara min. Eller om det är jag som är dens. Kanske äger en sten mig?

Förövrigt är jag kraftigt inne i Elton Johns ”Chartbusters Go Pop! 20 Legendary Covers from 1969/70 as Sung by Elton John”. Precis hur bra som helst.

Sometimes I feel too old to work, too young to die
but I’ll drink wine and whisky, I’ll keep smoking ‘till I die
I wear a suit of sadness made by experience
for I believe that in the end time will heal what men can’t mend

Chorus

I’m a natural sinner, born a sinner’s son
Evil’s been my motto, distrust everyone
I’m a natural sinner, born a sinner’s son
Evil’s been my motto, distrust everyone

Big men with small mind now , they’re not hard to find
Now they ain’t got no good side, it plain greed that covers up what’s inside
Now ride the confusion, withhold your trust
Struck with your own hand when you think the cause is just

Chorus

Na na na na….

Chorus





När tröttheten ger sig av

9 08 2010

Tröttheten, den förlamande tröttheten som drabbat mig de senaste dagarna, börjar ge sig. Den har inte gett sig av, men den står i hallen och letar efter skohornet. Ögonlocken som täcker mina melerade ögon när jag sover faller lätt så lätt ihop. Varje rörelse känns som den går i slowmotion, som att leva i en film. Som att vara en film.

Det går lätt att somna men är så svårt att vakna. Jag vill inte vakna. Jag vill fortsätta sova, drömma de där oändligt märkliga drömmarna som man drömmer när man sovit allt för länge. Kunna flyga men inte våga. Vara 7 meter hög men ändå se upp på en myra. Färger som är svartvita även fast man vet att de finns där.

Så jag blundar där jag sitter och dricker morgonkaffet. Det allra sista kaffet. Sen är det slut och lägger sig tillrätta vid allt annat som är slut. Pengar och tålamod och vakenhet. Kaffet är nödvändigt så jag får lösa det där på något sätt. Jag vet bara inte hur. Men än så länge finns det svart guld i min kaffebryggares kanna. Än så länge behöver jag inte lösa det kommande problemet. Än så länge kan jag sitta och blunda, där vid spisen, medan jag dricker kaffe och röker på en söndersmulad cigarr i pipa.

Tankarna vandrar fritt och naket. På vad jag borde göra och vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. Trötta, sega tankar som försöker rusa men bara inte orkar. Så de lunkar på, lite som när man gjorde lumpen och gick och gick och gick i kilometer efter kilometer. En fot framför den andra och sedan tvärtom.

Det blir nog till att sova lite till. Försöka finna kraft att ge livet någon sorts mening, en annan mening än att bara sova. Nu har jag sovit så hårt i några dagar. Varit uppe för att äta och röka och dricka kaffe och gå ut med hunden. Hon är trött hon med. Ligger på golvet och snarkar hundlätt. Katten har fått frid på köksbordet. Ligger där och blinkar lite åt mig när jag kommer in i köket för att dricka kaffe. De bor mitt i mitt hjärta de där två.

Att vara min hund måste vara ytterst svårt. Hon följer mig vart jag än går. Förutom när jag går in i en affär för att handla kaffe och mjölk och cigg. Då får hon sitta utanför och vänta. Hon är bra på att vänta. Sätter sig ner och väntar helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så. Själv är jag usel på att vänta. Jag studsar och hoppar och skäller i mitt koppel. Försöker dra med mig stolpen som jag är bunden vid. Kastar mig fram och tillbaka i frustration. Men min hund, Dipp, sitter i lugn och ro och tänker kloka hundtankar. Hon bor mitt i mitt hjärta.

Men nu ska vi inte gå någonstans. Vi ska vila mig trött på att vila.

Ibland finns inga rosor, bara blader.





Veklagan

8 07 2010

Man kan vänta på så mycket. Finna så lite i det som är. Leta och söka och försöka gång på gång. Dricka sitt morgonkaffe dag efter annan och hela tiden fyllas av en enorm tomhet som mättar och berör. Hur man än gör så blir det på något märkligt sätt rätt, det blir en sanning av en livslögn.

Det är sådana dagar, sådana som den här, som man finner sig själv strax bredvid där man letat. Jag var ju här hela tiden. Bara blind för mitt egna kött, min egna doft och mina egna drömmar. Det är lite som att möta en gammal vän som man inte längre har något gemensamt med, förutom de där dagarna 1986 när sommaren var evig och Bruce Springsteen boss.

Just nu, precis i detta nu, så finner jag mig själv sekund för sekund. Väntar på vänner som ska ta mig till långt från asfalt och tågstationer. Ut på ängar och bland gamla spikar. Det är gott att leva säger jag till hunden, viskar till katten att jag älskar henne. Dricker millioner mikrodroppar kaffe och röker på min undergång.

Det är så det måste få vara sommaren 2010, sommaren som än så länge aldrig tar slut.





Som en bibel inuti bröstet

2 07 2010

Jag vet inte längre. Nyss var det vinter och snöhögar som upptog hela världen. Nu är det en tryckande värme, den som man längtat efter så länge. Fast jag vet ju som sagt inte. Allt bara flyter fram, över tidens stockar och stenar. Egentligen spelar det ju ingen roll vilket väder som visar sig utanför mina fönster. Jag är ju alltid inuti mig själv. Fast jag har kommit överens med mig själv att sluta bråka. Lägga ner alla mentala vapen och fulla flaskor. Jag är ju alltid inuti mig själv ändå.

Min balkong har jag städat och gnidit ren från alger och smuts och andras minnen. Jag är nog en av få som har ett glasbord på min balkong. Men det har jag. För att jag vill ha det så. Troligen kommer jag snart ångra mig, när regnet slår mot glaset och måsarna skiter på den blanka ytan. Men än så länge är jag nöjd.

Jag har varit ute hos mina vänner, några av de få jag har. Kanske egentligen de enda jag har. Troligen är det så nu för tiden. Även fast jag har så många inuti mitt hjärta så finns det inte plats i livet för alla jag saknar. Så jag sitter på landet, går ner till bäcken och tittar på när Dipp, hunden doppar sig och skvätter vatten över ängarna. Jag står där och finner en ro som jag sökt i hela mitt liv. Jag lät tiden läka alla sår och nu är det bara ilskna ärr inuti min själ. Det tog mig så länge men nu är jag här. Vid en bäck med en hund och smaken av espresso i munnen och en av alla mina framtida cigaretter i mungipan. Vatten som porlar, oändlig himmel och en framtid som andas.

Nu är jag sjuk. Men bara till kroppen. Nått virus eller nån bakterie har tagit sitt näste i min kropp och alla leder värker och de fåtal muskler jag har gör sitt för att hålla samma tempo som lederna. Förkylningsblåsa på tungan och en sådär onödig känsla av att det skulle vara orättvist att jag är sjuk just när sommaren masat sig hit. Men det funkar ju. Jag kan sitta på min balkong och skåda upp och ner och in och ut i världen. Lägga ett spår åt hunden och kela med katten på nätterna. Livet är inte längre en dröm om bättre tider. Det ÄR bättre tider. Bättre och bättre för varje dag!








%d bloggare gillar detta: