Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Framtiden och baktiden och allt däremellan. Recept tack.

28 01 2011

Elvis Presley meeting Richard Nixon. On Decemb...

Image via Wikipedia

Min magkänsla säger åt mig att jag borde sova. Att mina ögon behöver vila från världen och få fly in i den grå färgexplosion som inträffar när man sover. Det sägs att man drömmer i svartvitt men min värld är alltid full av färger och gin och vodka och öl och misslyckande. N.

Samma magkänsla säger åt mig att jag borde sluta röka. Precis samma mage, som förövrigt fått växa okontrollerat allt för länge, säger åt mig att jag är ensam. Men jag vägrar tro på magen. Även fast den brukar säga det som är sant medan hjärtat säger det som jag önskar. Förnuft har jag inget. Så det tiger. Inte illa att tiga när man inte ens finns. DÅ finns man kanske?

Andas lugnt, precis som det sjunger i mina högtalare att jag ska göra. Jag förstör bara just nu. Min son, mina söner, min dotte, min mor, min hund, min egen hud, mitt förnuft. Det jag inte har. Det som tiger still.

Redan 1977 bestämdes det att jag har dåligt inflytande på människor jag tycker om och umgås med. Sen fick jag inte umgås med något. Det jag gjort förläts aldrig. Att kasta en sten en halveter åt fel håll. Att vara fel, att vara mig. Ensam. Stilla och ensam. En liten figur som klippte ut allt, säger allt, om Elvis, som lyssnade på Elvis och som låtsades vara Elvis. Sen kom Ringo och Cash. Men sen kom jag på att det som var kallt var Lennon. Han öppnade mig för att världen är ett ställe där man inte behöver vara populär, men viktig och att det viktiga inte kan mätas i pengar. Knorf.

Så jag kväver min magkänsla, min förra natts dröm. Kväver och förhoppas. Ser mig själv en smula utanför och kommer på att jag ser likadan ut även på håll.

 

 

Länge sedan.

 

 

 

This here’s a story about the househusband, you know,
who just has to get out of the house, he’s been looking
after, you know, the kids from day to day, he’s been
washing the dishes, screwing around and watching
Sesame Street and he’s going crazy!

Woke up this morning blues around my head
No need to ask the reason why
Went to my kitchen and lit a cigarette
Blew my worries to the sky

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

If it don’t feel right you don’t have to do it
Just leave a message on the phone and tell them to screw it
After all is said and done you can’t go pleasin’ everyone
So screw it…

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

Baby’s sleeping the cats have all been blessed
Ain’t nothing doing on TV (summer reruns)
Put on my space suit I got to look my best
I’m going out to do the city

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out
I’m stepping out

Gotta gotta gotta get out
I’m just stepping out babe
Just for a while
Ain’t been out for days
Gotta do it tonight
Gimme a break, gimme a break
I gotta get out
I’ll be in before one (or two)





När jag sitter med dig

22 12 2010

Elvis Presley who was the first person to reac...

Image via Wikipedia

Det faller kväll runt omkring mig. Omkring oss. Hunden, Dipp, går och letar efter sin tuggknut och lite skoj medan katten ligger ovanför elementvärmen i köket. Själv sitter jag här bredvid dig. Vi tillbringar en stund tillsammans. Vare sig vi vill eller inte. Det är först när du slutar läsa som jag blir ensam. Så eländigt är det. En person, jag tänker inte skriva hon, sade åt mig att vi är konstnärer som behöver publik. Det är ju så sant. För jag kan lura mig själv med att jag skriver för att jag måste eller för att komma ihåg eller för att få ordning på tankarna. Men varför väljer jag då att skriva här, publikt?

För att jag behöver en publik.

Men så är jag också konstnär.

Jag visste det men vågade inte säga det, inte skriva det. Ett enkelt skal av tankar och känslor och berättelser som jag söker fånga med vinden. Ibland lyckas jag, ibland är jag som hunden som söker sitt ben, olycklig. Men jag söker min publik och den är du just nu. Tack kära publikum, jak skall just stå på hyvyd. Som det kunde stått i en Pippi Långstrump-bok.

Jag tänker inte säga hennes namn. Inte skriva ens henne.

Du vet.

Allt går upp.

Allt går ner.

Jag är alltid med.

 

Bara skinn & ben
med ett hjärta av tvål
Det får Dom solblekta
vackra att se
rött i år
& Ni har borrat små hål
försöker ta Mina tankar
men Jag har pratat
med Elvis
& rört vid Hans hår

Refr.
Jag stjäl tillbaka Min tid
Alla timmar Ni en gång
stal av Mig
En gentleman ett geni
En superhjälte för Dig

På en sekund
är Jag långt härifrån
Jag mäter försprång i ljusår
Jag är redan i mål
& Jag ska borra ett hål
ta tillbaks Mina tankar
Jag har pratat med Elvis
& rört vid Hans hår





Folie och fallna damer.

13 06 2010

Det är verkligen söndag i mitt hem. Jag har tagit steget till att bli än mer excentrisk genom att göra slag i saken och sätta upp metallfolie  på mina fönster i sovrummet. Kunde Elvis så kan väl jag liksom. Nu på sommaren vaknar jag varenda morgon vid 5 oavsett när jag somnat. Nu ska vi se om jag inte kan sova lite längre när sovrummet är näst intill svart som ett gruvschakt.

Nu står jag i begrepp att rätta till min fallna dam. Det är en gammal pinupp-plansch som jag har bakom ram och glas. Problemet är bara att damen har hamnat snett så jag får väl använda lite tejp kan jag tro. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske sova lite. För trött är jag så det skriker om det. Men ändå pigg. På en och samma gång. Under tiden, mellan allt annat, letar jag hund på nätet. Blocket, vovve.net och allt vad det heter.  Världen är full av hundar men jag har ännu inte hittat min. Så jag letar och låter tiden gå. Den dagen jag tar hem en hund ska det vara min hund och ingen annan.

Kanske borde man städa lite? I alla fall damma. Fast igen, nä. Tror inte det. Hade jag haft pengar skulle jag åkt och köpt färg till kökssoffan. Jag tänkte jag skulle måla den och mina köksstolar och klä om dynorna till dessa i farten. Men som sagt, det är 5 dagar tills pengarna kommer så jag får väl vänta tills dess. Det är ingen ko på isen liksom.

Förövrigt så snokar jag runt på nätet och funderar på hur det kommer sig att alla tar kort på annorlunda sätt än förut. Ni vet, den där armen som man kan skymta, den som håller kameran, som oftast är en mobil. Fotoarmen. Plus att ingen längre tilltar rakt in i kameran. Alla lägger huvudet på sned och ser ut som om de skulle tippa omkull alldeles strax. Märkligt. Fast jag har ju ett antal sådan kort själv så jag ska inte säga något. 🙂

Nä. Slutfunderat och dags att ta tag i den fallna damen.

Den fallna damen med de stora...

Mitt takfönster med Elvis-folie

Mitt lilla fönster i sängkammaren. Elvis-folie här med.

Jag själv med den obligatoriska snedvridningen på huvudet 🙂








%d bloggare gillar detta: