Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 






Dåren pladdrar på

5 09 2010

Ett tåg på Saltsjöbanan kommer ut ur Henriksda...

Image via Wikipedia

Jag är verkligen korkad. Rasar och är förbannad och tror liksom att det kommer från ingenstans. Återigen var en annan människa tvungen att förklara för mig varifrån det kommer från. Så klart känner jag en enorm frustration över min sjukskrivning. Fångad. Som en råtta. Det spelar liksom ingen roll hur sjuk jag är eller hur jag kämpar mot mig själv och alla mina fobier, rädslor och begär. Snart är jag utförsäkrad. Oavsett vad jag kan göra åt saken. För jag kan inte göra något åt det. Reglerna kommer inte ändra sig för bara mig. De är benfasta och hårda och klara. När jag dessutom inte ser hur i hela helvetet jag ska kunna bli arbetsför inom en nära framtid så återstår bara landets skräphög åt mig.

Det är den där känslan som gör att jag rasar och skäller och blir tvärilsk och obstinat. Lite som råttan i fällan. Men fällan slår likt förbannat till. Det finns absolut inget jag kan göra åt saken. Om de vill att jag ska hjälpa mig själv så har de just tagit bort allt hopp från mig.

Jag kommer klara mig. Sådana som mig gör det. Lagom stor i käften kan jag bluffa mig genom livet, få folk att tro på mig fast det inte finns något att tro på. Jag var inbillningsfrisk i många år och får väl bli det igen då. Ägna dagarna åt att försöka överleva medan jag ler och skrattar för att inte genomskådas. Men de som inte kan det då? De som faktiskt inte ser någon som helst mening med livet längre för att någon har bestämt att de ska rehabiliteras?

Det är märkligt för det man hör i debatten är oftast ordet ”cancersjuk”. Det är det allra värsta folk kan tänka sig att bli. Men vi som är ruttna i själen då? Att det inte syns på mig hur jag mår har jag fått många bevis på genom åren. Att hålla masken har blivit en specialitet. Likt förbannat är jag sjuk. Men det enda beviset jag har på det är mina egna ord. Det finns inga synliga ärr eller sår, inget blod rinner. Det luktar inte, syns inte, finns inte utanpå mig. Men inuti är jag en enda jävla härva av skrikande nerver. Det vore väl om någon trodde på mig. Bara någon, vem som helst.

Så istället för att må dåligt väljer jag att bli arg. Så förbannad på alla som inte förstår att mina ord om min smärta är lika verkliga som den som fått en cancerdiagnos.

Men det finns bättre sätt att få ur sig det där. Önskar jag bara hade manualen till det.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt





Kan man glömma att man lever?

16 06 2010

Jag blev vuxen idag. Det är i dag jag förstod att min barndom och ungdom har flytt, försvunnit, gått sin väg. Eller snarare sprungit iväg medan jag varit upptagen med att blunda hårt. Drömma och finnas och tro att allt ska vara som det var bara jag slutar, är färdig med min personliga resa.

Det finns personer som ställer samma fråga medan min gråt sätter sig i halsen som en enorm klump och får min tunga att svälla som om den vore en ballong. Samma fråga, samma svar, olika resultat. Är det fel på mig eller den andra? Jag vet fan snart varken ut eller in. Bara att den person som jag kom från glider och faller sakta in i något som jag inte kan nå henne i. En ny värld, en värld jag hoppats slippa möta. Men nu är den här. En helt ny värld.

Så vi satt där, tre generationer och en hund. Pratade om inget, för det fanns inget att prat om. Orden föll på hälleberget. Som att vattna metall. Allt faller undan och bort. Pengar blev till inget och inget blev till pengar igen. Utan att byta ägare en enda gång men ändå. Byta. Koncentration mot fara och illamående och diffusa signaler som gjorde oss alla osäkra. Vad säger man till någon som är fullt upptagen med att lyssna till sina egna röster?

Demens är inte vackert. Det är inte bara ett ord. Det är ett tillstånd som dödar mödrar och barn och barnbarn. För till slut finns ingen av oss i den där världen.

Önskar jag kunde gråta men det slutar väl som vanligt med att jag sparkar på något.

Vill bara gömma mig och vara liten igen





Arg men glad.

31 05 2010

Jag höll häromdagen på att skriva att jag inte längre är så arg på allt. Men det var visst en sanning med modifikation. För nu är jag om inte arg så sur. Ordentligt sur med. På lite både det ena och det andra. På det stinkande avlopp facebook håller på att sakta bli. På staten Israel som tycks kunna göra lite vad som helst och ändå behålla den sårades ansikte.

Just facebook har sakta men säkert blivit att mer ett ställe där man ser annars kloka och vettiga människor förvandlas till vettlösa lynchsugna människor med bara ett klick. All rim och reson tycks vara lämnat strax bortanför datorskärmen. Man klicka vilt på det ena och det andra som man anser vara rätt utan att man tänker efter i tre mikrosekunder om det verkligen är så rätt som man tycker. Det skriks högt på dödstraff till än den ena och än den andra. Utan att reflektera i ens en enda liten stund över att dödstraff inte visat sig vara det allra minsta framgångsrikt för att minska brotten i ett samhälle, läs USA.

Man vill ”hänga ut” människor som är misstänkta eller dömda för brott. För att skydda de egna medborgarna. I vissa svaga stunder kan jag hålla med om att pedofiler, för det handlar ofta om dem, visst ska hängas ut. Så klart. Tills jag kommer på att det onekligen kommer finnas en och annan oskyldig bland dem. Oskyldiga som givetvis kommer mördas rätt snabbt när deras namn blir kända. Nä tack. Låt rättsväsendet sköta det där. Sen kan man givetvis diskutera straffskalor, men det är en helt annan sak. Ja det är rent av civiliserat. Till skillnad mot att hänga upp folk i träd utan rättegång.

Jag kan radda upp grupp efter grupp. Det finns en grupp som samlat väldigt många som säger sig vilja behålla svenska flaggan som den är. Jo, det vill ju givetvis jag med. Men så vet jag med att den inte kommer att ändras. Jag vet det till skillnad mot dem som på fullaste allvar tror att flaggan är hotad för att någon har skapat en grupp. Men läser man lite så finner man snart att det är tre personer i en konstnärsgrupp som nog mest har viljat skapa debatt kring hur vårt samhälle ser ut. Men en del verkar verkligen tro att det är ett reelt hot mot vår flagga. För allt som står på nätet är ju sant eller hur?

Nu tror jag inte att människor är så inskränkta som det verkar. Det är nog mer formatet som uppmanar till att man slutar diskutera och istället enkelt klickar på en grupp och sedan lämnar det hela därhän. Men det som frodas på nätet har ju en förmåga att smitta över till samhället i stort. Tvärtom för den delen. Jag blir en smula bekymrad där jag ser en framtid när människor slutar diskutera och debattera och istället låser in sig i sina tankar och åsikter och då kommer man aldrig framåt.

När det gäller Israel så kan man ju dra sig i håret i förtvivlan. Jag förstår att staten och människorna känner sig hotade. De är omgivna av fiender och blir attackerade titt som tätt. Men det gör ju inte deras egna handlingar mindre viktiga för det. Nu när man återigen fått tupjuck och öppnat eld mot Ship to Gaza så visar man bara sin syn på den egna rätten att spilla liv hur som helst. Problemet är ju att de är som skolans mobbare som ständigt får en klapp på kinden av pappa när den slagit ned någon av de mindre barnen. När ska det ta slut? Man har låst in sig i våld och blod och gör lite som man vill mest hela tiden.

Men förutom det är jag rätt så glad. Sol och nån form av värme. En dag framför mig. Sovit gott. Dags att gå ut med hunden igen.

Kanske skulle man ta sig en kaffe och strunta i världen lite. En stund i alla fall.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Måste vägen till Curacao gynga så?
via FoxyTunes





Jag och Povel

30 05 2010

Jag är nog rätt frisk nu. Det tog mig 20 år att komma hit men jag vet äntligen vem jag är. Det betyder inte att jag är viktigare än någon annan. Eller att jag är starkare eller finare än någon annan. Bara att jag äntligen är jag. Nästa år, i maj, går min sjukskrivning ut och då är jag nog redo tror jag. Jag hoppas det.

Inte för att börja jobba som sjuksköterska igen. Det blir jag nog aldrig mer. Jag håller helt enkelt inte för trycket. Dessutom så intresserar det mig inte längre. Men jag är beredd att börja slåss för mig själv. För att få ta plats i samhället igen, som någon som inte tas omhand om. Men jag är oändligt tacksam för att jag fick gå sönder och bli trasig utan att behöva dö på kuppen.

Nu är det sommar igen. Jag driver iväg i tankarna till den där sommaren för 4 år sedan när jag satt i stugan i Sjöbo sommarstad, i min mors stuga. Utan egen adress. Utan saker som var mina. Utan hopp. Jag drack och grät och solade. Lyssnade på Povel Ramel för att få skratta lite, för att skrapa på kistans lock och söka luft. Den mentala kista av trä och metall nedgrävd under jord som jag befann mig inuti.

Låtarna rullade varje vaken och sovande sekund i mitt liv. Som en kuliss till mig. Jag försökte ta mitt liv. Med piller och alkohol. Jag lade mig ned för att sova och försvinna och vaknade morgonen efter med en skarp ficklampa i ögonen och två män som undrade hur jag mådde. De var från ambulansen och ville veta om jag levde. Det gjorde jag ju och det berättade jag.

Sedan dess, i samma sekund som allt jag var var slut så föddes jag igen. Där och då grodde tanken om att livet är värt att leva även när det är skit och pannkaka. För döden kommer ju en dag hur man än gör.

Jag är tacksam för den där ficklampan. Utan den hade jag ju inte vaknat känns det som. Jag är tacksam för varje desperat skratt till Povels texter. Jag är tacksam att jag lever. Det var jag inte då men tanken slog rot och har nu blommat upp, växt och blivit ett träd. Fortfarande en smula ostadigt men en dag blir det en ek, stadig och stark.

Så. Povel. Min hommage till dig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Än sjunger gubben
via FoxyTunes





Konsten att resa sig

26 05 2010

Jag finner att jag då och då funderar på när det ska vända. När ska jag börja må dåligt igen? Alltså, jag inser ju att jag troligen kommer få dras med min hjärnas kemi resten av livet och att depressioner och ångest är en del av mig. En större del för mig än för andra, mindre än för vissa. Men ändock en del som jag får leva med.

Men det märkliga är att jag inte är rädd längre för den där vändningen. Kommer den så kommer den och då vet jag rätt så bra vad jag ska göra för att kravla mig upp igen. Jag ska INTE försöka ”ta mig i kragen”. Jag ska INTE försöka åka farten när den redan svindlar. Jag ska INTE undvika smärtan och ångesten. Däremot ska jag vila så mycket jag bara kan, jag ska odla mina intressen, jag ska leva livet utifrån mina egna önskningar och förväntningar.

Vi lever onekligen i en tid som hyllar ungdom och hälsa. Den som är gammal eller sjuk räknas som svag. Sorry, men så är det ju bara. Kraven är oändliga, även på oss män. Än värre för kvinnorna. Smal, aktiv, lycklig, beläst, bra förälder, uppmärksam och flitig anställd, åka på semester och även då förkovra sig. Inte konstigt att vi får det svårt att få ihop bilderna när arbetsgivaren tycker vi ska jobba över och dagis vill att vi hämtar barnen. Det går inte att vara perfekt. DET GÅR INTE.

Däremot kan man göra det som man önskar. Tycker man det är ljuvligt att springa i skogen så är det ju helt ok att göra det. Tycker man att det är lika ljuvligt att sitta och läsa en bok så ska man ju göra det. Vill man inte arbeta deltid ska man inte behöva göra det. Men man ska inte heller behöva arbeta heltid om man inte vill. Men allt det där går emot kraven. De rådande. De som vi alla sväljer utan att riktigt tänka efter om det är våra egna val eller omgivningens krav. Eller, återigen, våran egna bild av vad omgivningen kan tänkas kräva.

Kort sagt. Nästa gång jag faller ska jag komma ihåg att vara trogen mig själv. För hur slänger man ut en otrogen partner om det är en som bor i en själv?

—————-
Now playing: Kingdom Come – Perfect O
via FoxyTunes





Huru bloggen förändras

11 05 2010

Den lever sitt lilla egna liv, i sin egna kokong. WobWorld. Här där jag kan ösa ut mig en massa saker som egentligen bara angår mig själv. Ett enda stort hybrisexperiment. Fast det funkar märkligt nog. Det är som att särskilja sina aggressioner och nojor från det livet man lever utanför skärmen. För det är ju trots allt där jag spenderar mesta delen av min avsatta tid. Så det är skönt att kunna överlämna oro och elände till tangentbordet.

En del tror nog jag är knepigare än jag egentligen är. Även jag själv tar fel ibland. Men i grunden så är jag väl lika simpel som vem som helst. Eller lika komplicerad. Skillnaden är bara att jag skriver om det. Jag kunde välja att skriva glättigt och skojsamt. För att inte oroa, för att stryka medhårs. Men det ligger inte för mig. Jag trivs inte med att låtsas att livet är toppen när det är så förbannat svårt mest hela tiden. Det är väl med mig som med de flesta. Tillvaron är fan inte enkel för någon. Även om alla förväntar sig svaret bra på frågan hur det är. Det stör människor om man säger att det inte alls är bra, att man är ledsen för att man inte är på rätt plats i livet. Det funkar väl om man är 20 men inte längre.

Berättar man sedan att man har ett psykiatriskt handikapp och dessutom ett missbruk på det så blir det tilt i skallen hos många.

Så jag skriver och tvingar nog ingen att läsa. Hoppas jag. Någon kommentar genom åren har visat på annat. Människor som tycker att bara för att jag tycker om dem så får de tycka om mig. Även fast de inte får det. Inte här i min värld. Det får de ägna sig åt i vår gemensamma värld eller i sin egna. Här styr och ställer jag och tänker som så att någonstans är det skönt att ha och få ha kontroll. Det är gott att ha ett eget rike, med egna lagar och egna sätt att lösa allt som faller på en.

Fast å andra sidan så brukar de flesta som är sådär negativa vara rätt så ordentligt stumma i sin kritik. Det blir mest ord som svin och utsugare och bidragstagare och eländig typ som faller från deras klumpiga fingrar och det kan man ju tycka är lite roligt faktiskt. En låtsades en gång att den var läkare som höll på att skriva en uppsats till sin doktors/docentuppsats i psykologi och att han verkade på Ullevi. Han studerade bloggar för att leta efter uppblåsta människor och fann min blogg vara precis passande. Oerhört roligt måste jag säga med sådan uppfinningsrikedom. En färdig  läkare som ska bli psykolog, som arbetar på ett sjukhus som inte finns och som dessutom ska bli både doktor och docent på en och samma gång genom att läsa bloggar.

Så jag finner att världen är likadan här som den var på blogg.se, men ändå annorlunda. För där började jag skriva när jag just fallit till botten, jag skev i dur som blev till moll som blev till att jag mådde bättre och skrev i moll likt förbannat. Som en skiva som hakat upp sig, ett enda elände även de dagar solen sken. Därför tänker jag mig att försöka, om jag kan, skifta perspektiv lite nu när jag hamnat här.

Går det så går det eller så blir det som det blir ändå. Gott så liksom.





Kärnan i mig spottas ständigt ut

8 05 2010

Man kan sitta i evigheter och fundera på vem fan man är. Man kan sitta i samma evighet och fundera på varför andra uppfattar en som de gör. Sen kommer givetvis tanken på att man själv bara kan uppfatta att andra uppfattar en som man själv uppfattar att de uppfattar. Det tar aldrig slut.

Så någonstans får man väl hitta kärnan, den som är en själv. Jag får göra det. Jag måste det. Sluta spegla mig i andra. För så har jag gjort i hela mitt liv. Lyssnat, ivrigt, på vad som sägs om mig. Slirat runt i livet och letat efter stadga. Funnit moräs efter sumpmark och kvicksand efter det. Sjunker mest hela tiden.

Fast gör vi inte alla det? I ett samhälle som hyllar den egna personen och dissar alla andra. Men där det känns fel i magen att människor behöver blöda i en värld full av plåster. Jag vet inte. För tusan, jag vet ingenting. Ibland vet jag mindre än det. Ibland slår det mig att jag vet allt men lika snabbt slår livet mig med vetskapen om att jag återigen har fel.

Jag har blivit kallad mycket. Det mesta som sägs bakom min rygg hör jag. Mina öron är utmärkta även om mitt vänstra är en smula dövt. Ibland har jag lett och viljat bli ledd. Men även om man ler så kanske man gråter nästa sekund.

En del tycker om att trycka ner när annat är dem förutom. Själv är jag likadan. Eller just sådan. Men jag vill ha förändring. Jag är trött på oss alla. Hur vi lever dag för dag utan att ens tänka tanken på att andra lider. Lider på riktigt. Inte sådär svenskt smålider utan dör.

Fast jag gör ju inget för det. Skickar lite pengar till olika organisationer och sedan tar jag bussen till stan och köper mjölk. Så märkligt. Så fel. Jag rannsakar mitt samvete och flyr svaren hela tiden. Som vi alla gör.





Ett försök att förstå

7 05 2010

Jag tänker på att jag inte känner några missbrukare alls. Alltså, inga ”bänkmänniskor”. Inga utslagna. Jag känner till en del som tror att de har koll men som obevekligt kommer finna sig inte ha det men det är inte för mig att predika om. Varje gång en alkis öppnar käften om sådant så tycker folk bara att man ser spöken på ljusan dag för att göra sig själv lite finare. Så de får väl snubbla själva.

Men förövrigt känner jag inga alls. Jag känner till några. Men det beror mest på att jag sett dem på stan och gått förbi precis som alla andra med en klump i magen. Kanske, hoppas jag, är min klump mest här rörande från att jag vet att jag själv kunde vara utslagen och borta istället för att vara rädd för att bli slagen eller vad nu man är rädd för när man går förbi en alkis som pissat ner sig. Eller att jag vet att livet inte är över än och att allt kan ändra sig på en sekund. Att jag själv kanske sitter där en dag. Även om jag absolut inte vill.

Men Cattis skrev ett inlägg väl värt att tänka på. Om hur det finns en person bakom varje missbrukare, bakom varje utslagen, bakom varje siffra i statistiken och bakom varje dödsannons, bakom varje gravsten och bakom allt det som vi andra kan bläddra förbli i vår livs webbläsare. Jag känner ingen sådan. Eller, det gör jag ju. Det gör nog alla. Någon man gått i skolan med som man bara inte orkar prata med fast de överfaller en på torget. Någon som man delat buss med allt för många gånger. Någon man lekte med som barn. Någon som man är släkt med.

Så nästa gång man går förbi en sådan där utslagen skrälande skrikande smutsig varelse så ska man nog vara förbannat noga med att komma ihåg att även den har varit någon som hade drömmar och tankar och att de där drömmarna och tankarna finns kvar i den. Bara längre in.





Tankar kring andras tankar

2 05 2010

Att det ska vara så svårt att få något vettigt gjort. För mig alltså. Alla andra verkar fylla sina liv med vettiga och viktiga saker mest hela tiden. Själv så skrotar jag runt och fixar kaffe på sin höjd. Resten av tiden bara går. Allt medan världen snurrar på med vansinneshastighet. Jag önskar, gud vad jag önskar, att jag kunde, orkade, hänga med i den takten. Att jag vore sådär stark och vacker som jag känner mig precis när jag vaknat. En känsla som oftast bara håller i sig i några minuter. Men å andra sidan så får jag den där känslan oftare och oftare nu för tiden så vem vet, om tusen år kanske jag är redo att kliva ut bland mänskligheten och göra någon form av nytta för någon annan än bara mig själv.

Men nu är det idag. Så jag dricker kaffe och drömmer. Som vanligt. Ett priviligierat liv, jag vet. Men priset för att leva ett sådant liv är högre än jag vill betala. Det vore trevligt att ha en ekonomi som betyder att jag har mer än 300 spänn att leva på i tre veckor framåt. Att slippa se och höra hur människor kallar mig parasit. Att vara frisk och kunna gnälla på de söndriga. Det vore trevligt att sitta på ett jobb och längta till lunchen. Det vore underbart att vara hel och våga gå på bio. Att våga äta på McDonalds nykter. Att vilja sätta sig på ett flygplan och åka till någonstans där det är varmt.

Jo, jag vet. Jag gnäller. Känner mig gnällig idag. Men jag har sett en hel del kommentarer på nätet om hur vi sjuka egentligen bara låtsas. Att vi tär. Att vi borde nöja oss med ingenting eftersom vi inte gör någonting. Att de minsann kommer flytta från landet om landet byter regering. Jag blir så trött så trött på att höra hur människor förminskar inte bara de som är trasiga utan även sig själva genom att visa sig vara totalt utan empati.

Men idag skiner solen starkt och vackert. Jag ska dammsuga lägenheten för att känna att det är rent omkring mig och sedan blir det en kopp kaffe och en promenad med Kita, hunden, innan besöket kommer. Det känns fortfarande lite skakigt att släppa in människor i mitt liv. Att släppa in dem i mitt hem. Men de vet om det och de säger att det är lugnt och då blir jag lugnare. Jag får väl helt enkelt ta en dag i taget och tänka på alla de dagar när jag inte kunde gå upp ur sängen ens för att ångesten skar sönder mig.

Nu så. Nu har jag nog gnällt av mig lite och genast känns det bättre.








%d bloggare gillar detta: