Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Fast.

19 02 2011

Uppretade svenskar utanför ryska ambassaden på...

Image via Wikipedia

Jag borde resa på mig nu. Borde bege mig. Men jag har liksom fastnat här. Precis innanför din skärm. Jag söker slå mig ut, gräva mig förbi. Det enda som händer är att jag får ömma knogar och brutna fingrar. Att fastna gör ont. Men så har det nog varit hela mitt liv. Jag har gjort allt för att känna en smula frihet men allt som oftast trasslat in mig än mer i fällorna. Fast och förnekande sin egen svaghet.

I mina högtalare sjunger en kraftfull röst att den aldrig mer kommer bli kär. Aldrig mer älska. För att kärleken fastnat hos någon. Blivit kvar, som en fånge. Jag känner igen den där känslan. Hur man söker sig fri men endast finner att man bara kan välja att gå utan sin kärlek. Det är sådant som gör att man fryser även den allra vackraste sommardag.

Men nu ska jag undfly internet.





Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 





Sladdar.

4 02 2011

Swedish traffic sign (deutsch: Schwedisches Ve...

Image via Wikipedia

Gång på gång finner jag mig själv i sängen. Det verkar inte spela någon roll vad jag planerat att göra, jag hamnar där inne i det mörka sovrummet mest hela tiden. Kraftlös, svag, ensam och en smula, gnutta deprimerad. Det händer för mycket nu, hjulen snurrar för fort. Jag hinner inte med vare sig i tanke eller känsla. Upp som en sol och ned som en pannkaka, snabbare och snabbare.

Så jag sätter mig i köket för att dricka kaffe. Försöker samla krafter och orka stanna uppe. Funderar på att städa. Sen tittar jag upp och finner mig i sängen igen. Slöseri med tid och talang. Livet är lite som vädret är i dagarna. Ingen ordning på något alls. Vår och vinter smälter samman med minnen av våta höstdagar. Sommaren vägrar komma. Regn och snö blandas till en kall geggig röra.

Fryser och kommer på att jag till råga på allt börjar bli sjuk. Fryser och nyser och hostar. Jag har varit så försjunken i mig själv att jag inte ens märkt förkylningen komma. Den bara är här, helt plötsligt. Som alltid så fort jag blir det allra minsta stressad eller fylld av obehag så dyker mitt immunförsvar ner rakt ner i underjorden och öppnar fältet för varje bacill och virus som jag råkar gå förbi.

Jag funderar över att åka och köpa chips och dipp. Fredagsmys. Med mig och hunden och en motvillig katt. Let´s dance och musik. Kanske skulle jag ringa mor? Bara för att kolla läget. Kanske borde jag börja bry mig om annat än mig själv? Jag försöker men det landar alltid innuti min egen själv. Bedrar mig själv med mig själv.

Där jag sitter så funderar jag på henne ord. Hon som jag gav hela min framtid åt. Hon som var min framtid. Jag har fuckat upp det igen. Det är bara det att den här gången vet jag faen inte vad jag gjorde för fel? Jag vänder och vrider på allt jag gjort och inte gjort och sagt och inte sagt och kommer inte fram till några stora blundrar. Småmisstag, som alltid när man är i affekt, men inget stort. Likväl så är allt borta. Som om det aldrig fanns.

Det är väl helt enkelt dags att lägga ner hela idén med kärlek. Jag duger inte till det. Jag faillerar gång på gång. Högt över solen och ner i underjorden. Vill jag för mycket? Men hur bär man sig åt för att vilja ha mindre än det man önskar?

Jag vet inte. Ärligt talat jag vet inte. Svaret undflyr mig och jag blir kvar med ett enda stort frågetecken inristat i pannan. Jag, ständigt denna jag, lyckas bara falla gång på gång och ibland undrar jag om jag ens minns hur man står? Kanske är minnet av ett sådant tillstånd skevt och fel?

Jag fryser. Det är dags att ta sig lite Alvedon och koka lite thé och fundera på nästa steg i livet.

Minnet av en doft lever i mig. När jag blundar ser jag samma färger som jag gjorde i förra veckan. Ändå är hela färgspektrat bak och fram. Reverterat. Tanken finns att böna och be. Men lite stolthet måste man allt ha. Även om man häller ut sitt mentala blodomlopp inför hela världen att skåda dag ut och dag in.

Min hund, Dipp, är dålig i magen. I morse hade hon åstadkommit en olycka i köket. Det är sådant jag får tänka på istället för att det är så synd om mig. Tänka på andra. Ge Dipp rikligt med vatten, ingen mat och en massa kärlek. Fast hon saknar ju med. Vi saknar alla.

Än så länge är inte den här dagen riktigt i min smak.

Men den är inte över än.





Gitarr. Inget mer. Bara gitarr.

2 02 2011

Johannes Magnusson (1804-1875) Fotot taget sen...

Image via Wikipedia

Så slår mig tanken. Tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk, betänk, att jag är den som gjort rätt? Det är en tanke som slår sig till ro, ger mig ro. Jag byter kläder på datorn, skrivbordet får sin gamla skrud. Damer med klandervärdig moral. Inget ro, inget oro.

Det slår mig och det gör ont. Tänk om jag faktiskt den här gången inte varit den som var fel? Jag kommer allt närmare en sanning i det tror jag. Annars brukar det vara mig det är fel på. Om man nu ska säga att det är fel på någon. Men banne mig, det är icke så fallet den här gången. Jag har försökt hålla liv i någon som varit dött.

Så alla bokstäver har varit slöseri med tid. Min tid. Jag hade kunnat ägna alla de timmarna jag längtat åt något annat. Fundera på den meningen. Den går att vända ut och in och hit och dit.

En enkel man har än en gång fallit för ett enkelt knep. Fått höra samma ord. Men kan inte klandras för fallet. Inte den här gången. Så märkligt.

 

Så jag dricker lite mer kaffe, funderar på vad jag skulle gjort för de där pengarna jag lagt ut på ingenting och tänker att de var väl menade att slängas bort. Kaffe, cigaretter och mitt egna sårade ego. Något att somna till, i. Kanske skulle jag börja i andra änden? Nära, inte långt borta. Inte tro på alla smickrade ord som sedan byts ut mot negativa eptitet i samma andetag. Kanske skulle jag?

Long way to ruin.

Vissa texter lever man i. Ler i. Finns i. Ibland är det rätt, ibland så fel. Men ärligt talat.

Vad annat kunde jag göra?

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 






Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Mellan de olika parketterna.

21 01 2011

medical equipment at Kom Ombo temple wall

Image via Wikipedia

Hur gick det till? Hur gick jag från enstöring till mobbad till populär till rolig till galen till försupen till en ensligt galen suput till att vara hyggligt klok och precis sådär lagom av allt som jag behöver vara? Vem hittade på den resan liksom? En galen, försupen enslig Gud måste vara svaret. Sen är det ju en lögn att jag är lagom av allt nu med. Kom jag på. Jag är fortfarande alldeles för mycket eller för litet av det mesta. Men det är en mindre knölig madrass jag vilar på under nätterna.

Det var när jag, kraftigt försenad, tog mina mediciner och upptäckte att jag ska höja dosen av en av dem som jag började undra allt det där. Vad sjutton hände på vägen mellan den lilla pojken som parkerade sina leksaksbilar på parkettstavarna i vardagsrummet till den stora pojke som bekymrar sig över att det kan bli märken på den egna parketten?

Vad är det som skapar oss människor och våra drömmar och tankar och känslor och all förbannad skit som står mellan oss och evig lycka och fredagsmys hela veckan?

Jag tror jag ska lägga ner att fundera över vad som hänt och koncentrera mig på vad som händer. Det som kommer att ske får jag ta och fundera över en annan dag. Jag har det ju bra just nu. Det mörknar ute, hunden ligger alldeles varm och pälsig i soffan bredvid mig medan katten ligger uppe i köksfönstret och tittar ut. Min älskade är i sin stad och det finns egentligen inget som hindrar mig från att vara lycklig och fredagsmysig.

Inget förutom den som är jag då.

 

Ensamheten stör mig.

 






En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





Där sorgen pumpar runt koffein

21 12 2010

Jag har druckit för mycket kaffe igen och klockan är 22.55 och jag borde sova för att orka ta tag i känslorna i morgon men jag sitter fast i dem. De virvlar runt som tidningsblad i en höststorm. Varje blad har sin egna känsla, sina egna rubriker och ord. Runt går det i skallen, i bröstet. Det är just den här känslan som är så farlig för mig, den som ställer till det. Den som gör att jag måste  lösa alla problem på en och samma gång. Sen blir jag bara sittande och skriver mail och sms och msn-meddelanden. Fan, jag behöver verkligen den där medicinen mot det bipolära så att jag kan fungera som folk.

Hunden sover i soffan och det gör mig så sorgsen. För jag kan bara tänka på när Cecilija tittar in i Dipps ögon och säger åt henne att hon har henne så kär. Så jag får behärska min impuls att bara gråta. För det skulle inte spela någon roll om jag grät. Inget ändrar sig för den skull. Så jag ska lägga mig för att sova med bankande hjärta och förvirrade tankar.





Hiding my love away

21 12 2010

Det finns så mycket jag måste lära mig. Men det allra första jag måste lära mig, få hjälp med att lära mig, är tålamod. Det är väl en del i det bipolära och ADHDn och det ställer till det för mig gång på gång. Jag börjar lära mig i ”livet” så att säga, men när det kommer till kärleken så har jag inget tålamod med att vänta på något alls. Jag vill ha allt med en gång. NU vill jag ha det och det skrämmer bort den jag älskar. Att rusa och kräva att den andra rusar med är ju bara dumt. Speciellt när det handlar om en kvinna som själv rusat genom livet men som har lärt sig att vänta. Så även jag måste lära mig konsten att vänta på det som kommer. Annars kommer inget alls.

Livet är en evig kamp för att göra det rätta. Att göra så att man utvecklas och inte invecklas. Just nu har mitt träd välts i en storm och jag har inget att luta mig mot, ingen att älska. Igen. Återigen. Det är som att varje gång jag finner något vackert så försvinner det och inför varje gång blir jag lite mer rädd för det där ensamma som blir när den man älskar sagt sig vara ovillig att älska mig tillbaka. Så jag trasslar in mig i resonemang i mitt hjärta om att det är lika bra att vara den som försvinner först. Så dumt. Så onödigt. Så förstörande. Så krävande.

Men. Inget har egentligen ändrat sig. Jag lever precis samma liv nu som innan jag träffade denna gudomliga kvinna. Det är bara det att det är ett hål i livet. En reva i verklighetens väv. Det jag sökte efter och fann är försvunnit igen. Bara för att jag fick panik över att inte ha kontrollen över vad som sker. Bara för att jag inte har tålamod. Bara för att jag älskade för mycket. Bara för att jag inte respekterade hennes önskningar. Bara för att jag fick allt att handla om mig igen. Mina önskningar och drömmar lät jag ta större plats inom mig än hennes i henne. Jag sade sneda saker, inte för att vara elak, för det vill jag inte. Men för att jag var så rädd. Slutet blev sorgligt och solkigt. Om det nu var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan ändra sig, finna någon sorts förtroende i mig igen. Jag hoppas.

 





I like you

21 12 2010

Kvar i min värld. Går in i den med böjt huvud och sorg i bröstet. Som inför bödelns yxa. Det är kaos och snurrade känslor. Ännu en gång. Som om allt bara går runt runt utan kontroll. Som att saker är till för att skrämma och förstöra. Förtärande eldar i bröstet. Ljudet av tystnad. Ingen som pratar i soffan. Ingen som dricker kaffe med mig. Ingen som talar om sina drömmar. Ingen, ingen, ingen. Är allt förstört och återstår bara ålderdomen eller finns det hopp? Jag vet inte. Starka känslor kan föda brådskade död i bröstet.

Ännu en gång har jag rusat och famlat, sprungit sönder något vackert. Kanske. Jag vet inte och att inte veta tar kål på mig. När hon reste var det i panik och brådska. Sådant jag inte kan hantera än. Sådant jag måste lära mig att hantera. Sådant som gör mig livrädd. Min gamla vän övergivenhet knackar och på talar sina förvridna ord i mitt öra. Utfall om att ingen vill ha mig och att alla vill lura mig. Paranoida känslor om att jag är född till ensamhet.

Just nu vet jag ingenting. Hon faller undan. Själv sitter jag och försöker lägga band på min känsla av att allt ska hända med en gång. Att hon ska förstå att det här bara var ett avbrott i linjen vi har med varandra. Hon sade saker, jag sade andra saker. Vi pratade förbi och till slut lyssnade ingen på något. Framför allt lyssnade jag inte på vad jag själv sade. Jag tror, men jag vet inte, att det var samma med henne. Vi bara lät. Tyst.

Kärleken är mig obegriplig. Men nu när jag äntligen hittat någon som kan ge mig allt jag behöver, fast det får ta sin tid tills det är dags, så vill jag inte, kan jag inte, bara låta det försvinna. Men kanske måste jag. Det går inte att tvinga sig på någon. Vill hon inte ha mig så får jag acceptera, krypa in under mina tak och inom mina väggar igen. Hitta det som var jag innan hon dök upp som en sommarvind i mitt liv. Livet är inte över. Men det har en bitter smak.

Springer förbi mig själv och rakt ut i svart skog. Kvar står alla andra och undrar vart jag tog vägen och varför jag springer hela tiden. På fredag är det julafton men just nu känns det mest som ett tvång att vara lycklig på en dag bara för att någon annan bestämt att det ska vara så. Jag, vi, visste det här skulle bli svårt. Att älska varandra i olika städer. Men att det skulle vara så svårt var jag helt klart inte beredd på. Jag visste inte hur det ska hanteras. Jag visste inte hur jag ska hantera mig själv. Jag misslyckades. Totalt och komplett. Allt som kunde gå fel gick fel. Två stora såriga hjärtan som ville så mycket men fick så lite gjort. Tid som passerade obönhörligt medan vi försökte böja den, bända den till vår fördel. Såklart går det inte. Så klart var det dömt att misslyckas.

Jag hoppas bara att det som är vi inte är totalt trasigt. Jag hoppas att med tiden blir det precis som vi båda vill. Jag hoppas att jag kan använda den tiden till positiva saker. Bli hel och lära mig tålamodets dygd och konst. Jag hoppas hon fortfarande vill ha mig.

För det är helt enkelt så lätt som att jag älskar henne och att det är annorlunda den här gången men att jag använt samma verktyg som när det inte var rätt. Så jag får finna verktygen till den här sagan istället.

Om jag har tur och gudarna är med mig.

Something in you caused me to
Take a new tact with you
You were going through something
I had just about scraped through
Why do you think I let you get away
With the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

No one I ever knew or have spoken to
Resembles you
This is good or bad, all depending on
My general mood
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

Magistrates who spend their lives
Hiding their mistakes
They look at you and I, and
Envy makes them cry, Envy makes them cry

Forces of containment
They shove their fat faces into mine
You and I just smile
Because we’re thinking the same lines
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

You’re not right in the head and nor am I
And this is why
You’re not right in the head and nor am I
And this is why
This is why I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you
Because you’re not right in the head, and nor am I
And this is why, You’re not right in the head, and nor am I
And this is why, This is why I like you, I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you, I like you, This is why I like






I väntan på dunket från skenorna

9 12 2010

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Det är när vi pratar som det exploderar igen. Allt det som ligger och pyr som man måste behärska eftersom hon helt enkelt inte är här. En cam är en underbar sak. Jag kan se henne, hon kan se mig. Men det är en skärm mellan oss. En skärm och tusen millioner mil. Känns det som i alla fall. Det man känner är alltid sant så då är det väl så att hon är på mars och jag i en annan galax just nu. Ändå ses vi, ändå älskar vi varandra.

Hon frågar mig oroligt om jag verkligen är hennes och jag svarar att jag är hennes och ingen annan. Inte ens jag själv äger mig längre. Jag är hennes. För hennes skull och för min skull. För alla mina skulder och alla hjärtslag. Så vi tittar på varandra. Länge. Säger mest ingenting, bara tittar, ler. Slänger små kyssar åt varandra. Som två tonåringar. Men för mig är det första gången jag är kär på riktigt. Hon är min första kärlek. Kanske är jag hennes. Jag vet inte och jag bryr mig inte, bara jag vet att hon vill ha mig. Jag är hennes. Så enkelt är det.

Dagarna bara rullar på. Helst skulle jag sätta livet på paus, sova bredvid hunden och katten och hennes kvarglömda byxor till hon kommer med tåget igen. Men jag får vänta på just det där speciella tåget och under tiden måste jag rasta hunden, ge katten mat, äta själv och städa. Allt sådant som man bara måste göra för att livet inte ska gå åt helvete på riktigt. Så medan jag väntar på tåget så gör jag allt för att tiden ska gå och gå fort.

Men först ska vi fira jul och nyår. Först ska vi samlas på var sitt håll. Sedan kan jag börja lyssna efter tåget. Sedan kan jag släppa skurtrasan. Sedan kan bubblan vi skapar slutas igen. Sys igen. Svetsas fast. För några dagar tills vi börjar om med att längta. En evig cirkel av längtan och passion och stadig puls.

Det är därför det blir som en krasch och totalt kaos i skallen och en explosion i ryggmärgen när jag pratar med henne, ser henne, så nära men så långt bort. Det blir som att bubblan retas med mig, sluter sig på skoj för att omedelbart spricka som en såpbubbla i solskenet. Det är därför jag känner att jag lika gärna kan lägga mig för att sova klockan 20.00 på kvällen. Jag har ingen som helst anledning att vara vaken när jag kan låta tiden skena genom att sova bort den.

Så jag lägger mig.





Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 








%d bloggare gillar detta: