Fortsatta funderingar på då och nu

7 09 2010

Något som jag kom på i efterdyningarna av det förra inlägget var att man nu för tiden ställer enorma krav på föräldrarna. Vissa skolor säger att föräldrar ska vara hemma med sina barn så mycket som möjligt, andra skolor säger att vara hemma med barnen är en kvinnofälla. En del säger att mannen måste börja bli riktig man och ta hand om sina barn och att kvinnor ska bli riktiga kvinnor genom att ta hand om sina barn och alla verkar vara väldig överrens om att det barnen behöver är sällskap med vuxna. Annars blir det katastrof och elände och armageddon. Jomen.

Nu kommer jag ju från en tid när många, just mammor, var hemma med barnen. Eller vad man ska kalla det. För inte tusan var de hemma med oss ungar. Det första de gjorde var att skicka ut oss på gården och sen hade de fullt upp med vad nu folk som är hemma väljer att göra. Ungarna, alltså vi, såg till så lite vi bara kunde av föräldrar och vuxna. Det hela gick ju för tusan ut på att undvika vuxna.

Vid 14 tiden ekade diverse pojk och flicknamn över gården. ”Mikael/Peter/Ronny/Rickard/Susanne/Erika/Pernilla/Svenbert-kooooom iiiiiin oooooch ääääät”. Vi sprang in, åt och sedan ut igen. Skogen, lekplatsen, dungar och skidbackar var fasen så mycket mer intressant än att umgås med en mossig vuxen som ville lära en att prata dålig engelska eller mattetal som man ända var rätt övertygad om att man aldrig skulle ha någon nytta av. Babygympa? Vad faen är det? En anledning för vuxna att komma hemifrån och slippa städa?

De riktigt gamla, de som nu tycker att dagens unga är lika förfärliga som deras mor och farföräldrar tyckte att de själva var, anser att allt beror på att man släppt ungarna vind för våg. Ehhh, var de själva någonsin, NÅGONSIN, på babygympa som små? Trrroooooorrr inte det va?

Men det har gått troll i det hela känns det som. Den som inte är hemma med barnen tills de fyller 50 år är en slapp och likgiltig förälder. Alla bedyrar att de älskar sina barn mer än sina egna lungor och helt plötsligt, som genom ett trollslag är alla hemma lagom till att semestern på det som heter VAB och som egentligen inte på något som helst sätt går att bevisa att det fuskas med. För vem vill säga till någon annan att ”ehhh, 37,3 celsius i temp och en halv hostning vid dagens mjölkdrickning är inte influensa på ett barn”?

I min lilla familj var det min far som var hemma hela min uppväxt. Det var honom jag umgicks med när jag var riktigt liten, det var han som var hemma när jag kom från skolan, det var han som städade och donade, det var han som var min trygghet. Om man nu vill kalla det så.

Ärligt talat, jag hade nog mått bättre på lite hederlig dagis, få vara ifred efter skolan en stund och kanske, kanske ännu bättre om jag sluppit ens gå in till den där lunchen när det ropades ”Jooooooonas, kooom iiiiin och äääääääät”

Annonser




En bra dag mitt i de andra

20 07 2010

Ännu en bra dag. Alla dagar som inte är kassa är bra dagar och dagar som är bra är bättre än kassa dagar. På något sätt så går det ihop, lovar. Förresten så lovar jag hela dagen idag tänkte jag. Tar det lugnt och bara finns. Försöker lägga det arga och bittra och sura och galna bakom mig. Igen. Sommaren är lång och vädret är varmt och gott och min försvunna katt uppfunnen igen.

Det slår mig hur förbannat skör jag är. Fast jag har en grund av att vara en rätt så glad och enkel person så byggs den hela tiden på med det där märkliga som faller över mig då och då. Den svarta hunden. Nu är den inte ens här och jag är inte det allra minsta rädd för den. Men jag erkänner att jag kan finna ett visst obehag i att han ligger i mig någonstans och väntar på att dyka upp igen. För att det händer så slumpartat känns det som. Fast det gör det säkert inte.

Men återigen. Idag är livet lätt och enkelt. Som en sån där ballong som man köper på marknader, en sådan som barnen vill ha och som man köper åt dem fast man vet att barnen kommer gråta dagen efter när den inte längre flyger. Eller ännu värre samma dag när de tappar den och den far upp i luften långt ovanför en. Upp i himlen.

Min äldsta son tappade en sådan där ballong i Trollhättan en gång och den lilla 5-åringen grät så bittert och förklarade att han skulle köpa eller bygga en rymdraket och hämta ballongen och jag kan fortfarande bli tårögd över den där frustrationen jag kände som far när min son var så ledsen. Det räckte ju liksom inte att köpa en ny ballong för det var ju inte det samma. Det var ju just den där ballongen som flög iväg som han ville ha av hela sitt lilla barnahjärta.

Så när livet känns lätt finns alltid känslan av katastrof i luften. Men det skiter jag i, idag. Nu ska livet få vara gaslätt och himmelsblått. I morgon ska jag ta tag i allt som bör göras, men idag ska jag bara njuta av mitt liv, det som jag har fått alldeles gratis.

För det kostade ju inget att födas.

Det som kostar är att leva





Kan man glömma att man lever?

16 06 2010

Jag blev vuxen idag. Det är i dag jag förstod att min barndom och ungdom har flytt, försvunnit, gått sin väg. Eller snarare sprungit iväg medan jag varit upptagen med att blunda hårt. Drömma och finnas och tro att allt ska vara som det var bara jag slutar, är färdig med min personliga resa.

Det finns personer som ställer samma fråga medan min gråt sätter sig i halsen som en enorm klump och får min tunga att svälla som om den vore en ballong. Samma fråga, samma svar, olika resultat. Är det fel på mig eller den andra? Jag vet fan snart varken ut eller in. Bara att den person som jag kom från glider och faller sakta in i något som jag inte kan nå henne i. En ny värld, en värld jag hoppats slippa möta. Men nu är den här. En helt ny värld.

Så vi satt där, tre generationer och en hund. Pratade om inget, för det fanns inget att prat om. Orden föll på hälleberget. Som att vattna metall. Allt faller undan och bort. Pengar blev till inget och inget blev till pengar igen. Utan att byta ägare en enda gång men ändå. Byta. Koncentration mot fara och illamående och diffusa signaler som gjorde oss alla osäkra. Vad säger man till någon som är fullt upptagen med att lyssna till sina egna röster?

Demens är inte vackert. Det är inte bara ett ord. Det är ett tillstånd som dödar mödrar och barn och barnbarn. För till slut finns ingen av oss i den där världen.

Önskar jag kunde gråta men det slutar väl som vanligt med att jag sparkar på något.

Vill bara gömma mig och vara liten igen





Ny dag, nya möjligheter

18 05 2010

Det är underbart att vakna vederkvickad och glad. Men si idag blev det icke något sådant uppvaknande. Jag kan snarare likna min morgon med kvicksand. Det gick trögt och svårt. Väntan innan kaffet runnit ner i kaffebryggaren kändes som en evighets evighet. Men allt går om man ger sig tusan på det och här sitter jag nu. Kanske inte direkt pigg men levande. Inte illa, inte illa alls.

Mina djur, den famösa katten Chips och den voluminösa hunden Kita studsar runt i lägenheten och ägnar sig åt den berömda leken ”jage”, även kallad ta-fatt. Själv så är jag väl mest lite tafatt och försöker finna kraft i kroppen till att åka in till la stada för att ägna kära mor en stund. Hon behöver lite hjälp med ärenden och sådant. Som enda son får man göra sin plikt. Jag är glad att jag själv har tre barn som kan alternera den dagen deras kära fader, eder undertecknad alltså, blir gammal och skröplig och behöver hjälp och sällskap.

Fasen, det behövs städas här hemma med. I all fall ett drag eller fyrahundra med dammsugaren. Men det får allt vänta känner jag. Lösningen ligger liksom i att aldrig låta blicken vandra nedanför midjehöjd så slipper man se eländet som täcker mina golv. Så jag gör och och stapplar väl in i duschen kan jag tro. Jag har saker att göra ju.

—————-
Now playing: UB40 – Red Red Wine (Edit)
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: